Två anfallsess nära stora genombrottet
Huddinge IF har haft turen (skickligheten?) att ofta ha skickliga anfallare som samtidigt har varit ledande personligheter i truppen. Guldfemman inleds med två sådana killar. Båda har varit på gränsen till att slå igenom på hög nivå men fått nöja sig med att gå till historien som kulturbärare hos Huddinge IF.
Guldfemman 5: Jonny Wickman
JONNY WICKMAN var anfallsesset som blev Huddinge IFs förste landslagsspelare, som blev lagkapten och mittfältsmotor, och som ”var” Huddinge IF under nästan hela 1990-talet.
Huddingegrabben Jonny Wickman började i HIFs knattefotboll som 5-åring i mitten av 1970-talet. Tio år senare tog han klivet över till Hammarby IF. Där rönte han större uppmärksamhet än hos oss i skogarna kring Källbrink. 1986 togs han ut till pojklandslaget – och han nobbade! 15-årige Jonny hade en inbokad semesterresa med familjen, den gick före.
Turligt nog så fick han en ny chans. 18 oktober 1986 spelade U17-landslaget EM-kval mot Turkiet på Studenternas i Uppsala. Jonny började på bänken, hoppade in efter paus. Ställningen då var 1-1, till slut blev det förlust med 2-3. Svenska målskyttar Joakim Grandelius och Jesper Jansson. I laget även blivande storstjärnor som Joachim Björklund och Pär Zetterberg.
”Att få dra på sig den svenska landslagströjan och lyssna till den svenska nationalhymnen. Jag glömmer det aldrig”, suckar Jonny.
Det blev Jonnys enda landskamp. Han återvände till Huddinge IF 1990 när han upplevde att han inte hade någon riktig chans att nå Bajens A-lag.
Med moderklubben jagade Jonny uppflyttning till division 2 (då tredje nivån i seriesystemet). 1995 gick det vägen. Tyvärr blev 1996 inte ”tredje gången gillt” för klubben på den nivån. Det blev respass direkt, precis som vid de två tidigare tillfällena, 1970 och 1989.
1997 verkade laget på väg rakt igenom division 3. Då tog lagledningen två avgörande beslut. Jonny utsågs till lagkapten och flyttades ner till mittfältet. Där härjade han så framgångsrikt att den nedåtgående trenden vändes. Lagets avslutande sju matcher gav sex segrar och en oavgjord. Kontraktet var i hamn!
Därefter blev 1998 Jonnys sista säsong med Huddinge IF. I en HIF-historik kan man med gott samvete benämna 1990-talet som Jonny Wickmans decennium.
Fotot på Jonny är hämtat från Huddinge IFs årsprogram 1998 och är något beskuret. Foto: Lars-Åke Johansson.
Guldfemman 4: Lars Andersson
LARS ANDERSSON var en genuin Huddinge-produkt. Spelade för klubben från 7 års ålder fram till dess förre HIF-tränaren Thomas Lyth lyckades locka honom med spel i division 1. Det blev ett par år hos Brommapojkarna innan ”Lasse” återvände hem.
Lasse Andersson måste vara en mycket upptagen man. Eller blygsam. Eller både och. Efter jag etablerat en första kontakt med honom sommaren 2016 har jag, under tre års tid, med ojämna mellanrum försökt få tag på honom för ett snack om hans tid som spelare. Utan att lyckas nå honom, eller få honom att ringa upp. Jag vill ju naturligtvis få Lasse att berätta om åren hos Huddinge IF men även om tiden hos BP. Än har jag inte gett upp hoppet …
Lasse var ett kvicksilver på plan. Han inledde som anfallare men blev senare mittfältare. Det som låg honom i fatet var att han var skadebenägen. Det var detta faktum som gjorde att BP-tränaren Thomas Lyth tvekade med att fråga Lasse om han kunde tänka sig ett klubbyte och spel på högre nivå.
1987 fick Lasse vara skadefri och han gjorde en glänsande säsong när Huddinge jagade seriesegern i dåvarande division 3 (nivå 4). Då tvekade inte Lyth längre. Lyth hade ju tränat Huddinge IF under fyra år, tre av dessa med unge Lasse i laget. Mitt i-reportern Mats Weiderståhl fick ett snack med Lyth när övergången blev känd och ”Lythen” var närmast lyrisk när han beskriver Lasse som spelare och person.
”Han är en härlig lirare med bra fysik, fin spänst och han är mycket snabb. Dessutom är han en mycket positiv kille med en fin inställning till sporten. Inga uppförsbackar är för långa för Lasse. Just att han är en så positiv och öppen kille hjälpte honom mycket i början, det tog en timme första gången han var här, sedan var han inne i gänget.”
Lasse själv har en något annan minnesbild av sin första träning med BP. Snabbheten, tekniken och den fysiska styrkan hos hans blivande lagkamrater överraskade honom.
”Det här går aldrig var det första jag tänkte”, berättade han för Mats Weiderstål.
Lasse bet ihop, tränade hårt, Lyth gav honom speltid och han blev startspelare på näst högsta nivån. Tyvärr återföll han i skadeproblematiken. 1990 återvände Lasse till Huddinge, en erfarenhet rikare, en rutinerad 27-åring vars snabbhet och karriär tyvärr bromsats av skador. Annars hade han kunnat bli förste Huddinge IF-produkt att etablera sig på högsta inhemska nivån.
Att finna bra foton på Lasse har varit smått omöjligt. Lagbilden från 1981, som jag fått från Håkan Forsberg får passa in i detta sammanhang. Det fanns flera legendarer och trotjänare i den truppen. Bakre raden från vänster: Lagledaren Birger Holmström, Peter Ring, Lars Andersson (18 år!), Lars-Olov Nilsson, materialförvaltaren Peter Engdahl, tränaren Thomas Lyth. Mittenraden från vänster Nils Svensson, Lennart Helgesson, Håkan Wahlberg, Owe Matsson, Per Sandahl, Kari Saarisilta. Främre raden från vänster: Lars Hedström, Mats Sjöstrand, Roger Andersson, Frank Erlandsson, Christer Björsson, Håkan Forsberg.
