Veckouppdatering 5
”Man tager vad man haver.” Nej, det var inget som Kajsa Warg skrev i sina kända kokböcker. Det var ju jag som skrev det! Alldeles nyss. Jag kommer ihåg det så väl. Jag satt precis vid det här tangentbordet. Den här veckan i Huddinge IFs annaler är så gott som renons på anknytningar till A-laget. Jag får ta vad jag har. Håll tillgodo!
28 januari 1961 möts Luton Town och Manchester City i fjärde omgången av FA Cupen. Originalet alltså, den engelska FA Cupen, världens äldsta fotbollstävling, första omgången spelades 11 november 1871. Skotske landslagsanfallaren Denis Law trivs som fisken i vatten på det regnblöta underlaget. Han gör sex mål, men det räcker inte för att besegra både det tappra hemmalaget och vädrets makter.
Regnet vräker ner över England, åtminstone över Kenilworth Road i Luton denna lördag eftermiddag. Vid ställningen 6-2 till City förklarar domaren förklarar underlaget ospelbart och bryter matchen. Denis Law får aldrig tillgodoräkna sig de sex målen men hans prestation kommer för alltid att finnas med när osannolika händelser och matcher ventileras.
Fyra dagar senare spelas matchen på nytt. Nu vinner Luton med 3-1. Denis Law gör naturligtvis Citys mål och kommenterar efteråt:
”Planen idag var i värre skick än när matchen i lördags bröts.”
Huddinge IF har haft sin beskärda del av inställda matcher, oftast beroende på vinterväder långt in i april, men jag har inte funnit någon notering om att någon match avbrutits på grund av regn. Men, som jag påpekat tidigare, någon tillförlitlig och heltäckande historik finns ej att tillgå i klubbens arkiv. Där finner jag mötesprotokoll, specifikationer på utgifter och annat som MÅSTE sparas på grund av rådande lagstiftning.
Äsch, vem bryr sig om fotbollsresultat?
Vi försöker driva en verksamhet!
29 januari 1960 föds Marianne Kvastad. Hon tillhör de ledande spelarna när Huddinge IF vinner S:t Erikscupen flickor C i oktober 1972.
Marianne Kvastad måste räknas till de bättre idrottstjejerna någonsin i Huddinge kommun, definitivt om man endast räknar lagidrotter. Inom fri-idrotten har ju Huddinge AIS producerat en hel del tjejer som tagit sig ända upp i Sverige-eliten.
Under min uppväxt var den ständiga frågan på alla idrottsintresserades läppar ”vilken blir den första Huddinge-klubb att få ett lag i landets högsta division?” Den allmänna uppfattningen var att Huddinge IKs ishockeygrabbar skulle bli först. De var nära några gånger men lyckades aldrig. Istället blev det de ambitiösa tjejerna i Huddinge HK som blev först. 1980 tog laget sig upp i Allsvenskan. Lagfotot ovan som Christer Nordström ställt till förfogande (stort tack för hjälpen!) är från det året. Alla känner väl igen var det foto är taget…?
Handbollsplan på gräset vid parkeringen utanför gymnasiet! Det har jag inget minne av. Men jag var ju basketspelare, först och främst.
Huddinges första allsvenska lag slutade på en meriterande femte plats debutsäsongen för att klättra ett steg uppåt året därpå. Det innebar att tjejerna kvalificerat sig för SM-semifinal. Där tar det stopp och där vänder det nedåt igen. Det blev totalt fyra säsonger för Huddinge HK i Allsvenskan.
En av de framträdande tjejerna i laget var Marianne ”Fia” Kvastad. På bilden från 1975, omgiven av lagkamrater i HHKs röda overaller, sticker hon ut i sin fina, gula HIF-overalljacka med matchande svarta byxor.
”Ja, så var det förr i tiden! Man kunde ha en annan klubbs kläder på ett lagfoto”, suckar Christer Nordström.
Mariannes ungdomstränare Mildred Ehnstedt beskriver sin forna adept:
”Fia var egentligen mitt-6a under ungdomsåren. Men när hon var A-flicka blev hon tillfrågad om att stå i mål när lagets målvakt flyttade till Spanien. Lagspelare och lojal som Fia alltid varit klev hon in mellan stolparna vilket hon gjorde så bra att hon blev uttagen i stadslaget! Därefter återgick hon till linjen och hon spelade senare i vårt damallsvenska lag några år. Numera är Fia en duktig och hängiven golfare.”
