Inför Allsvenskan 2012, Del 4: Djurgården
DJURGÅRDENS IF
Grundad: 1891
SM-titlar: 11
Allsvenska säsonger: 56
2011: 11:a
Tränare: Magnus Pehrsson
Vad det snackas om inför säsongen?
Vänder det nu? Efter några storartade år, har Djurgården på senare år blivit ett allsvenskt nedre mitten-bottenlag. Nu har det rensats ordentligt i truppen och det är dags för den tidigare uppsnackade tränaren Magnus Pehrssons första hela säsong. Djurgården andas lite optimism den här våren, och det känns som att det var ett tag sedan.
Stjärnor:
Kasper Hämäläinen (mf), Daniel Sjölund (mf), Yussuf Chibsah (mf), Ricardo Santos (fw)
HIF-vinkeln:
Mattias Jonson, mannen som under de senaste åren i stort sett varit en förutsättning för att Djurgårdens IF ska ta några allsvenska poäng över huvud taget – en spelare som förknippas starkt med Dif, men som också en gång i tiden tog sitt första SM-guld som rödblå. Det var i HIF som Jonson (eller Jonsson, som han hette på den tiden) först blev landslagsman innan han lämnade för Bröndby efter guldet 1999.
Sedan Jonson 2005 återvände till allsvenskan och Djurgården har han dock varit en av de spelare i allsvenskan som i störst utsträckning fått HIF:are att se rött. I 2007 års möte tog HIF ledningen på Stadion efter ett snyggt Andy Jakobsson-skott – två Jonson-mål vände matchen som slutade 3-1 till hemmalaget. 2006 gjorde han sitt lags mål i en 1-1-match på Olympia, och 2010 spelade han en av huvudrollerna i jättekontroversen som uppstod när Marcus Lantz blev utvisad i mötet på Olympia. Det var i den första halvleken, efter en ful tackling på Kennedy Igboananike, som domare Martin Hansson direkt visade ut HIF-kaptenen. Efter matchen var Lantz inte särskilt glad, för att uttrycka sig försiktigt – Mattias Jonson hade trots två fula tacklingar i den andra halvleken klarat sig med ett gult kort. Att matchen slutade med ett tungt poängtapp för suveräna serieledarna HIF (3-3), gjorde inte saken bättre.
Att krigaren Jonson efter fjolåret avslutat karriären gör att allsvenskan nu blir en profil fattigare. Samt att det nu, efter att även Stig Johansen (Bodö/Glimt) la skorna på hyllan i höstas, bara är Rade Prica (Rosenborg), Marcus Lantz (Landskrona) och Marcus Lindberg (Ängelholm) som fortfarande är aktiva av guldhjältarna 1999 – så klart utöver HIF-kvartetten Christoffer Andersson, Mattias Lindström, Erik Wahlstedt och Erik Edman.
HIF-bekanta i laget:
Inga.
Ökända i Sundets Pärla:
Nye Nahir Oyal var en del av det Syrianskalag som med nio man tappade en 1-0-ledning till 1-2 sista 10 på Södertälje Fotbollsarena i fjor. Oyal var Syrianskas klart bäste spelare där han härjade på sin kant, och det var också han som gav hemmalaget ledningen i början av den andra halvleken. En intressant värvning.
Min personliga relation till Djurgården:
När jag stod på Södra Stå i april 2001 och såg HIF ta emot bottentippade nykomlingen Djurgården, så var det inte bara första gången jag såg en viss Rami Shaaban stå i ett fotbollsmål. Det var också en storhetstid som var på väg nå sin ände, och en annan som låg i sin linda. HIF vann matchen, men när säsongen tagit slut så var det de röda guldfavoriterna som slutat femma i serien och Djurgården som skrällt ordentligt och vunnit stora silver. Nästa år hade HIF sparkat både Nanne Bergstrand och Sören Cratz, och ytterligare ett år senare stod man på ruinens brant med en kommunal bail-out som sista räddningslina - samtidigt stoltserade Djurgården efter 36 års guldtorka med två raka SM-titlar.
Men saker och ting ändrar sig fort i den allsvenska fotbollsbubblan. Idag är det HIF som sitter med fyra raka titlar (två gånger Svenska Cupen, en gånger Supercupen och en gånger Allsvenskan) – samtidigt som Djurgården, i ekonomiskt krisläge, hamnat på undre halvan tre år i rad.
Hur länge dröjer det innan rollerna är ombytta igen?
Så tror jag det går för Djurgården:
Djurgården känns mycket svårbedömt i år. Halva startelvan är ny och Magnus Pehrsson har städat ordentligt i sin järnkamin. Han fick sällan någon vidare skjuts på sitt nya lag i fjor, efter att han tog över under högsommaren – speciellt inte när Mattias Jonson saknades. Mittfältet ser dock intressant ut, med högkapable Daniel Sjölund, Kasper Hämäläinen och nye Yussuf Chibsah, som varit väldigt betydelsefull för Gefle. Värvningarna längst fram: Ricardo Santos och James Keene – nja. Dugliga spelare, men inga avslutare av rang, även om Santos öst på med målen under försäsongen.
