Thörn: "Vem fan bryr sig?"
Oavsett vad som skett sedan segern uppe i Borlänge är det tydligt att någonting grundläggande, karaktärsmässigt har förändrats. Borta är glöden. Tomt är hjärtat. Kvar stod vi med gapande munnar. Sådana grundläggande saker är Kleber ansvariga för.
"Det ska blixtra om oss i energi och duellspelet så att det blir en våg av energi som rycker med publiken." - Kleber Saarenpää.
Jag gillade de där orden. De gick in. De tränare bäst har förstått den vägg av magi, kraft och passion som Södra Stå kan ge ett lag är också de tränare som har lyckats bäst i HIF. Karlsson. Hareide. Baxter. Till sist även, även om jag vet att det är få som håller med mig, Olof Mellberg.
HIF spelar som bäst med press och fart. HIF spelar som sämst när spelet är tempofattigt och utan intensitet på båda sidor av planens halva. Jag var därför glad när Kleber Saarenpää, Uppsala-sonen förstod det fotbollsmässiga DNA jag kom till att växa upp med. Så långt är väl allting gott.
Det är därför märkligt att det som därefter skedde på Olympia ikväll inte gav gensvar på planen. Har han tappat omklädningsrummet? Vad är det som sägs? Råder det dubbla budskap utåt och inåt?
Supportrar har ofta lätt att skrika på tränaren. Kritisera hans stil, taktik och spelarval. Det är enkelt att göra så eftersom att han mångt och mycket är ansvarig för det sportsliga. Jag vet själv med mig om att det är lättare att skriva krönikor som har en arg, bitter och kritiserande underton eftersom sådana ord ofta kommer av sig själva, även om både du och jag vet att mina ord ofta lutar åt det romantiserande hållet, bort från det styltiga lokalpress-luktande ditot.
Till viss del tycker jag att Kleber ska ha kritik. Men inte för dagens prestation. Utan för det som antingen sagts eller inte sagts under uppehållet. Jag kan förvisso förstå att man från det sportsliga kontoret låter ordet Allsvenskan “Still be a dirty word”.
Jag ställer mig dock frågande till hur ord och inställning varit i omklädningsrummet dessa dagar? Kände man sig färdiga efter 30 poäng? Var racet färdigt då? Oavsett vad som skett sedan segern uppe i Borlänge är det tydligt att någonting grundläggande, karaktärsmässigt har förändrats. Borta är glöden. Tomt är hjärtat. Kvar stod vi med gapande munnar. Sådana grundläggande saker är Kleber ansvariga för.
Men till en allt mer graverande grad ligger också spelarnas ansvar. För i visslan till halvtid ljöd inte bara den ekande känslan av tomhet. Utan även stilla undran. Vem fan bryr sig?
Frågetecknet är inte ställd som en retorisk fråga där jag nonchalant vänder på klacken och går. Utan i sin seriositet ställd till de elva spelare som spelar fotboll för Helsingborgs IF, ett lag som smått chockartat, med genuinitet och kamp tagit sig till en möjlighet för fotboll på en högre nivå, istället står för en svag, icke-passionerad fotboll som inte gav intrycket att man förstod omständigheterna.
Sen ska kritik rättas dit kritik ska rättas. Kritik ska rättas mot Adam Hellborg som just nu är fotbollens svar på rymdens svarta hål. Där försvinner ljuset. Där försvinner hoppet. Kritiken ska definitivt inte riktas mot Lukas Kjellnäs som vid blott 20 år, smått otroligt är den som visar mest vilja, intensitet och uppfinningsrikedom.
Det är heller ingen slump att dessa två spelare visar det diametrala sakförhållandet som just nu befinner sig i klubben och som till viss del ger mig hopp om framtiden, oavsett hur hösten till slut skriver sitt fotbollsmässiga manus i takt med att löven ändrar färg. Det är ungdomarna som just nu driver Helsingborgs IF framåt och som ger organisationen morgonluft. Det är i deras genuinitet, ärlighet och vilja som vi ändå ser ljuset.
Vid slutsignalens vissla finner jag frågan där igen. Jag hoppas att den ekar i Olympias katakomber resten av veckan fram till tisdag. Att den tillsammans med Klebers budskap blir till sportsligt böneutrop. Att spelarna till slut ser vad vi andra har gått igenom de senaste åren. Att vi ändå är här. Att vi trots allt har hopp. Gemensamt vill visa oss någonting. Till slut kanske ändå svara på frågan…
Vem fan bryr sig?
