Intervju med Sportbladets Lasse Sandlin.
Här kommer en intervju med en i mitt tycke grym krönikör som dominerade på sin tid i Aftonbladet. Lasse berättar om allt från ”Bullarn”, Diego Armando Maradona, Alfa-bilder till Peters Place. En legend bland journalister enligt mig. Hoppas ni får en trevlig läsning.
Hej Lasse, allt väl?
– Hej igen, Johan det är jämna plågor här…
Hur känns det att vara ”fritidsforskare”
(pensionär) och sommarjobbare?
– Det första: det lilla man gör har en märklig
förmåga att fylla ut den tid man har.
Finns säkert något namn för det...
Sandlins lag, kanske.
Men man gör det naturligtvis i den takt man själv vill.
Städar gör man t ex ytterst sällan, har jag upptäckt.
Hur många år har du arbetat på Aftonbladet?
– Jag var inne på mitt 41:a år när jag slutade 1 november 2007.
Några speciella fotbollsminnen som sticker ut?
– Märkligt tomt när man försöker tänka efter.
Har ju ändå varit på varje VM 1990–2006 och varje EM 1992–2004.
Förmodligen beror detta på att man i den här branschen alltid går
vidare direkt till nästa match...
Nu till Oddevold… Kommer du ihåg vad du gjorde söndagen den 8:e oktober 1995?
– Jodå: lång uppförsbackespromenad till planen i Ljungskile (Skarsjövallen ?),
Bohus Bataljon, 5–2 mot Hässleholm efter fyra Peter Larsson-mål, triumffärd i
dubbeldäckare, Folkets Hus, Peters Place, träffade RSDV
Kommer du ihåg några spelare från guldlaget -95?
– Peter Larsson förstås. Jörgen Ericsson, Stefan Mogren,
Stefan Vennberg och Mikael Larsson är de andra jag nämner i krönikan
9 oktober (jag har förstås letat upp den...). Magnus Kihlstedt i målet, förstås.
Förresten, var inte Marcus Johannesson också med.
(Jajjemen Lasse, Mr. Johannesson var allt med.)
Några andra minnen om Oddevold som du vill berätta för oss?
– Egentligen inte.
Men jag var i alla fall så gammal att jag läste om uppståndelsen i mitten
av 50-talet när ni hade Einar "Rönnskär" Karlsson från IFK Norrköping i laget plus
några gamla GAIS-are, Sanny Jacobsson bland andra. man samlade ju på Alfa-bilder...
Har du några favoritklubbar som du följer idag?
– FC Barcelona och Hammarby IF
Något speciellt skäl till att det blev de klubbarna?
– Med Hammarby var det så att jag var AIK-are när jag kom till Stockholm
och började på Aftonbladet 1966.
Alla såna här förklaringar har ett namn. I AIK:s fall var namnet
Lennart Backman, en sagolik drivvler som inte lånade ut bollen i
onödan.
I Hammarbys fall var namnet Lennart "Nacka" Skoglund. Som yngst på
redaktionen fick jag sällan skriva de allsvenska matcherna. Det skötte
Nic Åslund, Bert Falk och de brede grabbarna. Själv fick jag däremot
ofta bevaka division 2 med Hammarby och en viss "Nacka". Senare också
en viss Kenta Ohlsson. Det innebar att jag 1968 gick in som medlem i
Hammarby IF. Det är jag fortfarande.
Med Barcelona är kärleksförhållandet relativt nytt, en
2000-talsföreteelse. Visserligen har jag även gillat tidigare spelare
som Johan Cruijff, Michael Laudrup och Luis Figo, men det är först med
Frank Rijkard och Pep Guardiola i ledningen som man utvecklat spelidén
till Världens Bästa. Först var det Ronaldinho som gav den katalanska
fotbollen sitt leende. Sen kom Xavi, Iniesta och Lionel Messi. Som
pensionär åker jag numera minst en gång om året till Barcelona och
njuter.
Någon fotbollsarena som ligger dig varmt om hjärtat?
– Söderstadion
Varför kommer det sig?
– Jag gör det lätt för mej. Citerar ur Christer Kustviks krönika i
Östgöta Corren från i våras, efter Hammarby–Åtvidaberg:
"STOCKHOLM, MÅNDAG Publicerad 23 maj:
Ibland är idrott mer än bara idrott. Ibland är det tro, hopp och
kärlek. På riktigt, i hjärtat.