30 januari 1981 måste himlakropparna placerat sig på ett gynnsamt sätt för fotboll. Detta datum föds Afonso Alves, Dimitar Berbatov och Peter Crouch på tre vitt skilda platser på vårt klot i universum.
Afonso Alves föddes i Belo Horisonte, Brasilien, och spelade under 2002-06 för Örgryte IS och Malmö FF i Sverige. 11 maj 2008 spelade han för Middlesbrough i en hemmamatch mot Manchester City i Premier League och gör ett hat-trick på Citys svenske målvakt Andreas Isaksson. Matchen slutade 8-1! Manchester Citys nivå – innan penningdopningen! Highlights från den matchen lär ligga högt på Manchester U-fansens topplistor på youtube. Alves hade för övrigt lyckats göra sju (7!) mål för Heerenveen i holländska Eredivisie när Heracles Almelo slogs tillbaka med 9-0 i oktober 2008.
Dimitar Berbatov föddes i Blagoevgrad i Bulgarien och var under åren 2008-12 synnerligen lyckosam med Manchester United, gör 93 mål på 103 matcher i Premier League.
Peter Crouch föddes i Macclesfield, England och ståtar med rekordet att vara den längsta spelaren som spelat i engelska landslaget. Crouch är 201 cm lång!
Alves har spelat för åtta olika klubbar, Berbatov likaså. Crouch har däremot hunnit med hela tolv klubbar under sin långa karriär som ännu ej är slut. Han tillhör fortfarande Stoke City som spelar i The Championship.
Totalt har dessa tre spelare tillhört 28 olika klubbar och de hade haft ytterligare en sak gemensamt, förutom födelsedatumet, om det inte varit för att Tottenham Hotspur under 2000 lånade ut Crouch till IFK Hässleholm där han gjorde tre mål på åtta division 2-matcher. Hässleholm är enda klubb av de 28 med Huddinges färger, gult och svart. Gula tröjor och svarta byxor. Bilden är den enda jag lyckats googla fram på den då 19-årige Crouch. Tack metro.se!
31 januari 1983 föds Fabio Quagliarella i Castellammare di Stabia i Italien. Han debuterar i Serie A som 17-åring 14 maj 2000 och han är än idag, 36 år ung, fortfarande en pålitlig målskytt i Italiens främsta liga.
Fabio Quagliarella har hunnit med att spela för sex olika klubbar i Serie A. Totalt har han spelat över 500 ligamatcher i Italien och svarat för uppemot 170 mål totalt. Italiensk landslagsman med 7 mål på 25 landskamper. Bilden har jag lånat från express.co.uk, Fabio i randigt från tiden med Juventus. Nu spelar han med Sampdoria sedan tre år tillbaka och snittar nästan ett mål varannan match.
Idag fyller Fabio således 36 år och fortsätter att producera på hög nivå. Får mig att fundera över de ord som flög över HIF-anfallaren Erido Polis läppar i höstas: ”Jag är 27 år, börjar bli gammal.”
Nejdå, Erido, du är inte gammal! Däremot måste du få igång målproduktionen igen.
1 februari 1895 bildas IFK Stockholm, den första av alla Kamrat-föreningar som finns runt om i Sverige.
IFK Stockholm hade sin bas på Östermalm, bildades av unga läroverksgrabbar som gick på Norra Real, och var under tidiga år tämligen framgångsrika inom fotboll – spelade 1905 SM-final mot dåtidens giganter Örgryte IS, förlorade med knappa 1-2 – och bandy – spelade SM-final 1910, förlorade mot IFK Uppsala med 0-2.
Klubben har spelat sju säsonger i högsta serien i bandy men har aldrig nått Allsvenskan i fotboll. 1961 verkade manegen krattad och klar två omgångar före slutet när de ledde Division II Svealand på klart bättre målskillnad före Djurgårdens IF. Då klämmer DIF in två mastodontsegrar och passerar. Mutrykten gick och långt senare har spelare i bottenlaget IFK Sunne trätt fram och bekräftat att de fick pengar om de inte ansträngde sig så mycket i slutmatchen mot Djurgården.
IFK Stockholm missade kvalplatsen, Djurgården klarade kvalet och återvände till Allsvenskan efter endast en säsong i lägre division.
