Thörn: Lingman var ett symptom, inget isolerat fall.
HIF är en best ibland. Vacker förvisso. Men också skoningslös. Den kan svälja dig hel. De som lärde sig tämja besten blev snabbt älskade. Ardian Gashi och Alvaro Santos. Den ene en gladiator. Hjärtat. Den andre född med fotbollen i blodet, en fjäril på en fotbollsplan. Alvaro visste alltid vilken dribbling, avslut eller spurt som gick in i hjärtat. Gashi? Han var ditt hjärta. Med han på plan gick det aldrig itu, i alla fall inte utan kamp.
Det hände att det dök upp historier inifrån Olympia ibland. Trots att klubbens egna gjorde sitt bästa för att kväva dem. Det blev tydligt att HIF:s djuriska element, som gör klubben till sitt vackra självt, ibland har en baksida. Alla har helt enkelt inte vad som krävs för att spela i Helsingborgs IF. Talangen kanske finns där, det känsliga tillslaget, spel-intelligensen. Men om inte karaktären finns där, eller modet att kliva ut på Olympias vackra gräsmatta och spela som om det vore i trädgården där hemma, då blir det också väldigt svårt.
Lucas Lingman är myten som aldrig föddes. Han kom för att bli en finsk diamant som ingen annan hade hittat. Men förblev för alltid fast i gruvan av sitt egna självförtroende, eller bristen på densamma. Olympias klyfta blir ibland helt enkelt för djupt när dess vackra gräs förvandlas till kvicksand.
Det är lätt att bli frustrerad över Lucas Lingman, men i ärlighetens namn så var det nog aldrig riktigt meningen. Givetvis finns det i mitt tycke en avsaknad av professionalism och kurage i fallet Lingman men om du tycker så måste du också tycka att Helsingborgs exekutiva också saknat densamma. För det var ett misstag att låta honom sticka tillbaka Finland. Tålamod måste komma från två håll. Att slänga ut och in honom i en startelva, i olika roller med en tränare som en och halv säsong in i sitt ledarskap fortfarande slet med en identitet och spelidé kommer aldrig att vara en bra grund för en spelare som är i början av sin karriär och försöker att slå igenom.
Doktrin Granqvist kommer att gå till historien som ett misslyckat kapitel i HIF:s historia. Under samma doktrin var Lucas Lingman inte bara en i mängden av misslyckade värvningar, utan Lucas Lingman är det kanske tydligaste exemplet på varför hela perioden är misslyckad. Lingman värvades för sin skicklighet. Men skicklighet har sällan någon inverkan om inte taktiken och identiteten först är lagd. För Lingman var skicklig, en av de bästa spelarna i finska ligan redan när han kom. Men vad spelar det för roll när samma individ kommer till en klubb som inte vet om han ska spelas om 6:a, 8.a eller 10:a?
Casper Widell, Taha Ali, Armin Gigovic, Max Svensson, Anthony Van Den Hurk. Lucas Lingman bör inte bara ses som en anomali, där vi frustrerat kan agera ut vår ilska över att individer inte ser HIF på samma sätt som du och jag gör. Utan istället det tydligaste symptomet på att man över längre tid hämmats, inte bara sportsligt men även ekonomiskt i en total avsaknad av trygghet över hur man vill spela fotboll. Det ska du inte bara klandra Andreas Granqvist för, utan även styrelsen som gav honom lika lösa tyglar som Seabiscuit på söndagspromenad.
Kleber Saarenpää och Mikael Dahlbergs viktigaste uppgift kommer inte bara vara skapa ett vinnande lag. Utan att gå tillbaka till det som alltid var HIF:s identitet, utveckla en spelide och taktik därefter. Bryta den onda cirkeln som varit. Endast då finns det en väg tillbaka.
HIF kommer för evigt vara en best. Den vackraste av dem alla. Passionen gör den oförutsägbar och underskön.
Lucas Lingman var inte den första som lämnade Helsingborg utan att klara av att tämja staden och han kommer inte vara den siste heller.
Men det kom en norrman en gång. Han gjorde Olympia till Colosseum medans vi gjorde tummen ner till hans motståndare.
Det kom en pojke från Belo Horizonte vid namn Alvaro en gång. Han blev gud här.
