Tillbakablick på den fantastiska premiärsegern mot Norrköping
Det var en spektakulär premiär vi fick se i söndags. Låt oss besöka den en gång till. Söndagen när HIF, i sin tredje allsvenska comebackmatch i historien, för första gången vann en sådan.
1993 blev det 0-3 mot Halmstad och 1937, första gången HIF hade varit nere och vänt i andradivisionen blev det 1-3 mot Örgryte.
Den här gången hade HIF rutinen och ledarskapet hos generaler som Andreas Granqvist, Markus Holgersson och Mohammed Abubakari. Samtidigt hade Norrköping ett ledarskapsvakuum, lämnat efter de flyktade Andreas Johansson, Daniel Sjölund och även den skadade Simon Thern.
Äldste spelaren i elvan var 26 år gammal. HIF hade två spelare i sin elva som var under 26.
Kanske kan förklaringen ligga någonstans där, till att det var HIF som presterade närmast toppen av sin förmåga den soliga söndagen den 31 mars. En söndag vi sent ska glömma.
Eller så ska man lyssna på ”bortatränaren” Jens Gustafsson. Den en gång lovande mittbacken som hade Olympia som hemmaplan till och med 1999.
– Man spelar inte med åldern, man spelar med hjärtat, hjärnan och fötterna, sa han efter matchen.
– Jag konstaterar bara att vi förlorade mot ett bättre lag och det får man ibland acceptera, fortsatte han.
– Vi levde inte upp till duellspelet och det tuffa arbetet som krävs där. Vi hamnade ofta tillbaka med bollen hos Isak (Pettersson, målvakt) och det är inte där vi vill ha bollen. Vi hade för lite rörelse framför bollen och för lite risk i spelet, menade Gustafsson.
Och visst kändes HIF:s ledning hyfsat komfortabel där i mitten på andra halvlek, trots att Norrköping hade sitt bollinnehav.
Mohammed Abubakari kommenterade:
– De hade bollen, men inget hände. Ett (motståndar)lag kan ha bollen om de inte skapar något, det är vi belåtna med.
Abubakari var en nyckelfigur i matchen. Frånvaron av målchanser handlade så klart inte bara om Norrköpings oförmåga, utan framför allt om HIF:s konsekventa, hårda, arbete och presspelet. Ingen var jobbigare för Norrköping att möta än Mohammed Abubakari. Han raderade ut det uppsnackade nyförvärvet Sead Haksabanovic ur matchen. Helt och hållet.
– Jag har varit här (i allsvenskan) förr och att nu komma tillbaka är en fantastisk känsla. Att kunna spela fotboll utan att någon kommer och är ”hitting you all the time”. Som du ser är skillnaden väldigt stor, sa Abubakari.
– I superettan kommer folk rakt på dig med mycket fart och tacklar dig. I allsvenskan är folk smartare och mer tekniska och kontrollerar bollen bättre. I superettan är det bara långa bollar och springande hela tiden.
Mohammed Abubakari är, liksom HIF, tillbaka där han hör hemma.
På tal om det aggressiva och stensäkra försvarsspelet: Man kanske ska vara försiktig med sådant, men det är ganska lätt att dra paralleller till tränare Per-Ola Ljungs förra sejour i klubben.
Inledningarna på säsongerna 2010 och 2011 präglades av ett HIF som slet sönder motståndarnas egna spel med sin press. Man vann matcherna främst via jobbet på mitten och den stensäkra centrallinjen. Och sedan var anfallsspelet bra nog i perioder. Spelare som Rasmus Jönsson fanns, då som nu, att tillgå.
Per-Ola Ljung:
– Rasmus är verkligen Rasmus nu.
Två mål gjorde han i söndags. När han kom hem, i somras, gjorde han mål efter åtta minuter i sin första match på Olympia.
Nu gjorde han mål efter åtta minuter Olympias allsvenska återkomst.
Det var när Wanderson var ute för att ta hand om hörnan som Andreas Granqvist ropade tillbaka honom. Det var ju Anders Randrup som skulle lägga hörnan och hans ganska korta serve nickskarvades vidare in i målområdet där Rasmus Jönsson hade lurat sig bort från den bevakande Haksabanovic.
– Det är Moro som skarvar vidare, jag har en ganska fri roll där så jag försöker bara läsa skarven och komma först till bollen. Det var bara att sätta dit vänstern, sa Jönsson.
Men det var ju hans 2-1-mål, som var det stora huvudnumret den här kvällen:
– På andra målet är det Wanderson som slår en passning, jag uppfattar det bra. Han slår den på ett tillslag, det är perfekt, bara för mig att löpa. Sedan får jag en liten touch på bollen som ställer deras målvakt och det är bara att rulla in den.
Inga konstigheter.
HIF:s tredje mål var dock inte långt efter i klass. Andri Bjarnasons kontrollerade avslut var hans sätt att visa att tvivlarna som ifrågasatt om han är tillräckligt bra för allsvenskan haft fel. Superettans skyttekung utförde ett tekniskt svårt avslut på bästa sätt. I någon fotbollspodd, tror att det var Studio Allsvenskan, hörde jag att det jämfördes med Kennet Anderssons mål mot Brasilien i VM-94.
Och målsekvensen hade mer än själva avslutsögonblicket. En annan allsvensk debutant, Max Svensson, hade precis kommit in på planen och presenterade sig för den nya publiken med en fin dribblingsräd in i straffområdet där han vände ut och in på Ian Smith innan han levererade vidare bollen till en annan respektlös debutant i högsta serien: Mamudo Moro. Moro serverade i sin tur en spelare som många inte ens trott skulle spela fotboll igen, än mindre i allsvenskan: Johan Persson, som kommit in och tätat till mittfältet ytterligare. Perssons skott täcktes och bollen nådde Bjarnason och resten är historia.
HIF-IFK Norrköping 3-1.