För vår del har vi ett gott facit i våra matcher mot IFK Stockholm. Vi har mötts tio gånger i serien, åren 1976-1998. Hemma hade vi radat upp fem vinster och fyra kryss (18-4 i mål) fram till en olycksalig matchen i september 1998 då IFK vann med 3-1 på Källbrink. Tack vare de poängen klarade dom sig kvar i division 3 utan kvalspel. Kvalplatsen blev vår lott och det slutade illa, vi åkte ur.
För att komplettera statistiken kan nämnas att vi även har plusstatistik när vi gästat IFK på Vårbergs IP, dit klubben flyttade 1971. Där har vi fem segrar, en oavgjord och fyra förluster, målskillnad 15-12.
2 februari 2014 vinner Watford med 2-0 hemma mot Brighton i The Championship. Gul-svarta Watford har inför årets säsong förbättrat sin image avsevärt genom att spela i HIF-randigt plus att de plockat in svenske Ken Sema i laget.
Watford kallas för The Hornets vilket kan översättas till Getingarna – egentligen bålgetingar vilket är ännu vassare! – men Getingarna får mig att osökt tänka på speedwaylaget med just det namnet. Det är en klubb från Stockholm men borde naturligtvis ha hört hemma i Huddinge. Som ung trodde jag faktiskt att dom gjorde det, kopplade till Huddinge IFs randiga tröjor.
Tröjor, var det, ja. Och tröjfärger. Där har sannerligen Watford FC använt en stor del av färgpaletten. Klubben grundades som Watford Rovers FC 1881, fick sitt nuvarande namn efter en sammanslagning med Watford St. Mary’s 1898. Sammanslagningen ligger möjligen bakom de trefärgade tröjor som klubben då spelade med, tvärrandigt gult, rött och grönt. 1909 bytte klubben till helvita tröjor, 1914 blev det svart-vit-randigt fram till 1928 då klubben valde mörkblått som tröjfärg. Guldgula tröjor och svarta byxor infördes 1959 och dessa färger kompletterades med rött 1973. Till årets säsong har klubben således valt gul-svart-randigt. Snyggt!
Om någon undrar varför bålgetingen ser så underlig ut i klubbmärket, liknar mer en älg, kan jag berätta att det ska föreställa en hjort, symbolen för Hertfordshire, grevskapet där Watford hör hemma.
Höjdpunkter i Watfords historia är …
klubbens lyft från division 4 till division 1 1978-1982, främst tack vare ekonomisk stöttning av artisten och multimiljonären Elton John,
andraplatsen i division 1 bakom Liverpool säsongen 1982/83,
FA Cup-finalen mot Everton 1984 (förlust 0-2),
samt när jag besökte Vicarage Road 20 mars 1984 för att se division 1-mötet mellan Watford, med bland annat John Barnes i laget, och Sunderland (Watford-seger 2-1).
3 februari 1994 föds Mikaela Isaksson, en trotjänare med 20 år hos Huddinge IF. I skrivande stund är hon på väg tillbaka efter sin tredje (!) korsbandsskada. Tuff tjej, men hon ger sig inte! Stort grattis på 25-årsdagen!
Mikaela Isaksson börjar spela med Huddinge IF som 5-åring på Björkängens grusplan och hon har varit klubben trogen ända sedan dess. Mittfältet är hennes domän och hon var påtänkt för stadslaget när åldern var den rätta. Då drog hon korsbandet!
Mikaela benämner Huddinge IF ”som ett andra hem”. Det är fullt förståeligt, speciellt med tanke på att hennes bror, syster, pappa och farfar samtliga varit verksamma inom klubben.
”Jag gillar fotbollen i sig och sammanhållningen man får. Jag har gått igenom tre korsbandsskador och jag har alltid varit välkommen tillbaka”, förtäljer hon.
HIF-tjejerna födda 1994 är en bra årgång som nådde flera fina framgångar. Att många av tjejerna fortfarande är rätt tajta ger sig själv. När Mikaela letar lite i minnet, slänger sedan fram namnet på en av de tränare hon haft genom åren: Kaj Bessing!
”Då hade vi toppkul!”, utbrister hon och skrattar.
Många 94or har lämnat klubben men sökt sig tillbaka. Mikaela funderade möjligen i den riktningen när hon var i stadslagsåldern men den där första allvarliga skadan satte stopp för vidare tankar i den riktningen. Idag hör hon till de viktigaste kulturbärarna hos klubben.
Jag hoppas att Mikaela håller för spel, återfår toppformen och fortsätter ytterligare 20 år – minst! – hos Huddinge IF. Klubben behöver alltid ledare när den aktiva karriären är över.
