Helsingborg - IFK Norrköping
0 - 1

In the notepad: "Respektlöst"

HIF förlorade hemma mot IFK Norrköping med 0-1. Det här är i mitt anteckningsblock efter matchen...

System of a down…

Nä, det börjar nog bli dags att kasta 4-3-3-systemet i papperskorgen. Det har varit för få tillfällen under säsongsinledningen som triangeln på mitten har fungerat, då de tre har behövt förflytta sig över för stora ytor både defensivt och offensivt, samtidigt som bollen ofta stannar upp mellan de tre i ett alltför långsamt kortpassningsspel som i brist på alternativ i rörelse överlåter problem till sin backlinje. På det har man en anfallare som skriker efter en cocktail av understöd, alternativ och uppmärksamhets-avledare. 4-2-3-1 bör ligga nära till hands.

“Just when I thought I was out… They pull me back in.”

Anders Lindegaard var i kassen istället för Kalle Joelsson igår. Det är lite rysk roulette över Lindegaard, då man sällan vet vilken sorts insats man får. Kanske står han på huvudet a la Tele 2 2019. Eller ett fullständigt haveri a la Norrby hemma 2021. Igår var han dock stabil, tog det han skulle och visade dessutom ibland upp fina fötter. Räknar dock med att Kalle Joelsson står i målet igen så fort han är kapabel till att göra det. Det går snabbt, då Joelssons utveckling till stor del handlat om självförtroende snarare än något annat.

R-e-s-p-e-c-t!

Härförleden pratade Milos Milojevic om respekt. Tydligen hade en av de yngre spelarna i det ljusblåa laget (givetvis utan lokal förankring), agerat lojt och respektlöst mot en av de äldre legoknektarna under matchen. Igår var verkligheten den annorlunda i Helsingborg, då det var den erfarna, 29 åringen Albert Ejupi som agerade extremt lojt och nonchalant vid Norrköpings 1-0. Respektlöst mot den 19-årige talangen Casper Widell som kämpade, slet, var HIF:s bästa spelare och som också förtjänade en hållen nolla. Bortsett från en smärre miss i kommunikationen med Ravy Tsouka hade inte Widell särskilt många prickar. Synd på så rara ärtor.

“Why do you have to go and make things so complicated?”

Nä, snart tar nog Anthony Van Den Hurk boomboxen med sig in på Jörgen Lennartssons kontor och slänger på Avril Lavignes klämkäcka dänga. Det du såg på Olympia igår var en allt mer frustrerad Anthony Van Den Hurk. Det tog sitt uttryck i ett par lätta fall, nickskarvar där inte ens FBI:s cold case grupp hade kunnat hitta en mottagare samt löpningar där målet verkade vara den Siberiska tundran. Jag förstår honom, han blir på tok för isolerad i sin nuvarande roll. Allt som oftast är han ensam spelare i boxen för inlägg och därmed också en munsbit för vilket allsvenskt försvar som helst. Han springer för att han vill skapa ytor för andra, men rörelsen i resten av laget är i så pass låg frekvens att det sällan skapar ytor, utan snarare gör aktionen lönlös. Det bör vara extremt tydligt och okomplicerat att se det faktum att Anthony Van Den Hurk behöver en 10:a bakom sig som kan slå passen på djupet samt stjäla fokus. Att det blev sämre snarare än bättre efter bytet Al Hamlawi - Van Den Hurk var ett lackmustest på att problemet är taktiskt. Inte fel på personalen.

You have to live and learn, Kiddo…

Börjar faktiskt bli dags för Taha Ali att utvecklas och lära sig att värdera situationer. Det är såklart viktigt att HIF har en spelare som ställer frågor, utmanar och vågar när allt annat ser stelt och långsamt ut. Samtidigt måste Taha börja förstå att uppmärksamheten han drar till sig ofta öppnar upp ytor för spelarna runt omkring sig. Till slut blir det bara förutsägbart när Ali för femtioelfte gången stannar upp för att dribbla istället för att låta anfallet flyta med tempo. Att Taha, som inte spelat många Allsvenska minuter tar felbeslut i omgång 1 kan jag acceptera. Samtidigt måste det synas en utveckling när man nått omgång 8. Att potentialen i Taha Ali är skyhög ser vem som helst.