Inför Allsvenskan 2012, Del 5: Örebro SK
ÖREBRO SK
Grundad: 1908
SM-titlar: 0
Allsvenska säsonger: 44
2011: 12:a
Tränare: Sixten Boström
Vad snackas det om inför säsongen?
Sånär som på att man tappat stjärnorna Nordin Gerzic och John Alvbåge till storsatsande IFK Göteborg samt ersatt dessa med Tobias Grahn respektive Jonas Sandqvist tycks Örebro SK, i sedvanlig ordning, inte göra mycket väsen av sig. Försummas kan givetvis inte snacket angående den föga imponerande tolfteplaceringen i 2011 års allsvenska upplaga. Laget från gnällighetens epicentrum har naturligtvis högre ambitioner än så och tränare Sixten Boström är positiv. Finnen har nyligen uttalat sig om att försäsongen har varit den bästa under hans tid i klubben. För att ÖSK ska prestera krävs emellertid att man fyller luckorna efter Magnus Kihlberg och Fredrik Nordback som valt att lämna. Dessa har genom sin rutin bidragit till mer än bara det sportsliga. Det är två ledarfigurerar som lämnat. Sådana är oerhört att ersätta. Boström ämnar likväl, genom att värva friskt, göra just det. In har, utöver ovan nämna, Christoffer Wiktorsson (försvarare, Degerfors), Peter Samuelsson (anfallare, Degerfors) Tomer Chencinski (målvakt, VPS Vasa) Armend Alimi (mittfältare, Istra 1961), Daniel Bamberg (mittfältare, Haugesund), Ilir Berisha (försvarare, FC Pristina) samt Mohammed Saeid (mittfältare, BK Forward) kommit. Sånär som på brassen med det tämligen obrasilianskklingande namnet Daniel Bamberg och målsprutan från Superettan, Peter Samuelsson, vars centrala anfallsroll utmålas som en nyckelposition av Boström, är det inget namnkunnigt gäng som kontrakterats. Detta tycks dock vara Örebros melodi.
Stjärnor:
Valdet Rama (fw), Jonas Sandqvist (mv), Magnus Wikström (b), Tobias Grahn (mf).
HIF-vinklingen:
När man talar i termer av ÖSK kontra HIF förefaller det nästintill omöjligt att inte nämna Behrn Arena, eller Behrnabeu som Örebroare med viss antydan till hybris har en tendens att benämna arenan som. Anledningen till att det är synnerligen relevant att nämna denna fråga i sammanhanget är som säkerligen bekant HIF: s på intet sätt smickrande bortastatistik mot Örebro. Faktum är att den enda gången HIF har snott med sig tre poäng hem från Behrn Arena var i förra årets semifinal i Svenska Cupen då slutresultatet skrevs till 3-1. För att finna den näst senaste HIF-segern i Örebro tvingas man bläddra i arkiven till silveråret 1998. Matchen, som spelades på Behrn Arenas föregångare, Eyravallen, slutade även den 3-1. Rekordet för antalet vunna matcher i rad i Örebro är två. Denna rekordserie inleddes med vinst 3-1 1946 och rundades sedan av med ett 2-1-resultat i HIF: s favör 1949.
HIF-bekanta i laget:
Efter att Robin Staaf lämnat ÖSK för Ängelholm inför säsongen finns inte längre några HIF-bekantingar.
Ökända i Sundets Pärla?
ÖSK som lag är troligtvis inte nämnvärt ökända. Deras nyinköpta mittfältare, Tobias Grahn, är emellertid allt annat än populär i Sundets Pärla.
Min personliga relation till Örebro SK:
När jag tänker på ÖSK finns i synnerhet två matcher vilka jag drar mig till minnes. Detta kan till viss del förklaras med att de ligger närmast tiden, det medger jag. Den huvudsakliga anledningen är emellertid en annan. Den senaste hemmamatchen mot ÖSK, med vilken jag ämnar inleda detta stycke, var länge mållös, innan finske slagskämpen Hannu Patronen steg in i handlingarna och skickade in 1-0 vid en hörnas efterdyningar. Just detta mål, vilket förövrigt var Hannus andra i HIF, figurerar utmärkt som en avrundning för finnens tid i den blåröda tröjan. Patronen är precis en sådan spelare vars sportsliga insatser samt mentalitet är allsvenska lag få förunnat. Just av den orsaken betydde just den matchen mot Örebro mycket för mig och säkerligen flertalet andra HIF: are.
Den andra matchen är den näst senaste sådana. Som ovan beskrivits var det semifinal i Svenska Cupen. Matchen var blott tretton minuter gammal när Álvaro Santos öppnade målskyttet med en iskall lobb. HIF vann, som tidigare nämnts, sedermera matchen med 3-1 och gick vidare till cupfinal.
En fråga kvarstår emellertid: varför var dessa matcher så minnesvärda? Svaret kan lättast beskrivas genom att se på vad de två matcherna kom att symbolisera. Medan den första bataljen utgjorde slutet på en era, om man så vill, kom den andra istället att innebära en del i återstarten av en sådan.
Så tror jag det går för Örebro SK:
Det är onekligen ett spännande lagbygge, sånär som på föredettingen Tobias Grahn, vilket Sixten Boström har inlett. Man kan dock inte försumma betydelsen av att härförarna Magnus Kihlberg samt Fredrik Nordback lämnat. Inte för att de nödvändigtvis är bättre än eventuella ersättare, utan för att de kunde erbjuda så mycket mer än bara sportslig kompetens i laget. Tomrummet efter dem blir följaktligen svårt att fylla.
Degerfors-värvningen Peter Samuelsson kommer, precis som Sixten Boström beskriver, utgöra nyckeln till framgång. Föregångaren på den centrala anfallspositionen, Robin Staaf, mäktade enbart med sju mål under sin tid i ÖSK-tröjan. Det är egentligen inte konstigt. Staaf var helt enkelt inte tillräckligt skicklig för det enorma ansvar som en sådan position medför. Den givna följdfrågan är självfallet huruvida Samuelsson är det eller ej. Jag tvivlar. Detta till trots är jag övertygad om att ÖSK kommer att kampera vid tabellens övre halva, i bästa fall topp 5, när Allsvenskan summeras. Men att tro att spelare som Tobias Grahn och Peter Samuelsson ska ta dem dit är naivt.
