Jag stör ett hemvändande ungdomsproffs påväg till jobbet
Knappt 20 år, hemvändande utlandsproffs och seniorlagsdebutant men Amir är redan en viktig kugge i ett ungt HFF. Vi pratade länge om lite allt möjligt. Hur känns det att vända hem efter tre år utomlands? Hur tar man en petning på bästa sätt och har mittbackarna gett upp?
Det är inte ofta fotbollsspelare förvånar mig nu för tiden, det är mycket ”Zlatans bok” som favoritbok och FIFA som favoritsysselsättning. När jag frågar Amir vad han gör när jag når honom så säger han att han packar inför nattjobbet som personlig assistent, ett jobb han trivs skitbra med.
Det förvånar mig, positivt. Det var inte det enda i det här samtalet som fårvånade mig. Positivt.
Med bra vibrationer så studsar vi in i samtalet, jag berättar att Mak håller honom som en av säsongens utropstecken såhär långt o ber honom berätta hur det känns.
Först, inget svar bara ett förläget men nöjt hummande, jag inser att jag trots allt pratar med en tjugoåring så jag får hjälpa honom på traven lite.
Gött va?
- Ja, det var kul att höra. Det är min första seniorsäsong och jag får ett stort förtroende direkt, det är jättekul. Jag får chansen att starta de första tre matcherna på säsongen, sen blev jag bänkad i tre.
Hur kändes det?
- Trist såklart. Men. Alltså, det finns två vägar att gå när något sånt händer. Den första är att man tjurar ihop, tjatar på tränaren o håller på. Men det finns inte i min bok. Aldrig. Den andra vägen är att man biter ihop, man tränar och visar tränaren att man förtjänar chansen, när man får den - så tar man den.
Du tog den.
- Jag tog den, jag fick chansen mot Mjällby och hela laget gjorde säsongens kanske bästa match. Sen dess har jag spelat varje match, spelat mycket och fått mer o mer förtroende. Man växer av det.
Han fortsätter
- Mak har höjt min lägstanivå och det innebär väl att han även utvecklat mig som fotbollspelare?
Ja det tror jag man kan säga.
- Jag får liksom aldrig ut från en match o tänker ”fyfan idag var jag dålig!” utan jag har haft stabila och bra prestationer under vårsäsongen.
Han avslutar
- På det sättet har han höjt mig både som spelare och som individ, han har låtit mig sätta höga krav på både mig själv o på mina lagkamrater.
Ungefär nu avbryts samtalet av Amirs pappa, som pockar på uppmärksamheten o Amir måste gå ifrån telefonen lite.
Gulligt!!
När han är tillbaka vid luren så ber jag honom beskriva säsongen, än så länge.
- Ja men det började trögt, det vet ju alla om. Men vi växer som lag efter alla kryss, vi hade ju trots allt ett svårt spelschema framför oss men då kom segern mot Ängelholm och det kändes verkligen som om det vände då. Vi tog tre raka segrar. Ingen trodde vi skulle ta det, men vi gjorde det!
- Vi har tagit mer poäng mot topplag än vad vi gjort mot bottenlag typ
Ni kryssar er igenom serien
- Visst, vi har kryssat mycket. För mycket. Men jag tycker samtidigt att vi visat att vi är ett svårslaget lag, trots att vi är unga. Vi har inte förlorat sedan april. Man kommer inte till Vapenvallen och vinner lätt, det gör man inte.
Men vad tror du det beror på, att ni kryssar så mycket? Otur?
- Jag vet inte riktigt, ibland går man runt och tänker ”hur fan hände det där och varför?”, men matcher avgörs på tillfälligheter, ena sekunden uppstår det något och andra kan bollen ligga i nätet.
- Vi har alltid chanser framåt som vi kan avgöra matcherna på, sätter vi inte dem. Ja då får man nästan skylla sig själv ibland. Så otur skulle jag absolut inte vilja kalla det.
Han fortsätter
- Jag har ju liksom ett friläge mot Mjällby i första halvlek, sätter jag den, så vinner vi kanske med 2-0 eller 2-1, istället kvitterar de i matchens slutsekund o matchen slutar 1-1.
