Thörn: Störst av allt är kärleken.
Det finns en slags förutsägbarhet kring fotbollen ibland. En deterministisk del som folk klamrar sig fast vid. Den som förvirrade lokaljournalister försöker göra sig hemmastadda i för att kunna göra allting begripligt och handfast. Den som handlar om Baxter-effekt, nya spelsystem och positionsbyten. Den som beskriver någon slags världslig alldaglighet över Helsingborgs IF. Men varken kärlek eller HIF är begripliga. De är båda i sin natur vilda och otämjbara.
Visst hade även jag kunnat skriva stycken om Benjamin Acquahs dans, Erik Rings nya drömvärld på en vänsterkant eller för den delen om en Rasmus Jönsson och Casper Widell som kanske, kanske hittade något slags hem på en färd som bara de själva kan bestämma. Stycken som sedan mynnar ut i en retorisk flod, där segertörstande HIF-supportrar vänt sig till det lokala vattenhålet för att berusa sig till ett vurmande för Stuart Baxter.
Men sanningen är den att kvällar som den igår handlar så sagolikt lite om Stuart Baxter. Och så fabulöst mycket om allt annat. För störst av allt är kärleken. I den är Stuart Baxter blott storleken av en atom när allting kommer omkring. En biprodukt. Om ens det.
Låt dig själv istället stanna upp en stund och ställ dig ett par frågor mitt i ditt kärleksrus…
Hade kvällen igår varit lika förlösande om inte vi inte kontinuerligt upplevt smärtan av ett insläppt mål på tilläggstid?
Hade den varit lika euforisk om vi inte stirrat ut genom fönstret en kall, grå dag i Mars och sett regnet i strimmor, vandra ner för glasytan samtidigt som vi frågar oss själva om det finns en ljusare rödblå morgondag?
Hade den varit lika fantastisk och obeskrivbar om sorg och kval inte varit en del av den Molotov-cocktail av kärlek som för evigt är Helsingborgs IF?
Sanningen är istället den att Stuart Baxter aldrig ens hade stått på sidlinjen och highfiveat en hel stad om HIF inte hade engagerat och gjort folk olyckligt förälskade. I andra änden av en brinnande bengal innan avspark brinner något annat, vars temperatur hade fått den värmetåligaste av termometrar att bli oanvändbara. Däri ligger också det som gör HIF speciellt och unikt. Det som får människor som Stuart Baxter att bli stimulerade och engagerade. Utan passionen och kärleken som vi gemensamt ger till Helsingborgs IF finns det ingen Stuart Baxter igår.
Visst, vi kan tillsammans sitta i diskussionsgrupper av bikupe-modell och moralisera och diskutera hur det smakar i munnen att sätta upp banderoller om jobbsäkerheten för individer som har en stor plats i Helsingborgs IF:s historia. Kanske tycker någon utomstående att sådana saker är “förjävliga”. Men det här är F*cking Helsingborgs IF. Kärleken gör väldigt ont ibland. Speciellt när den tvingar bort människor från det som är kärlekens trygga vagga på Olympia. Det är lätt att då famla i en gråsvart atomvinter där allt är fyllt med tårar, besvikelse och kalla nätter.
Men det är då vi minns alla dagar som vi med kärlekens eld fylls med färg och glädje. Det som tänder stjärnorna på nätterna och solen när vi stiger upp. Dagar som just den igår. Den dagen där vi kan andas och förlora oss själva igen. Dagarna som är större än allt annat. Förutom kärleken då. Den som aldrig släcks. Den som är villkorslös. Och störst.