Dalkurd FF - Sundsvall
Inför Dalkurd borta: Buya Turay och att vilja måla på lakan.
På söndag spelar Dalkurd och Giffarna bortamatch i Gävle. All publik på kortsidorna, bestående av arrangerade supporterresor. Det är märkligt. Efter tre raka hemma rullar GIF 20 mil till något som inte riktigt är en bortamatch det heller. Jag tänkte skriva om GIF och om Buya Turay. Det råkade bli lite Dalkurd och nya fotbollslag däremellan.
Sex tävlingsmatcher, tre vinster och tre oavgjorda. Det låter stabilt och ogiffigt. Det finns ett annat självförtroende, en vilja att kontrollera matcher och själva styra sitt öde. Det kommer ta månader innan detta går upp för befolkningen i stan men så här ligger det till: Det är inte lätt att besegra GIF i år. Säkert kommer det plumpar men så länge det inte blir för mycket skador/ avstängningar/ försäljningar så kommer GIF vara med spelmässigt i alla matcher. Åtminstone på konstgräs.
Så till detta med nykomlingar i fotbollseliten. Fotbollen är konservativ och jag antar att Dalkurd är en företeelse bland flera som kan få nostalgiska män med svårt tipsextrafierad barndom att känna sig så åsidosatta och bedragna att de smugglar ut lakan från tvättstugan och sprejar på ”Mot den moderna fotbollen”.
Modernt eller inte, Dalkurd är raketlaget i årets serie efter Östersund 2016 och AFC 2017. Det går att hitta paralleller men även skillnader mellan lagen. På något sätt hittas vägar, eller genvägar, att nå toppen snabbt. En skillnad är att Dalkurd inte riktigt har en Kindberg eller Ryssholm. En likhet mellan lagen är privata pengar och där spelar Dalkurd i en egen division. Dalkurd, som började 2005, har dock tagit sig upp genom att vinna serier, inte genom föreningskannibalism som AFC eller att starta från division två som Östersund. En omständighet som däremot delas med AFC är en stor förvirring kring hemvisten.
Det slående med Dalkurd är ändå rekordmarschen genom divisionerna. Det har förstås funnits ett brett ekonomiskt stöd, även innan miljardärsbröderna klev på, men det förringar inte prestationen. Att inte implodera, splittras av motsättningar, drabbas av akut växtvärk eller ens ta en paus i utvecklingen är imponerande. Föreningen och engagemanget runt den har uppenbarligen utvecklats i samma takt som fotbollslaget och detta är faktiskt en ännu mer anmärkningsvärd bedrift.
Men rekordklättringen är tyvärr inte det som många förknippar klubben med. Det är inte därför det kan komma att saknas lakan till den stora dubbelsängen här och var under året. Det är istället att klubben, likt AFC, inte representerar en ort i landet. AFC må vara mer extrema ur den synvinkeln (större omsättning på hemmaarenor än spelare). Men det är svårt att komma runt det säregna i att Dalkurd är ett lag från Dalarna med supporterförening från Västerås, hemvist i Uppsala, spelplan i Gävle och som spelar för hela Kurdistan.
Undertecknad sympatiserar med engagemanget runt laget och imponeras av den sportsliga bedriften. Men det finns ändå några supporterinstinktiva fibrer i mig som också vill skriva stora svarta bokstäver på vita textilier. Något djupt rotat som påpekar att allsvenska fotbollsklubbar väl SKA ha hundra år på nacken? Eller? SKA befolkas av eldsjälar i fjärde generationen och höra hemma på stället där de grundades en gång när sporten var en nymodighet importerad från de brittiska öarna. Men om tio år är väl Dalkurd en klubb som (nästan) vilken som helst, som kommer från Uppsala och kanske även representerar landet i champinjonligan. Vi får se.
Dalkurd på söndag blir svårknäckta, en nykomling med vassare klor än Trelleborg. Jag väljer ändå att oförskämt hävda att laget är Buya Turay och de andra. ”De andra” är bra, habila, håller allsvensk nivå. Men Mohamed Buya Turay är i en egen klass. Han har ojämna kvaliteter, men det han är bra på är på en högre nivå än alla andra i serien. Kommer han upp i fart med bollen någonstans på anfallsplan är det målchans, det spelar ingen roll om han har en eller fem spelare emot sig. Jag förutsätter att tränarna ägnar hela försvarsgenomgången åt detta och hur bollarna kommer till honom.
Andra vi kommer märka är Ceesay, kraftfull mittback med passningsfot och playmakern Sugita, som vill vara med och styra. Ayaz är en bolltransportör, dribbler och framspelare av klass men tyvärr skör. Ur egoistisk synvinkel en fördel för oss om han inte är med. Två andra jag skulle gilla i mitt eget lag är hårt arbetande högerbacken Simon Strand och norska förvärvet Oliver Berg. Den senare jobbar över hela planen och kan tydligen springa hur mycket som helst. Och tänk, Bertilsson har man inte ens korkat upp ännu. Ser man på, det fanns tydligen fler än Buya Turay.
Tränare Valentic verkar vara typen som vill blanda om schackpjäserna mellan matcher. Uppställningen mot Göteborg förvånade mig med bl a bekantingen Tranberg i startelvan. Återstår att se om det blir en starkare elva på söndag, det täta programmet påverkade troligen uppställningen senast. I GIF saknas Naurin, Omeje och Morsay. Frågetecken för Dennis Olsson. En fördel är att GIF kommer med fyra vilodagar jämfört med Dalkurds två, en märklig planering från förbundet faktiskt. Viktigt att följa upp vinsten med en bra insats. Tre poäng skulle sitta fint och minns att vi aldrig förlorat med Eskelinen i målet.
Spelarna i startelvan börjar man kunna:
Eskelinen
Tamimi-Gracia-Myrestam-Olsson
Juanjo
Sema-Batanero-Wilson-Gall
Hallenius
Avspark 15.00 på söndag.