Bortsett ifrån den missen, för egen del, du känner dig nöjd? Fyra mål (fem, om man räknar med cupen), några assist.
- Ja några assist har det blivit. Tre kanske? Det hade kunnat vara ännu fler, om de bara ser till att göra mål på mina hörnor!
Haha, ja det är ju fan hopplöst. De bara missar o missar. De har gett upp!
- Ja! De skarvar dem hit o dit o nickar dem helt löst. Vad ska jag göra?
Men nu, tvåa i den interna skytteligan
- Ja! Vem hade trott det? Jag gjorde inte ens fyra mål totalt under mina år i Bröndby. Där låg jag iofs lite längre ner i banan, men ändå?!
Men du slår rubbet, hörnor, frisparkar. Något du tränat mycket på?
- Ända sen jag var liten, stått o matat frisparkar o inlägg till brorsan så det väl lite av min grej. Jag fick ju trycka till några frisparkar på försäsongen, vore kul att få göra det nu i serien också!
Amir stack till Bröndby som ungdomsproffs som sextonåring, efter tre år utomlands vände han blicken hemåt. Jag frågade om det kändes som ett slags misslyckande.
- För min egen del handlade det bara om att få så mycket speltid så möjligt, på bra nivå där jag utvecklas.
Han fortsätter
- Jag tror inte de flesta fattar hur svårt det är att ta sig från junior till senior bara sådär, men jag hade turen att jag fick träna mycket med Bröndbys a-lag under sista året och spelade de flesta reservlagsmatcherna som gjorde att jag mognade i mitt spel. Men i slutändan handlar allt om att få speltid, vem utvecklas av att träna lite och sitta på en bänk på helgerna?
- Jag är trots allt bara 19 år, det kanske man glömmer bort ibland. Jag är fortfarande i början av allt, och att jag fått så mycket speltid, levererat och utvecklats tyder på att jag gjort något rätt och hoppas det fortsätter.
- Det kommer ju inte av sig själv utan det är hårt jobb både på och utanför plan som gör det.
Men nu stod du där, redo att flytta. Hur stort var intresset från andra klubbar runt om i Skandinavien?
- Det var väl några klubbar, utan att säga för mycket, mest från Danmark, eftersom man var där i 3 år och byggt upp något.
- Men jag skulle nästan ha samma förutsättningar där som jag skulle ha här, det skilde sig lite. Så jag pratade med min bror som betytt- och betyder väldigt mycket för min fotboll. Vi sa varför skulle jag inte kunna göra det jag gör i Danmark, här hemma?
Men det blev HFF som drog längsta stråt, vad blev avgörande och hur ser du på det beslutet idag?
- I slutändan spelade väl mest största chans för speltid och miljön omkring roll för min del och jag ser det absolut inte som ett misslyckande, jag står här ett år senare som en bättre fotbollsspelare, tagit stora kliv i min utveckling och har ytterligare flera kliv att ta.
På den nästan rutinmässiga frågan om hur långt han drömmer att hans fotboll ska ta honom, får jag ett nästan lika rutinmässigt svar.
- Så långt det bara går!
Bra så. Man ska inte låta något eller någon begränsa ens drömmar tänker jag. Det som kanske låter kaxigt och överdrivet självsäkert i text är egentligen det motsatta. Ödmjukt och försiktigt. En attityd jag tror kan vara gynnsam både på- och utanför plan.
Vi kan väl påminna oss om hur jag betygsatte (han fick en 3 av 5) Amir innan säsongen drog igång:
’Stortalangen är hemma igen efter en utflykt till Bröndby där han huserade främst i deras ungdomsakademi, nu 20 år gammal och redo för att på riktigt etablera sig.
Amir är i mina ögon en enormt kompetent mittfältare sin låga ålder till trots, modern box till box-spelare med ett jävla tillslag och bra speluppfattning.
Kommer han ta ännu ett par steg i sin utveckling med ny tränare i en bekant miljö?
Jag tror det! Kommer han spela som sittande mittfältare eller högre upp i banan? Det återstår att se! Men gött att han är hemma igen.’
Än så länge har svaren på mina frågor varit uteslutande positiva, om han själv vill så kommer det fortsätta så.
