Hur tänker du, Lantz?
För en knapp månad sedan trodde jag verkligen inte att jag skulle behöva yttra de här orden. Allting såg för bra ut. Både spel- och tabellmässigt. Det låg till och med en för ÖIS okaraktäristisk optimism i luften; en känsla av framtidstro och att allt skulle lösa sig. Att man aldrig lär sig. Nu sitter jag istället här med en känsla av total uppgivenhet. Så, här är de – ord lika enkla att skriva som de är svåra. Vi har misslyckats. Grattis Utsikten till Superettan.
I en text dagen före enkronasmatchen slog jag fast att jag i det stora hela var nöjd med Marcus Lantz. Utan att tveka till och med. Men jävlar i min lilla låda vad mycket vatten det runnit under broarna sedan dess. Jag är inte nöjd längre. Jag är förbannad, besviken, förbryllad. Fyra poängs serieledning har förvandlats till fem poängs underläge. Det ska inte vara möjligt att fallera så grovt med seriens bästa spelarmaterial, men jo. Tre matcher i rad har vi förlorat. Tre matcher i rad har Lantz misslyckats.
Mot Oskarshamn valde han styrka istället för snabbet, mot Utsikten valde han snabbhet istället för styrka. Det borde varit tvärtom. Facitet blev att respektive motståndare skoningslöst och utstuderat utnyttjade våra svagheter och skickade hem oss med svansen mellan benen. Så kom då gårdagen. En dag då hoppet alltjämt levde kvar och man med hjälp av revanschlusta och supporterskapets outtröttliga naivitet trodde på en nystart. Istället fick vi det här. 45 minuter av ingenting följt av 45 minuter av slarv, stress och obeslutsamhet. Och återigen är Lantz i skottgluggen. Han är fast där numer.
Den första halvleken blev en parodi. Vi tog inga löpningar, inga initiativ, satte ingen press, uppträdde håglöst och slarvade därtill bort bollen när vi väl fick den. Istället stod vi och tittade på när Qviding passade bollen fram och tillbaka inom laget. Kul. Bra. Effektivt. Under hela kvällen funderade jag på om det var en produkt av fotbollshistoriens lamaste spelarinsats eller det största taktikhaveriet. Jag kom egentligen inte fram till något, men baserat på Sambadefensivs intervju med Mourad efter matchen och några andra kommentarer så verkar det som att vi kan slå fast att det faktiskt var tänkt att se ut så. Med den frågan undanröjd så återstår bara en.
Varför?
Vi vet alla att Qviding är seriens mest bollkära lag. Barcelona framstår som pragmatiska i jämförelse med Bosko Orovic skapelse. Det finns därför självklart en poäng i att låta dem rulla runt och inte ge sig iväg i en kollektiv tokpress och springa sig trött. En rimlig taktik vore att vara lite avvaktande, värdera sina lägen och sätta in gemensamma stötar vid tillfälle. Det gjorde inte vi. Vi blev så avvaktande, så loja, att vi knappt existerade. We went full retard, man. Never go full retard.
Den här taktiken är Lantz ansvarig för. Om det var så att spelarna överdrev instruktionerna så gjorde han inget för att få till en ändring. På den här passiviteten förlorade vi en hel halvlek, och det har vi inte råd med när vi med kniven mot strupen kämpar om avancemang och i förlängningen klubbens framtid. Den andra halvlekens första minut isolerad innehöll mer frenesi än de första 45 och det var inte direkt tack vare några revolutioner eller orimliga ansträngningar. Bara med hjälp av energi, löpvilja och ett gemensamt istället för individuellt presspel. Vi hade med enkelhet kunnat spela så även under den första halvleken men valde som seriens största lag, på hemmaplan, i en måstematch, att gömma och anpassa oss till alldeles för stor grad. Jag kan för allt i världen inte förstå logiken eller nyttan i det.
Det går också att ifrågasätta varför vi, om vi nu skulle ha den här matchplanen, inte spelade med två anfallare. När vi ändå bara stod gav den extra centrala kraften i form av Ohlsson ingen effekt. De ytor som Ohlsson stängde av hade vi lika väl kunnat ta oss an tio meter längre ner i plan genom Lindström och Hawunger då Qviding ändå inte hotar speciellt ofta med centrala genomskärare. Med två anfallare hade vi däremot haft fler alternativ att vända på samt en piggare och skarpare Mourad i straffområdet - där han behövs som mest. Den nyttan känns betydligt mer angelägen.
Jag kan heller inte låta blir att undra vad man egentligen behöver göra för att hamna i Lantz frysbox. Av vårsäsongens 13 omgångar så startade Johan Hedman 12 och gjorde fyra mål. I de senaste sju matcherna har han fått spela totalt 15 minuter. I går kom han in i minut 85. I fel läge. I fel roll. Jag säger inte att Hedman borde vara given i det här laget. Men det är en väldigt anmärkningsvärd för att inte säga konstig utveckling och statistiken talar sitt tydliga språk. Vi är betydligt bättre med Hedman på plan. Att en av hela seriens hetaste spelare under försommaren i form av Frantz Pangop inte heller får tillstymmelse till förtroende under den diffusa anledningen att hans defensiv inte är pålitlig är också en till synes olöslig gåta. Mig veterligen är vi i ett läge då vi behöver vinna matcher. En matchvinnare av Frantz kaliber borde rimligtvis vara högvilt för startelvan.
Att förlora tre matcher i rad när man bara förlorat två av tjugo sedan innan borde ge upphov till självrannsakan, men i går ertappades Lantz återigen med fingrarna i kakburken och ägnade sig åt ursäkter – som så många gånger förr. När uppdraget att rädda kvar oss i Superettan misslyckades lät ursäkterna att spelarna var dåligt tränade och att tiden var för knapp. Diskuterbart, men okej. I år, senast alltså i går, har klagomelodin gnolat på om skador på nyckelspelare och det är ett faktum som såklart inte går att komma ifrån. Men. Sahlin har varit tillbaka länge och vi klarade oss bra utan honom. Mourad är tillbaka och vi klarade oss även i hans frånvaro. Problemet har – inte uppstått, för maskineriet har hackat delvis under hela säsongen – eskalerat först under den senaste tiden. Som högst ansvarig och representant för vår klubb vore det klädsamt med ett större uns av självinsikt och lösningsorientering. Inte minst för att klara av de avslutande omgångarna.
För nu är det tid att kavla upp ärmarna och inse allvaret. I media pratas det om att differensen upp till Utsikten kan ”tvinga” oss till ett kval. Jag är mer orolig för gapet nedåt. Sex poäng på tre stenhårda matcher är tyvärr en reell risk att tappa sett till den trend vi är inne i. Nu gäller det att visa stolthet och göra vad som än är nödvändigt för att ta de poäng som krävs. För vi SKA upp till Superettan. Där har ingenting ändrats. Vägen dit är dock numer snårig värre och frågan är; har Lantz vad som krävs för att lotsa oss igenom den? Upp till bevis.
