Guld, silver och brons
Efter att under ett antal år fördjupat mig i Huddinge IFs långa historia dristar jag mig nu att plocka ut ett antal spelare ur det förgångna och lyfta fram dem lite extra. Under 2019 presenterade jag dessa på min blogg, nu väljer jag att lyfta över det hit till Svenska Fans. Häng på, kolla om dina favoriter kommer med! I Bronsfemman, Silverfemman eller kanske till och med i Guldfemman.
Över hela detta projekt ligger självfallet en högst subjektiv värdering men jag har försökt ta hänsyn till alla de fakta jag lyckats gräva fram. Uppdelningen i guld, silver och brons har gjorts efter nedanstående kriterier.
Bronsfemman består av spelare som först och främst varit lokala favoriter. De kan sägas ha gjort få bestående avtryck i andra klubbar utanför Huddinge iF. Hos oss har de dock varit framgångsrika och de har tillbringat många år i klubben.
Silverfemman består av spelare som kommit till Huddinge IF i unga år, gått mer eller mindre direkt in i A-laget, och sedan gått vidare och varit (är!) framgångsrika högt upp i seriesystemet.
Guldfemman innehåller en kvintett egna produkter, eller har åtminstone varit juniorspelare hos oss. De har sedan vandrat framgångsrikt vidare uppåt i fotbollsvärlden och på det viset möjligen skänkt glans åt Huddinge IF.
Att välja ut dessa 15 har varit ett nöje men jag har vid flera tillfällen tvingats tänka till ordentligt. ”Han eller han, eller båda, vem ska då tas bort?”
På pappret framför mig har jag några namn som känns som om de borde finnas med i någon femma, men dessa killar får nöja sig med ett hedersomnämnande i samband med att jag rullar ut listorna. Jag börjar redan idag med de första spelarna ur Bronsfemman.
Bronsfemman 5: Rudolf Högberg
Huddinges historia är nerlusad med lokala förmågor, i synnerhet om man går lite längre tillbaka i tiden. Många dubblerade med ishockey under vinterhalvåret. RUDOLF HÖGBERG hörde till dom. Vindsnabb ytter i Huddinge IF, slitstark kämpe i hockeyklubbens blå (faktiskt!) tröja.
Rudolf ”Rudde” Högbergs familj var en av de första som flyttade in i de nybyggda höghusen vid Klockarvägen. Huddinge IP, fotbollsplanen, låg tvärs över gatan. Ishockeyrinken ett slagskott bort, på andra sidan Kommunalvägen, där parkeringen nedanför Klockargården ligger idag. Fritiden var räddad för Rudolf!
När ”Rudde” debuterade för Huddinge IF höll klubben till allra längst ner i källaren, Kvalifikationsserien Södra var lägsta serien, motsvarande åttonde nivån. Fyra uppflyttningar på fem säsonger i början av 50-talet förändrade fotbollsgeografin för klubben som dessutom blev ett topplag i division 4 redan debutsäsongen 1955/56, slutade på tredje plats.
Passningsskicklige kvicksilvret ”Rudde” med de finurliga finterna var dock tvungen att lägga av redan vid 26 års ålder. Tidsbrist. Han hade beslutat sig för att plugga till byggnadsingenjör vid sidan om jobbet som brandman. Idrotten fick stryka på foten. Han lämnade ett tomrum efter sig i såväl Huddinge IF som Huddinge IK. Undras om han inte saknades mest i hockeylaget. I en lokaltidning uppmärksammade ”Rudde” med såväl bild som text när det blev klart att han skulle lägga skridskorna på hyllan. Tidningens sportredaktör noterade att hans efterträdare hade en svår uppgift framför sig.
Rudolf Högberg är idag 89 år. Jag träffade honom så sent som i samband med Huddinge IKs 70-årsfirande i Björkängshallen 25 januari i år.
Fotot på Rudolf Högberg tog jag vid ett intervjutillfälle i februari 2016. Utfallet av det samtalet finns att läsa på http://www.huddingeif.se/, under fliken HIFstoriska gestalter på Herr-sidan. Där presenteras även några andra legendarer som möjligen dyker upp lite längre fram även här.
Bronsfemman 4: Roger Andersson
ROGER ANDERSSON var en genuin HIF-produkt, från Hörningsnässkolan till fotbollsskolan och vidare till A-truppen redan som 15-åring.
Roger Andersson bodde som grabb en inspark från grusplanen vid Kvarnbergsskolan. Det var där han huserade som liten knatte. När det var dags att flyga ur boet hade han naturligtvis en annan fotbollsplan som närmaste granne. Snättringe bollplan, förmodligen mera känt som Kallkärret.
”Jag fick en lägenhet i ett av senap- och ketchuphusen”, skrattar Roger.
Se där! Där fick jag höra ett uttryck som gått mig spårlöst förbi. Senap- och ketchuphusen.
Roger Andersson beskriver sig själv som en duracellkanin.
”Bara vrida upp mig innan match och sedan jobbade jag stenhårt fram till slutsignalen!”
Med inställningen att alltid ge 100 på träning och match blev Roger snabbt en ledstjärna i laget, en ledarfigur, en pådrivare på 70-talets mittfält. Han tar över lagkaptensbindeln och dras senare ner som mittback. Laget spelar sig upp i division 4, snuddar på seriesegern år efter år men når inte hela vägen. De stora matcherna var två möten mot allsvenskt motstånd i Stockholm Cup. Det var på den tiden även storklubbarna brydde sig om turneringen. Tyvärr blev det knappa förluster mot både Djurgårdens IF – i samband med invigningen av Källbrink 1981! – och mot AIK två år senare.
Fotot på Roger Andersson har jag fått låna från honom själv.
