Ja visst gör det ont när knoppar brister
Orden utgör inledningen på den odödliga dikten med samma namn av huddingepoeten, författarinnan Karin Boye.
Karin Boye, född 1900, död 1941, växte upp i Huddinge. Hon bodde i Björkebo, en faluröd villa med vita knutar och lister på Tvärvägen i centrala Huddinge. Den låg ungefär halvvägs mellan mitt barndomshem på Sjödalsvägen i Huddinge centrum och Storängsvallen där fotbollslaget huserade. Jag passerade huset ofta, ofta i min ungdom.
Nu är Björkebo rivet sedan länge, huset på Sjödalsvägen likaså. Storängsvallens gröna gräs försvunnet, där ligger nu inomhusarenan Storängshallen. Inte ens Tvärvägen står att finna på någon modern karta. Allt är borta, det mesta är försvunnet.
Precis som Huddinge IFs fjolårstrupp. Det bästa fotbollslag vi någonsin haft. Vi kommer förmodligen aldrig att få se ett lika starkt lag igen. (Hoppas jag har fel.)
Carlos Garcia – borta!
Simon Strand – borta!
Patrick Amoah – borta!
Mattias Folkesson – borta!
Enrico – borta!
Linus Christensen – borta!
Daniel Ålund – borta!
Sasa Matic – borta!
Ja visst gör det ont när truppen spricker.
Hoppet står till en ny trupp, under tiden blir det att gå på smärtstillande. Knappt sju veckor kvar till seriepremiär. Det måste hända mycket positivt på spelarsidan, och det omgående. Annars är risken stor att förhoppningen om en ettårig sejour i division 2 infrias på ett helt annat sätt än vad det vad tänkt. Sex månader med konstant smärtstillande är inget att se fram emot.