Inför GIF-AIK: Fler finländare i besättningen?

Allmänna idrottsklubben från Stockholm gästar GIF på söndagen. Bortalaget jagar seriens toppduo. Sundsvall famlar som lag, som förening, som fotbollsstad efter något slags fotfäste på ett allt mer sluttande plan. Situationen skulle kunna vara ”intressant” om den inte vore så alarmerande och nedslående. Den närmaste frågan är vad som ska till för att laget ska göra mål igen.

Klubbens hälsa är egentligen värd en egen text. 2016 är en typisk GIF-säsong, fast i kubik. Sällan har det börjat så bra, spelmässigt och resultatmässigt. Sällan har höstkraschen kommit så tidigt och så brutalt. Situationen är ändå inte överraskande för de som orkat läsa på och mellan alla rader. Lagbygget gick på räls under vintern men hela tiden fanns en ekonomisk verklighet med en elitlicens att klara som högsta prioritet. Klubben har under säsongen att både uppväga ett negativt rörelseresultat för 2016 och hämta igen minst 4 miljoner för tidigare synder. Efter försäljningar verkar det faktiskt kunna gå vägen. Åtgärderna lämnar dock efter sig en sportslig öken och en lågkonjunktur för fotbollsintresset i stan.

Tränarna känner sig lurade. Utfattiga konstnärer som förväntas prestera medan sportchefen återkommande rycker de bästa penslarna och de tjusigaste färgerna ur deras händer. Kvar står Joel och Frasse med ett knippe korta kolkritor och en begagnad pannå. Det muttras att Albornozen som kom bara var en pastellkrita. Och de här Enarssonpigmenten vete fan om man kan använda. Hagblom å sin sida undrar varför de aldrig ens öppnade tuben med frisk Hasanikulör som han fixade. Pikant nog sitter tränarna på utgående kontrakt och det är misstänkt tyst från kansliet.

Någonstans på vägen har kanske tränarna ändå köpt läget. Efter ett spelarmöte pratade Joel om ”justeringar” och en metaforisk Karibienkryssning han ogärna lämnar, åtminstone inte för någon gammal finlandsfärja. Fast han tillade att ”man kanske vill ha några finländare på båten ändå”. Jo, det är väl så. Spelarmaterialet påverkar på något sätt vilket spel man kan spela. Det är svårt att måla färgsprakande med kolkritor, men man kanske kan få ihop något annat.

Frågan är vad justeringarna består i, om vi har sett allt eller om det blir fler finnar i besättningen idag. Premiärturen grundstötte i Roslagen medan det första riktiga testet mot Malmö förlöpte delvis skapligt. Skutan höll kurs men man fick inget med sig. Tranberg anses kanske behärska finsk tango? Han fick hoppa in som högerytter igen, tidigare har det varit en nödlösning. Granat var återigen ytter och Enarsson belönades med startplats och ett eget taktikblad som det stod ”Spring!” på. Silva instruerades att forwards bollsnickrande på försvarsplan hädanefter ses som en oönskad, västindisk tradition. Resultatet offensivt blev ca två anfall i matchinledningen att rapportera om, Silva som avslutade svagt och Enarsson med en bollmottagning i Dibba-klass. De intentioner giffarna erbjöd efter 0-1 kunde man ha buteljerat och sålt som desinfektionsmedel.

Nu väntar alltså en ny svår hemmamatch där en bonuspoäng vore mumma samtidigt som Östersund förhoppningsvis piskar Helsingborg. Uddamålsförlust är annars typmatchen mot AIK, medan överkörningarna varit få. En hel del kryss men bara en enda seger på 2000-talet. Segermålet då nickades in av Bxxa Gxxxa och Ålander var vår nya, unga centrala sheriff. Inte igår…

Gissningsvis ligger fokus defensivt igen. Sonko är avstängd och det kan öppna för att tränarna motvilligt stoppar in Albornoz. Tidigare har dock Tranberg prioriterats som mittback och Suljevic centralt (om det inte varit skavanker som hållit Mauricio bänkad). Hur som helst är det lätt att bli dyster. Norling vet att det räcker med att stänga Silva ute för att stoppa GIF. Men målbilden är kanske 0-0?

I AIK har Alexander Isak och Ebenezer Ofori samlat tillräckligt med ost för att stanna hemma och det rapporteras även ett par skador. Fast Chibuike eller Avdic eller Blomberg, eller vad det än blir, känns inte som försvagningar som ger oss mycket hopp. Och det gäller tyvärr hur många finnar vi än får med.

Tre möjliga snuttefiltar för modstulna giffare:

• Hundraprocentig defensiv. Ju torftigare anfallsspel desto viktigare att hålla tätt för släpper vi in första målet är matchen över. Malmö hade svårt att rada upp klara målchanser senast men det gäller att dra ner misstagen till noll.
• Fasta situationer. När var senaste hörnmålet, 2014? När ledde en inkastvariant senast till något? Verkar bortprioriterat i tränarnas värld men jag hoppas att även detta räknas till det ”finska”. Så trögfotade som anfallen är måste dessa tillfällen tas tillvara bättre.
• Tillit. Efter EM-uppehållet har spelarna inte haft tron. Senast belönades en löpning lite oftare med ett pass, oavsett till vem detta var. Känns som man måste börja där för att det ens ska finnas en strimma hopp.

0 kommentarer

Hugo von Zeipel2016-09-11 07:40:16