Veckouppdatering 52
Under årets sista vecka ser jag tillbaka på ett år då Huddinge IF undvek nedflyttning i sista stund, gör ett par nedslag i England, minns en tungviktare som var framgångsrik för omkring 20 år sedan, uppmärksammar en mörkläggning och kan inte förbigå två tekniska ”jultomtar”.
24 december 1948 föds den gudabenådade bollspelaren Stan Bowles i Collyhurst, Lancashire, England. Större delen av 1970-talet spelar han med Queen’s PR i högsta ligan, svarar för 97 mål på 315 ligamatcher. En tekniker som kunde göra allt med en boll utan att få den att gå och hämta något starkt att dricka i baren. Det fixade han å andra sidan bra själv. Den förmågan delade han med en annan gudabenådad fotbollsspelare som föddes i Stockholm samma datum 1929, Lennart ”Nacka” Skoglund.
Jag utgår från att du som läser det här känner till Lennart ”Nacka” Skoglund rätt väl. Annars finns det mycket skrivet om honom i andra forum. Bara leta!
Därför fokuserar jag på ”Stan the man” som hävdar att han är det fotbollsproffs som spelat flest gånger på Wembley. 147 gånger! Två landskamper för England och 145 gånger på hundkapplöpningarna som brukade avhållas där.
En reporter tog upp hans ökända spelberoende och Stan svarade att han kunde sluta när som helst.
”Det tvivlar jag på”, svarade reportern.
”Ska vi slå vad?”
Själv kommer jag ihåg så väl ihåg fotbollsartisten Stan Bowles. Hans bländande teknik fick ofta försvarsspelarna att se bortkomna ut. Därför tog de ofta till ojusta metoder. Åtskilliga är de gånger man fick se Stan hoppa upp jämfota när han fruktade en brutal kapning bakifrån. Och så kom det ingen! Såg rätt komiskt ut. Inte för att Stan bekymrade sig över det. Istället vände han blixtsnabbt, rundade närmaste back och satte fart mot motståndarmålet.
Något för Tobias Corneliusson att utveckla ytterligare under 2019, det där med att runda försvarsspelaren och sätta fart mot motståndarmålet, alltså. I Huddinge IFs dress, självklart!
25 december 1991 erkänns Georgiens självständighet från Sovjetunionen. Hösten 2017 spelar georgiern Toka Stefaniashvili för Huddinge IF. Han kommer till klubben i exakt rätt läge, när vi är i skriande behov av en rutinerad högerback.
I mitten av augusti 2017 är vi illa ute i Division 2 Södra Svealand. Vi ligger sist och vår ordinarie högerback, islänningen Kristófer Magnússon, har deklarerat att han inte hinner med fotbollen på grund av sitt nya jobb. Precis då kliver georgiern Tornike ”Toka” Stefniashvili in på Källbrink och undrar om vi möjligen behöver en högerback. Det är verkligen att ha tillfälligheterna på sin sida!
Toka går direkt in i laget mot Boo FF 18 augusti och vi vinner med 3-0, bryter en svit på tolv segerlösa matcher. Med tuffe och framfusige Toka på högersidan tillförs en ny dimension och han spelar varje minut i de avslutande nio matcherna fram till dess han plockas av i 73e i den helt avgörande sista, borta mot Assyriska IF i Norrköping. Hans överambition har då renderat honom ett gult kort. Tränare Jussi Kontinen slår två flugor i en smäll när han sätter in mer offensive Irvine Loyanda Kiesse i jakten på det mål som ska hålla oss kvar i serien samtidigt som överambitiöse ”tokige Toka” inte riskerar dra på sig ett ödesdigert andra gult.
Åtgärden visar sig lyckosam, vi går fram till en nödvändig seger, 2-0 efter mål i 84e (Alfred Sigemo) och på tilläggstid (Yvan Ngabonziza), räddar därmed kontraktet i grevens tid. Fotot är taget efter slutsignalen, Toka är trea från höger i främre ledet, killen med största gapet när alla skriker ut sin glädje och lättnad.
26 december och dagens namnsdagsbarn heter Stefan eller Staffan. År 1995 kommer 19-årige Stefan Hackzell till Huddinge IF från IF Brommapojkarna. Han kommer som vänsterback, beskrivs i årsprogrammet som en ”coming man” som bör kunna etablera sig i A-truppen. Det visar sig vara en korrekt bedömning.
Stefan Hackzell börjar spela fotboll med Norsborgs IF, väljer som 15-åring att satsa med Brommapojkarna. Fyra år senare tar han klivet över till seniorfotbollen när han kommer till Huddinge IF. Vänsterfotad och allround-kunnig är han en viktig kugge i spelartruppen under många år.
”Jag spelade överallt förutom målvakt. Mest som vänsterback”, kommenterar han sin tid hos HIF.
Säsongen 1997 gör Stefan lumpen och hinner inte med att spela för oss. Han återkommer 1998, gör båda målen i vår 2-0-seger mot IFK Stockholm i tredje omgången.
”Den matchen spelade jag som vänsterback men skador gjorde att jag flyttades fram som anfallare”, skrockar Stefan. Matchvinnaren.
Året slutar illa, med nedflyttning efter straffdrama i kvalet.
Många rutinerade slutar inför 1999, stommen består mestadels av killar från den förnämliga årgången 1977 och HIFs A-lag tränas för första gången av Roger Franzén. Det blir serieseger i division 4 utan ett enda nederlag.
