Thörn: Välj glädjen.
De säger att Brage förtjänade mer. De säger att om de hade fått in ett mål, hade matchen sett annorlunda ut. De säger att HIF spelade dåligt. Men kanske tror jag inte på det där. Kanske vill jag inte veta hur Brages trädgård växer. Kanske vill jag bara andas. Kanske är du likadan som mig själv? Kanske ser vi samma saker som ingen annan ser? Kanske flyger vi. Kanske lever vi för alltid.
Visst, referensen är kanske för mycket “on the nose” för en som gillar musiken som är insvept i Sankt Georgskorset, lika mycket som undertecknad. Men orden går just nu in hårt i hjärtat för någon som upplevt all den där skiten som du och jag gjort på Olympia de senaste 10 åren. Därför tycker jag inte du ska be om ursäkt för prestationen idag. Jag tycker inte vi ska be om ursäkt för vilka vi är och vad vi står för. I ärlighetens namn tycker jag inte HIF som organisation ska be om ursäkt heller.
För det som håller på och hända (Ja, du är numera tillåten att drömma) är något av det sjukaste, mest underhållande, överraskande jag varit med om sedan min pappa för första gången tog mig till Olympia som spädbarn.
Att då titta ner i marken och skamset se på, är en egenskap som jag inte riktigt förstår. Var du inte där när vi åkte ur? Såg du inte tragiken som utspelade sig? Kände du inte smärtan i bröstet när tystnaden på betongen spred sig som digerdöden på södra?
Att man då inte likt Renton i Trainspotting just nu springer igenom livet till tonerna av Iggy Pops “Lust for life” är självplågeri.
Välj glädjen.
Välj ruset som Kleber Saarenpää med sitt lugn radat upp med fina raka försvarslinjer.
Välj livet.
HIF är just nu Sveriges svar på “The greatest show on turf”.
För det kommer en stund när ruset går ur blodet och ångesten blossar upp. I denna stund gäller det att vara lika nykter som Mikael Dahlberg.
Vid detta AN - Möte kommer vi alla antagligen ha samma berättelse oavsett vilket namn vi introducerar oss med. Det var förvisso skönt att se Taylor Silverholt göra Henke avundsjuk med en språngnick och en bättre kopia på hans straff mot Rumänien 1994 (trots avsaknaden av snus i käften), men när verkligheten kom på, då kom också oron. Oron för mörkret som är ett anfall bort.
Smärtan vi en gång upplevt, som var blott en nick bort.
Men i dagens verklighet finns något som HIF inte har haft på ett decennium. Trygghet. Självförtroende. Lugn. Wilhelm. Thomas. Jon. Nilsson. Rogne. Birkfeldt.
I den bubblan är jag inte förvånad att Kalle Joelsson har sin bästa match för året. I den auran är jag inte överraskad över att Ervin Gigovic skiner lite mer än Lukas Kjellnäs i en halvlek för första gången i en seriematch detta året.
Att spelare gör personbästa sker just nu i ett vakuum av trygghet och inre frid.
Det finns såklart en vardag där HIF måste spela bättre. Ha högre bolltempo, bryta rytm när motståndarlaget tar över fullständigt.
Det finns även en vardag där vi för en gångs skull tillsammans bara bör andas. Se saker som vi inte brukar se.
Kanske flyga.
