Inför Allsvenskan 2011, Del 14: Djurgårdens IF
DJURGÅRDENS IF
Grundad: 1891
SM-titlar: 11
Allsvenska säsonger: 55
2010: 10:a
Tränare: Carlos Banda
E-Zines allsvenska tips 2011:
1.
2.
3. IF Elfsborg
4. IFK Göteborg
5. Örebro SK
6. Kalmar FF
7. BK Häcken
8. Trelleborgs FF
9. AIK
10. Mjällby AIF
11. Djurgårdens IF
12. Halmstads BK
13. IFK Norrköping
14. Syrianska FC
15. GAIS
16. Gefle IF
Vad snackas det om inför säsongen?
Efter tre år av tvåsiffriga placeringar tänker man göra det lite bättre i år. Topp 6, lyder målsättningen. En tuff sådan, med tanke på att det finns åtminstone fem lag som har klart bättre trupper (HIF, MFF, Göteborg, Elfsborg och Örebro), försvaret ser svagt ut och nyckelspelarna Daniel ”Daja” Sjölund och Mattias Jonson går ofta skadade.
Nästa år kommer Magnus Pehrsson att ta över som manager, vilket ger en känsla av att detta blir ytterligare någon form av mellansäsong för Djurgården. Dessutom dras man med ekonomiska problem.
Vad talar för en sjätteplats då? Det finns mycket intressant kvalitet längre fram i banan. Förutom Daja och Jonson så litar man till yngre förmågor som mittfältarna Kasper Hämäläinen och Philip Hellqvist, liksom målskytten Kennedy Igboananike.
Igboananike kom igång bra med målskyttet mot slutet av förra säsongen, och både Hämäläinen och Hellqvist är i ständig utveckling. Här har Dif en trio som ger fansen ett litet hopp om en framtid med sådana framgångar som man åtnjöt under det tidiga 2000-talet.
Stjärnor
Mattias Jonson (fw), Daniel Sjölund (mf), Kennedy Igboananike (fw), Joel Riddez (b).
HIF-vinkeln
Sommaren 2005 svarade HIF för en av sina bättre insatser under det förra decenniet. Serieledande Djurgården kom på besök en solig kväll på Olympia och Peter Swärdhs 4-2-3-1-bygge nådde sitt prestationsmässiga zenit. Det var den 1 augusti, Andreas Jakobsson gjorde comeback i den röda tröjan, och Atiba Hutchinson visade sin höga klass. Även Eldin Karisik bjöd på en storartad insats, och gjorde 1-0 i den 61:e minuten. När Olivier Karekezi fastställde slutresultatet till 2-0 i den 94:e minuten stod det klart att HIF var med och slogs om ligatiteln.
Matchen utmärktes också av att två nyinförskaffade inhoppare ställdes mot sina gamla guldklubbar: Babis Stefanidis, som vunnit allsvenskan med Djurgården 2002 och 2003, ersatte Karisik efter 63 minuter. Och strax innan, efter 57 minuter, hade HIF:s gamle guldhjälte Mattias Jonson kommit in för bortalaget.
Dess värre blev det inga många fler vinster för HIF den här säsongen: Man vann tre av de avslutande tio matcherna. Peter Swärdhs fria fall började efter den här matchen – hans sista 18 matcher som HIF-tränare gav totalt fem segrar innan han fick sparken den 11 maj 2006.
Och Djurgården? De slutade allsvenskan 2005 som mästare. För tredje gången på fyra säsonger.
HIF-bekanta i laget
Den uppoffrande forwarden Mattias Jonson var mycket tongivande när HIF nådde stora framgångar under slutet av 90-talet, och innan han lämnade för Brøndby fick han vara med om det ”sydländska” (citat: Åge Hareide) guldpartyt i Helsingborg 1999.
Ökända i Sundets Pärla
Skulle väl vara Jonson då, efter en del tuffa tacklingar i mötena med HIF på senare år. I somras var Marcus Lantz fly förbannad på domare Martin Hansson efter lagens möte på Olympia: Han ansåg att Jonson borde blivit utvisad efter sin fula tackling på Mattias Lindström. Lantz själv hade fått se rött efter en tvåfotstackling på Kennedy Igboananike.
Min relation till Djurgården
På 90-talet var Djurgården ett typiskt jojo-lag. Därför tog man inte laget på särskilt stort allvar när det som nykomling ställdes mot HIF på Olympia i den andra allsvenska omgången 2001. En okänd och oprövad Rami Shaaban stod i bortamålet, och från södra stå såg jag hur Christoffer Andersson överlistade denne i den 32:a minuten. Matchens enda mål. Därefter skulle inte Djurgården förlora särskilt mycket mer under de kommande fem säsongerna. Den allsvenska comebacken slutade med en andraplats, och sedan vann man titeln både 2002 och 2003, blev fyra 2004 och vann igen 2005.
Jojo-laget blev en allsvensk dynasti under ett par år, och därför hade jag lite mer lågt ställda förväntningar på mötet i den tredje omgången 2004. HIF hade inlett med två raka förluster, och Djurgården hade alltså två raka SM-titlar. Man var således rätt nöjd efter att Jesper Jansson framför södra stå skickat in en ordentlig strut bakom Andreas Isaksson i den 86:e minuten. 1-1 innebar målet, och tillsammans med 3-0 mot AIK är det nog mitt starkaste minne från den blekaste HIF-säsong jag upplevt.