Stefan Hackzell lämnar sedermera HIF 2003 – ”tränaren trodde inte på mig!” – och spelar ett par år med Segeltorps IF, mestadels som mittback, innan har återkommer till HIF där han avslutar sin karriär efter ytterligare ett par säsonger.
”Jag trivdes jättebra i Huddinge”, deklarerar Stefan.
”Roligast var året med Frasse då vi gick upp. Vi var väldigt hårt tränade. Vi vann nog åttio procent av matcherna under de sista femton minuterna. Det var också skoj när jag spelade på topp ihop med Hampus Krentzel. Vi måste ha varit det största anfallsparet i serien. Jag vägde uppemot hundra pannor och Hampus … ja, han också!”
27 december 1968 föds Anders Almgren, meriterad ex-allsvenska målvakt som är målvaktstränare hos Huddinge IF sedan några år tillbaka.
Anders Almgren spelade 70 seriematcher mellan stolparna för Djurgården 1988-92, krönt med en cupseger 1990. Sedan följde fyra säsonger hos Vasalund innan han återvände för två år i hetluften med AIK. Då blev det ett nytt cupguld och spel ute i Europa. Dessutom har han representerat Sverige i 9 landskamper på U21-nivå.
Efter några säsonger med Assyriska FF och IFK Stockholm lade Anders målvaktshandskarna på hyllan, men ändå inte. Under åren 2003-07 var han målvaktstränare på heltid hos AIK. Anders kände att han ville lägga mer tid på familjen och ett civilt jobb med mer ”normala” arbetstider. Fram till dess hade han levt med fotboll upp till sju dagar i veckan, nästan hela året om.
Så blev det också. Anders skapade sig en civil plattform att stå på, men fotbollen kunde han inte släppa helt. Här hos Huddinge IF är det träningspass en gång i veckan med lagets målvakter. Anders menar att högre upp i seriepyramiden krävs ännu mer träning och större insatser från alla inblandade. Den tiden är förbi för hans del.
Anders framhåller att det mesta i målvaktsspelet ligger på det mentala planet. Kan Anders få en kille att tänka positivt och tro på sig själv blir han också en bättre målvakt.
28 december 1958 föds Terence Ian ”Terry” Butcher. Hos ”Tipsextra-generationen” ihågkommen mest för sina många (271) ligamatcher som skicklig mittback i lilla men framgångsrika Ipswich Town 1976-1986. I september 1989 blev Terry uppmärksammad världen över efter en VM-kvalmatch mot Sverige på Råsunda.
Vad som hände på Råsunda 6 september 1989 kan inte upprepas med dagens bestämmelser. Engelska lagkaptenen Terry Butcher slår tidigt upp ett sår i pannan, återinträder på plan efter 16 provisoriska stygn och ett bandage lindat runt skallen. Såret slås upp i varje nickduell men Butcher håller inte igen, han regerar i luften. Blodet strömmar. När slutsignalen går ser Terry Butcher ut som en huvudkaraktär i en skräckfilm. Ansiktet är blodigt och den vita landslagströjan genomdränkt av hans blod. Bandaget, som en gång var vitt, är rött rakt igenom! Den tuffa, fysiska kampen slutar 0-0 vilket betyder att båda lagen tar ett steg närmare VM i Italien 1990. I referaten efter matchen blir Terry döpt till ”Captain Courageous” i brittiska medier, ”Kapten Blod” i svenska.
29 december 1971 föds Niclas Alexandersson. 107 landskamper för Sverige, 7 mål varav 1-1-kvitteringen mot England i VM-premiären 2002 är det viktigaste.
Niclas Alexandersson spelar i engelska Premier League 1997-2004 (Sheffield Wednesday och Everton) och rör sig oftast under radarn. Därför får han inte riktigt de pressrosor han förtjänar. Jag kan inte hjälpa att jag, varje gång Niclas Alexandersson kommer på tal, tänker på vad en brittisk journalist lär ha kläckt ur sig i slutet av 1990-talet. Något i stil med:
”Nu finns det tre framstående svenska Andersson i Premier League: Anders, Andreas och Alex.”
Förmodar att målet mot England kändes extra skönt för Alex … andersson.
Senaste Huddinge-spelare med efternamnet Andersson hette Fredrik i förnamn. Han gjorde fyra säsonger med oss, 2007-2010. Jag hoppas kunna återkomma till honom vid ett senare datum.
30 december 1995 spelar GD Chaves hemma på Estádio Municipal de Chaves mot Sporting Lissabon i portugisiska högstaligan. Det står 1-1 när lyset slocknar i 88e minuten. Felet går inte att åtgärda. Matchen bryts.
Portugisiska förbundet beslutar att matchen ska spelas klart vid ett senare tillfälle. Sporting måste resa 120 mil tur-och-retur 11 januari för att spela 2 minuter och 25 sekunder. Resultatet 1-1 står sig.
Chaves’ hemmaplan är kanske mest känd som arenan där en viss Cristiano Ronaldo gjorde sin första A-landskamp för Portugal, en vänskapsmatch mot Kazakstan 20 augusti 2003. Han spelade andra halvlek, byttes in i stället för Luís Figo. Matchen slutade 1-0, segerskytt i 65e minuten blev likaledes inbytte Simão.
Mig veterligen har vi aldrig råkat ut för något liknande totalt belysningshaveri på Källbrink. Inte heller har vi varit värd för någon A-landskamp. Zlatan i landslagsdebut på Källbrink. Det skulle ha varit nå’t det!
