Lagbanner
Nollvisionen
Glädje efter fjolårets "Houdini-akt". Från att ha legat på nedflyttningsplats från och med 20 maj (0-2 mot Rynninge i sjunde omgången) räddade sig Huddinge IF kvar i division 2 tack vare en 2-0-seger borta mot Assyriska IF i Norrköping i sista omgången. Det förlösande 1-0-målet insparkat i 84e minuten av 18-årige mittbacken Alfred Sigemo, inlånad från Frej. (Foto: Robert Lindberg)

Nollvisionen

Huddinge IF saknar generösa sponsorer. Saknar pengar. Saknar publik. Saknar massmedialt intresse. Saknar substantiellt stöd från kommunen. Saknar resurser, kort sagt. Rena rama nollvisionen. Inte lätt att odla några stora ambitioner under sådana premisser.

Jag är införstådd med att jag riskerar att få ta skit för det jag skriver, men det är jag beredd på. Jag längtar efter framgång för Huddinge IF. Jag ställer många frågor, har inga svar. Jag har inte ens hela bilden klar för mig, men det jag ser skänker inte stort hopp. Bollarna måste upp i luften. Någonstans kanske en boll studsar ner på en plats där den väcker något positivt till liv.
Huddinge är så stor kommun att det borde gå att få fram stöd för ett lag högre upp i seriesystemet. Klubbar från åtskilligt mindre orter, i Småland, södra Skåne och centrala Jämtland, kan kliva upp och till och med etablera sig i den högsta serien.

”Det geografiska läget talar emot oss!”
Säger bara: Brommapojkarna.
Dom har visat att det går.

Vem kommer med idéerna? Vem bidrar med pengarna som låter Huddinge IFs herrlag lyfta sig lite högre än bara överlevnad, med näsan knappt över vattenytan? Vem?
Vi har ett kansli som är sorgligt underbemannat. Det finns inte ens en telefonsvarare inkopplad vid de tillfällen när ingen på kansliet lyfter luren under telefontid. Ändå kan inte låta bli att imponeras av den energi och den vilja som ledarna visar för att hålla skeppet hjälpligt flytande. Det är ständiga brandkårsutryckningar.
Senast jag tittade i klubbens kassaskrin fann jag en skjortknapp, en tjugofemöring från 1972 och i ena hörnet lite svåridentifierbart klegg, påminde faktiskt ganska mycket om intorkade tårar av blod.

Hösten 2016 hade vi ett kanonlag. Vi hade nått semi i Stockholm Cup. De motståndarlag som stod mellan oss och triumfen skulle vi lätt leka bort. I semin ställde tränaren ett B-betonat lag på benen.
Bye, bye Stockholm Cup!
Bye, bye välbehövliga 40.000 kronor!
Spelartruppen hade visst fått vara med och bestämma att seriespelet var viktigare. Det beslutet ska vara tränarens! Ingen annan ska ta det beslutet. Serien var redan körd i det läget. En cupfinal är alltid en cupfinal, en erfarenhet att minnas för spelare, ledare och supporters. Det där får tränaren ta på sig. Undrar om han betalat in de där 40.000 …?

Utopi
Målet klubben strävar mot är att fostra tillräckligt många ungdomsspelare för att kunna försörja A-laget med spelare. Några pengar till spelare utifrån finns inte.
Låt säga att den vällovliga visionen slår in, om några år, ett decennium, eller två. Hur ska vi då kunna behålla våra egna produkter när de bara får spela vidare i Huddinge IF om de måste stå för fiolerna med medel ur egen ficka?
Hur ska klubben någonsin kunna sikta högre än till överlevnad i division 2 under dessa förutsättningar?

Boo FK såg över sin situation efter avslutad säsong 2017. Tog beslutet att klubben måste satsa på sina egna. Därav följde att de inte hade material för spel i division 2, valde självmant att backa ner i division 3. Är det dit Huddinge IF är på väg?

”Huddinge IF kommer aldrig att ha ett så bra lag som under hösten 2015!”
Assisterande tränaren Johan Ländins ord inför seriestart 2016.
Sug på dom.
Var glad om du fick se det laget i aktion. Bättre blir det aldrig.

2018 hoppas jag på överlevnad.
Helst med lite bättre marginal än förra året. Då räddade vi oss kvar tack vare ett mål i 84e minuten i sista matchen.

Robert Lindberg2018-01-17 16:51:23
Author

Fler artiklar om Huddinge IF