Lagbanner
Thörn: Yes, han förtjänar chansen om han vill ha den.

Thörn: Yes, han förtjänar chansen om han vill ha den.


Va fan är det…!? Fan asså!

Han stod upp och skrek på ett sätt som bara äldre människor kan göra. Stolsraden vibrerade bakom mig. Jag såg på honom förundrat, lite rädd, överraskad och faktiskt med en känsla av obehag. Min pappa, arg som ett bi reagerade mot domaren. Det finns något märkligt med de där situationerna, som när vuxna människor bråkar med varandra. Som barn drar vi oss undan, men fortfarande observerar vi det närmast zoologiska experimentet av att se erfarna individer agera som om de vore barn. 



Trots obehaget, fortsatte jag alltid att gå med honom. Stirrade på bollen. Stod upp och klappade när det röda laget gjorde mål. Ibland satte vi oss med resten av släkten som fick biljetter längre ner mot mitten på östra läktaren. Farmor agerade som en Mexikansk drogsmugglare när hon fick igenom ett halvt fik genom grindarna. Trots den mjuka smaken av kardemumma gillade jag när vi satt närmare klacken mer. Paradoxalt nog fanns det mer värme där. 

Jag minns att det gjorde ont. När jag såg hur ont det gjorde. Hur besviken han blev när vi släppte in mål sent. Men jag blev beroende. Han och jag. Pappa och jag. Det var inte längre en fråga om vi skulle gå. Utan om hur sen middagen skulle bli på Söndag för att vi skulle gå. Det finns barn idag som berättar historier om hur de en gång såg en match någon gång. Laget vi mötte, målet som fick de att älska. Likt en kyss en varm sommarnatt. Jag har ingen sådan historia. Jag är bara pojken som klättrade upp för Olympias trappor varje vecka och blev kär. 


Jag berättar inte detta för att se ner på någon annan. Jag berättar inte detta för att jag vill vara som någon annan. Jag berättar detta för att denna säsongen varit mer smärtsam än någon tidigare. För oss alla.  Jag berättar detta för att oavsett hur du blev kär, så är denna säsong vårt kärleksmanifest. Den vi kommer prata om. Det som vi kommer att peka på, fråga om och lyssna på… Var du där? Stod du där… Med hälarna i marken? Kvar. Älskade henne, stod vid hennes sida. När hennes kanske sämsta sida visades. 

Det finns säkert de som bara vill glömma. Sätta händerna under handspriten, gnugga och säga “Såja… Snart är det 2024”. Gör. Inte. Det. Se tillbaka på säsongen, analysera, skapa dig en bild och ge uttryck för din åsikt. Engagemanget för HIF är det som gör HIF speciellt. Smärtan. Euforin. Passionen. Trohet. Av annan åsikt? Då finns det HIF-vänner vid stängslet på träningarna som kan försöka förklara. Det finns bengalbrännande ungdomar i Skövde som kan försöka ge svar. I slutändan kommer de nog misslyckas. Har du inte förstått än kommer du nog aldrig riktigt göra det. 

Det enda jag vet att vi alla förtjänar mer. För det som HIF gått igenom de senaste 10 åren är direkt ovärdigt för det som är en av svensk fotbolls instutioner. Kärlek förtjänar att premieras. Men i fotbollens värld är det sällan framgång kommer gratis. Även om vår kärlek ofta gör det.
Min analys är dock redan etablerad. För att HIF ska få framgång krävs det en långsiktig plan och vision som är svår att rucka på. Problemet med Andreas Granqvists vision var inte att han hade en. Utan att ingen annan visste om den. Styrelsen flöt med. Tränartrojkor oavsett om de var under efternamn som Lennartsson, Lindström eller Santos hade inte en chans att stå emot den maktbalans som fanns. 

HIF inledde denna säsong med tre raka förluster, en trupp som hade noll självförtroende, 0 idé och var i ett extremt utsatt läge. Att Stuart Baxter i det läget, med sina möjligheter att skydda sitt arv och CV ändå väljer att ta över laget är extremt hedervärt. Stuart Baxter uppfyllde kraven och höll kvar klubben i Svensk elitfotboll. Han galvaniserade föreningen, gav talanger chansen trots att läget var prekärt, tog in spelare i truppen som gjorde skillnad trots att plånboken varit tunn. 

“Jag väntar mig inte att vi har supportrar som inte uttrycker hur de känner sig. Men jag vill de ska veta att jag vill få igång dem på ett positivit sätt. Jag vill göra saker på planen som stimulerar dem. Som de tycker om. Som de kan vara stolta över.”  - Stuart Baxter



HIF har ruttnat inifrån under en lång tid. Men inte underifrån och upp. Utan uppifrån och nedåt. För första gången på lång tid har man effektivt rubbat maktbalansen som funnits, då den som lett laget framåt och stakat ut vägen inte har varit en styrelsegrupp utan ideologi eller vilsen sportchef, utan för en gångs skull han som har varit närmast truppen. Stuart Baxter VAR ledaren när alla andra höll tyst.  

HIF har gått igenom en tuff tid, men mår paradoxalt nog bättre än på lång tid. Inte för att HIF just nu är förknippat med välstånd, utan för att chansen att bryta cykler och onda cirklar är större än på väldigt, väldigt lång tid. 
Att då chansa, fortsätta göra det som man gjort de senaste 10 åren, det vill säga hoppa från sten till sten och börja om på nytt, putta fram den av HD-skapta myten av lokal anknytning med någon tränare från Eskilsminne utan CV när man för första gången på lång tid skapat sig förutsättningar för att låta det sportsliga och handfasta gå först är totalt huvudlöst.

“Its a F*ucking disgrace” - Stuart Baxter

I min mening har Stuart Baxter med sin prestation detta året förtjänat chansen om han vill ha den. Få en försäsong att sätta sitt spel, sin idé och sin trupp med de förutsättningar som finns. Med en trupp som utifrån sett vill ha honom kvar, ett kontaktnät som är få förunnat, en ödmjuk sportchef som även är väl införstådd med akademins kapacitet när HIF:s allt mer förtvinande ekonomiska resurser sätter ökade krav på föryngring och kapitalisering på ungdomlighet är han helt enkelt den som är bäst lämpad för uppgiften och utmaningen.  

Varje vecka är det barnkalas på Olympia. Här är det föräldrafritt och brist på vuxen impulskontroll. Jag har sedan länge gjort ett aktivt val att tacka nej till förfrågningar om sällskap från vänners föräldrar och systrar här. Inte för att jag finner sådana inviter otrevliga, utan för att jag av ren självbevarelsedrift inte vill att de ska se förvandlingen från den tystlåtna vid sociala sammanhang till pojken som kallar domaren för könsord. Jag är min “fassas” son här.    

Mycket är sig likt kring HIF. Annars hade denna text aldrig skrivits. Passion. Gemenskap och engagemang. Du behöver inte tycka som mig. Det viktiga är att du tycker någonting. Du lurar dig själv om du tror att tiden framöver kommer bli lätt. HIF kommer fortsatt behöva rehabiliteras inifrån. Då är det viktigt att stå emot. Stå kvar. Älska.

Something’s gotta give…

Anthony Thörnanthony30694@gmail.com@AnthonyThrn2023-11-21 18:03:56
Author

Fler artiklar om Helsingborg

Thörn: Den riktiga anledningen