Som på Söderstadion en ljummen majkväll, när Hammarby vinner och
grönvita allsvenska drömmar väcks till liv.
Då är det kärlek i luften från början och Kentas "Just i dag är jag
stark", till slutet då Åtvidabergs FF står som kvällens enda
förlorare.
En tydlig förlorare visserligen, för Hammarbys seger var hur rättvist
som helst, ÅFF var för ofta steget efter, men ändå ensam förlorare i
en kväll full av vinnare.
Hammarby var en förstås. Fotbollen en annan. Tusan vet vem som var den största.
När publiken regerar, när den dominerar över händelserna på plan, då
vinner alla utom det förlorande laget.
Det här var mitt första besök på Söderstadion, nästan 40 år dröjde
det, men jag minns tydligt mina första intryck av den mytomspunna
arenan. Det var genom teven, det var glädje, sång, "Här är Hammarbys
A-lag" och lirare som Peter Gerhardsson, Micke Rönnberg och bröderna
Ohlsson, Kenta och Billy.
Året var 1982 och det var SM-finaler mot IFK Göteborg.
Jag minns att jag älskade Hammarby just då. Just de veckorna.
Genom rutan kände jag den kärlek som drygt 7 000 människor kände i
går, när de såg sina grönvita hjältar slå ÅFF.
Som journalist har jag lärt mig att stå emot den starkaste kärleken,
att hålla mig opartisk, men ibland är det tvärkört, då faller
idrotts älskaren i mig pladask.
ÅFF bjöd mig ett sånt tillfälle för halvannat år sedan, när man
säkrade allsvenska kontraktet på Skytteholms IP.
Hammarby gjorde det i går.
För mig spelar det ingen roll vilket lag det gäller, om det är "Å vi
är AIK" eller "Just i dag är jag stark", när tusentals människor
sjunger för sitt lag är det gåshud för mig.
När de dessutom fortsätter sjunga hela matchen, och i pausen gör det
för alla klubbens ungdomsspelare när de hyllas på innerplan, en
kärleksmanifestation som elegant avslutas med Ted Gärdestads "Låt
kärleken slå rot", ja då är jag totalt såld, då älskar jag idrotten
som mest.
Lugn, alla ÅFF-fans, en kväll som denna är det ingen skam att
förlora på Söderstadion, mot ett inspirerat Hammarby och en glödhet
Maic Sema.
Själv sitter jag nu, utkörd från Söderstadions pressrum, och skriver
de sista raderna sittandes på en träbänk utanför McDonald´s Globen.
Den sköna vårvärmen är som bortblåst, fingrarna betydligt kallare.
Kvar finns bara värmen i hjärtat, en värme jag kommer bära med mig
långt efter att Söderstadion nästa år börjat rivas och ersatts av
Stockholmsarenan.
/Christer Kustvik, Corren"
Visst är det poesi, Johan!
Om du skulle ta ut ett fotbolls ”Dream team” genom alla år.
Hur skulle elvan se ut?
– Nu kör vi laget, jag har funderat länge, minns inte allt, men det går ju inte
att fundera FÖR länge.
Jag väljer alltså bara spelare som jag själv sett i aktion.
Mycket blågula glasögon:
Målvakt: Ronnie Hellström, jag träffade just Ronnie på en Hammarby 54-träff på Söder
Backlinje: Carlos Alberto – Franz Beckenbauer – Franco Baresi – Roberto Carlos
Mittfält: Kenta Ohlsson – Johan Cruyff – Nacka Skoglund
Anfall: Pelé – Lionel Messi – Diego Maradona
Partiskt? Självklart!
Om jag säger RSDV, vad säger du då?
– Att jag ringer – så dricker vi.
Snabbfrågor.
Bästa sportkrönikör: SIMON BANK, Sportbladet
Bästa fotbollsligan: LA LIGA
Favoritskådespelare: ROBBIE COLTRANE ("Cracker")
Skostorlek: 42
Favoritresmål: BARCELONA
Tackar dig Lasse för att du ställer upp på denna intervju.
För er som undrar så är RSDV ett korp fotbollslag som fanns en gång i tiden, där
Lasse hade en stående inbjudan att deltaga.
Delar av RSDV träffade Lasse en sen och festlig natt den 8:e oktober
1995 på Guldsmedsgården…
Vid Penna // JOJO
