Thörn: Någonting som får oss att drömma...
En del barn fick aldrig uppleva när Luton Shelton och Gud tillsammans spelade marionetteater på Olympia…
En del barn fick aldrig uppleva den franska domaren Fredy Fautrels schizofreni i realtid under en Europa League-match i Hannover…
En del barn fick aldrig sitta i skräddarställning framför TV:n och se Christoffer Andersson skruva in en frispark på Råsunda…
En del barn får just nu uppleva bottenstrider….
En del barn får se panik och rädsla när motståndare slår inlägg…
En del barn får se Alexander Faltsetas veva igång publiken, springa tills orken tog slut och sparka på allt som rör sig.
En del barn blir förälskade ändå.
En del barn går ner för Olympias trappor och går hem. Drömmer. Samma dröm som du en gång hade. Den som aldrig försvinner.
Drömmen som är större än allt annat.
* * *
Det gör ont att växa upp. Framför allt gör det ont att växa upp när man är annorlunda. Det var svårt att inte framstå som någon slags olikartad egenhet. Den där grimasen och höjandet på ögonbrynen hos vännerna som grät krokodiltårar när Chelsea vann Champions League när man förklarade att man höll på HIF. Det är svårt att få jämnåriga kamrater att förstå när de aldrig har fått uppleva de där sakerna som jag gjorde. Sakerna som gick rakt in i hjärtat. Sakerna som man aldrig glömmer. Färgerna. Magin. Känslorna. Samtidigt skedde detta emotionella inbördeskrig vänner emellan i en tid där HIF upplevde sportslig framgång i en svensk kontext. Den känslomässiga batalj dagens rödblåa söner och döttrar går igenom vill jag inte ens föreställa mig.
“Matchen mot Sundsvall är årets viktigaste match hittills. Du får spela oavgjort men absolut inte förlora den. Jag har en bra känsla efter Varbergs-matchen, jag tror de kan vinna. Just därför kommer de att förlora.” - Min Lillebror.
Det har hänt något med de kollektiva HIF-medvetandet de senaste åren. Det finns ett slags kollektivt antagande om att allting kommer gå åt helvete. De senaste årens negativa spiral har påverkat det där barnsliga och oskuldsfulla drömmandet. Det är synd. Så även jag är skyldig och ska bära hundhuvud. Cynismen har inte bara påverkat min inställning inför match, men även inställningen till HIF:s värvningsarbete den senaste tiden. För vad HIF skulle med en 35-åring på mittfältet och en bänknötare i Mjällby har ifrågasatts av mig. Ibland även offentligt. Sen slog verkligheten till på Olympia. För både Faltsetas och Wiedersheim Paul var två av planens bättre spelare igår. Ett rättvist straff för romantikern som försvann.
Det händer något märkligt när människor kommer förbi biljettkontrollen på Olympia. Det finns inga vuxna människor här. Visserligen är vi fortfarande cyniker och pessimister utanför. Innanför transformeras vi under 90 minuter tillbaka till de där barnen som blev kära och som drömde sig bort. Under samma 90 minuter gjorde Alexander Faltsetas och Benjamin Acquah Olympia till sitt egna tonårsdisco. Därför var det också föräldrafritt. Dansgolvet var löst och ledigt för unge Acquah som inte verkar förstå vad handsvett och rosiga kinder är för någonting. Han bara leker vidare. Den förre detta Göteborgsmästaren i breakdance Faltsetas bjöd däremot inte på några lösa leder, utan snarare på en inställning och en glöd i ögonen med hjälp av den nya partydrogen “Jävlar anamma”. Oaktat läsarens inställning till detta narkotikaklassade preparat vill ändå undertecknad understryka med bestämdhet att det känns lite skönt att flera av hans lagkamrater också tagit del av denna stimulantia, då det kan behövas inför en höst som lär bli lång och tuff.
Gårdagens vinst är viktigare än du tror. Inte bara för att tre poäng ger lite lugn. Inte bara för att tre poäng ger lite tilltro och självförtroende. Inte bara för att man hux flux hoppade upp på en kvalplats. Utan också för att det blev helt acceptabelt att drömma igen.
För det finns något märkligt med det här laget. Visst, det skakade lite i andra halvlek. Visst, det hade varit skönt med 2-0. Men finns en rödblå sytråd och identitet igen. Sportchef, tränare och spelare. Kanske inte de mest konventionella av aktörer. Kanske inte de mest “flashiga” av spelare. Men det finns något i Alvaro Santos intensitet på bänken. Det finns något i Joseph Amoakos löpsteg. Det finns något i Thomas Rognes dyk-nick. Någonting som säger att det här kan gå. Någonting som suddar ut epitet som han och du. Någonting som är vi. Någonting som får oss att sluta säga med vidrighet på rösten: “Vad var det jag sa?”
Någonting som får barn på Olympia att bli kära…
Någonting som får oss att drömma.
