Ryktet om hoppets död är betydligt överdrivet
I måndags var det exakt 12 år sedan Dawit Isaak blev fängslad i Eritrea. Inburad, utan rättvis rättegång, med såväl nyckeln som sin frihet kastad utom räckhåll. Ett medmänskligt övertramp som fortsätter att beröra hur snabbt tiden än må gå. På Twitter uppmärksammades årsdagen under parollen ”#minatolvår”, och när jag började fundera kring mina 12 år så slog det mig.
Under den perioden har jag upplevt många motgångar. Standardupplevelser som förlorade släktingar och den stickande känslan av olycklig kärlek, ja, men även mer allvarliga syner och upplevelser som inget barn eller ungdom borde behöva vara med om. Trots det, så har den mest frekventa anledningen till ångest och lidande ändå varit ÖIS. Ett fotbollslag. Ingenting annat har framkallat mer vånda på en konstant basis.
Från egentliga triviala saker som undermåligt spel, uteblivna resultat och gliringar från kompisar med andra lagsympatier till mer existentiella frågor som nedflyttning och konkurs. Alltid är det någonting. Aldrig, eller ytterst sällan, kan man bara luta sig tillbaka och njuta av den åktur som är ÖIS. I och för sig så är man van nu. Det har till och med blivit en del av charmen. Som ÖIS:are får man sin del av motgångar för det här och tio liv framöver. Men det gör bara att den oregelbundna framgången blir så mycket skönare. Segerns sötma når oanade proportioner – se bara på i fjol.
Efter de senaste två åren så verkade vi vara på rätt spår, såväl sportsligt som ekonomiskt. Framtidstron sköt i höjden och allting såg ljusare ut än på mycket länge. Vi borde vetat bättre. Vi borde vetat att någon snart skulle komma och släcka lyset igen. För nu står vi ju här, med nedflyttningshotet hängande över oss och en plånbok som gapar tom annat än på kvitton och oro.
Att ekonomin återigen har oss i brygga är såklart allvarligt och ska belysas samt försöka åtgärdas på alla sätt möjliga. Huvudfokus just nu måste dock vara att klättra över nedflyttningsstrecket och i förlängningen klara oss kvar i Superettan - då får vi också oändligt mycket bättre förutsättningar för att vända de röda siffrorna till svarta och skapa en stabil plattform. Nedflyttning vore förödande på alla sätt och vis, och det är därför av yttersta vikt att vi supportrar sluter upp och drar våra strån till stacken när vi nu närmar oss upploppsrakan. Det förvånar mig därför att en del till synes har gett upp.
Säsongen har inte utvecklat sig till vad vi hoppats. Besvikelser har hopat sig och glädjeämnena varit få. Trots det är det bara tre poäng upp till kvalplatsen, fyra till säker mark - och det med fem omgångar kvar. Den här säsongen är inte över på långa vägar. Att vi bara vunnit fyra matcher av 25 hittills spelar egentligen ingen roll för möjligheten att vinna två av de återstående fem. Allt som krävs är en tro på att det är möjligt, bättre skärpa i avsluten och lite tur. Och det är inte heller några övermäktiga lag som vi har kvar att möta.
Ängelholm? Ett svajigt lag som emellanåt har stora brister i försvarsspelet.
Östersund? Ett likaledes ojämnt gäng vars lägstanivå är låg.
Örebro? Kan Brage sno en poäng så bortaplan så kan vi göra detsamma hemma.
Ljungskile? Har inget att spela för annat än äran.
Värnamo? Kommentar överflödig.
Samtidigt går ÖIS spelare runt i vetskapen om att det är i motgång som hjältar föds; det vet vi efter empiriska studier. 1998 hette de Henrik Bertilsson och Allan Kuhn, 2004 Tryggvi Gudmundsson. Ibland är vägen till att bli hjälte inte längre än en välriktad felspark, och det faktumet gör mig lite lugnare inför den dramatiska slutspurten.
Så missta er inte: chansen finns fortfarande. Den feta damen har inte sjungit än. Tvärtom så har hon en knut på stämbanden, oförmögen att få fram den hjärtskärande ton som förkunnar vårt nederlag. Och så länge så är fallet kan ÖIS kallt räkna med mitt fullkomliga stöd. Jag hoppas att ni alla resonerar likadant, och att vi ses på fredag. För vi har fortfarande vår frihet, och därmed förmåga att kämpa för vår överlevnad. Det är mer än vad vissa andra har.
Free Dawit Isaak
