Sundsvall - AFC Eskilstuna

Inför GIF Sundsvall – AFC Eskilstuna: ett nytt GIF mot en gammal bekant

Allsvensk premiär är naturligtvis klang och jubel. Alla möjligheter är öppna och framtiden tillhör alla, innan drömmar och förhoppningar konfronterats med en brutal verklighet av måltorka, läckande försvar, formsvackor och otur. För GIF är alltid förhoppningarna inför en ny säsong tempererade av decenniers bittra erfarenheter. Vi vet att sådant som kan gå åt skogen ofta gör det. När så sker har vi för litet pengar för en omstart under säsongens gång. Nu känns det kanske mer ovisst än någonsin.

Söndag 2 april börjar den allsvenska säsongen i Sundsvall. GIF Sundsvalls supportar är vana vid ovisshet, att pendla mellan hopp och förtvivlan och att aldrig ta något för givet. Trots det upplever nog de flesta att inför den tredje säsongen efter vårt senaste avancemang till allsvenskan ter sig framtiden mer än vanligt oviss. Den föregående säsongen ekar ännu i bakhuvudet – den storstilade inledningen som mattades av, för att övergå i fritt fall och sedan avslutas med en inbromsning strax före avgrunden. Det är svårt att komma ifrån att laget inte presterade på allsvensk nivå under hösten. Den fråga som alla nu ställer sig är – kontinuitet eller nystart? Kommer tendensen från hösten att fortgå, med ett spel som i alla avseenden är för svagt för allsvenskan eller kommer vi att se ett åtminstone delvis nytt GIF?

Av de regelbundna startspelarna har Stefan Silva, Johan Eklund och Robbin Sellin lämnat laget under vintern och en stor mängd nya spelare har tillstött. Så sent som i torsdags skrev de två spanjorerna Batanero och Gracia på kontrakt. Men det är inte bara truppen som förnyats, Joel Cedergren och Ferran Sibila (ännu en nykomling i laget!) har också gjort en mer grundläggande förändring av lagets grunduppställning. Under alla träningsmatcher har laget ställt upp enligt 3-5-2. Trots allt vad som sägs om ”en lek med siffror” så finns ändå skillnader åtminstone mellan vissa sätt att konfigurera ett lags grunduppställning i försvar. GIF har nu tre mittbackar med väsentligen defensiva uppgifter. Det centrala mittfältet kommer att ha tre spelare som börjar där, även om de sinsemellan kan ha litet olika balans mellan defensiv och offensiv under match och mellan matcher. Kanterna bemannas av så kallade ”wing-backs”; tvåvägsspelare som måste ha stor aktionsradie och bred kompetens. Uppfattningarna om detta kan gå isär, många menar att svenska lag alltid ska spela 4-4-2 för att inte komplicera i onödan och för att utnyttja den grundläggande skolning spelarna har. Å andra sidan är det en tendens att lag i Sverige och internationellt alltmer centrerar spelarna. ”Vingarna” i trean i uppställningen 4-2-3-1 är väldigt sällan klassiska yttrar och den centrale i trean är ofta i praktiken en mittfältare. Två man på centralt mittfält bedöms vara för sårbart, inte minst när man möter motståndare som centrerar sitt lag. Dessutom är lagets bästa spelare (på sina positioner i förhållande till andra lag) tilltänkta för wingbackpositionerna, nämligen Eric Larsson och David Myrestam. 3-5-2 är inte att rekommendera om man inte har bra spelare att tillgå på de positionerna.

Har det sett bra ut då? Nja, är väl svaret. GIF har varit tämligen defensivt stabila under försäsongsmatcherna. I det avseendet har formeringen av laget uppfyllt det mål som Joel Cedergren ofta upprepat under försäsongen – GIF måste släppa in betydligt färre mål under 2017 om man ska överleva i allsvenskan. Men offensiven har varit mindre lyckad eller åtminstone mer svårbedömd. Träningsmatcher ska inte övertolkas, de är i stor utsträckning övnings- och utvecklingsmoment under ett visst skede av säsongen. Men man kan åtminstone konstatera att det finns en betydande förbättringspotential i det offensiva spelet. Det är också på den punkten som de största frågetecknen finns bland supportrar och i media. Har GIF tillräckliga bra anfallare för att kunna konkurrera i allsvenskan? Räcker det med att ”sprida målproduktionen”? Just nu har vi unga och oprövade spelare och spelare som inte presterat på länge i anfallet. Det är utan tvekan nödvändigt att de måste lyckas betydligt bättre under serien än de gjort under försäsongen.

Premiärmatchen spelas mot en helt ny bekantskap för GIF. Vi har mig veterligen inte mött AFC eller någon av de skepnader de hade innan flytten till Eskilstuna. Jag såg inte en minut av AFC under deras imponerande framfart i Superettan 2016. De som gjorde det blev imponerade. Laget har tappat flera spelare men också värvat friskt, mest uppmärksammad blev den lätt spektakulära värvningen av Emmanuel Frimpong, med ett kort förflutet i Arsenal. Mauricio Albornoz och Anel Raskaj är två mer bekanta nya ansikten och målvakten Tim Erlandsson är känd från de yngre landslagen. Lagets stjärna är dock tveklöst vänsteryttern Omar Eddahri som jagades intensivt av flera allsvenska klubbar efter sin lysande säsong 2016. Mer olycksbådande för GIF är att AFC:s sannolikt bästa värvning är tränaren Pelle Olsson, tidigare Gefle och DIF. Vi, om några, vet vad Pelle Olsson kan åstadkomma, om han så bara har flirtkulor och ståltråd att tillgå. Jag har svårt att se att ett lag som tränas av honom är chanslöst, även om de har kvalitetsbrister. Jag tror inte att AFC kommer att sluta sist i serien som många experter tippar, de andra nykomlingarna har absolut inte starkare trupper (tvärtom i mina ögon) och AFC har en tränare som är mycket skicklig på att överleva i allsvenskan.

Tre avgörande moment mot AFC:

Anfallsspelet måste bli mer varierat och svårare för motståndaren att läsa. Vi kan inte rulla boll i modest tempo och hoppas på det bästa.
Försvarsspelet måste fungera minst lika bra som under försäsongen. Nu brukar motståndarna allvar. Vi bör släppa in mycket få mål då vi själva sannolikt inte kommer att ösa in mål.
Dynamiken i en 3-5-2 hänger på wingback-spelarna, upp till bevis för Larsson och den som får ersätta den skadade David Myrestam.

Det finns många frågetecken och reservationer i en tippad startelva, det finns nog i dagsläget inte en given startelva, med undantag målvakt, trebackslinje och Lars Gerson.