Lirarbloggen: "Jag trodde det var slut på bottennapp"
Livet efter Lantz. Till en början fantastiskt. Nu? Inte lika roligt. Ord kan inte beskriva den ilska och besvikelse som finns. Jag trodde det var slut på bottennapp. Nu handlar det om en 3-1 förlust i ett derby. Ett resultat som ser finare ut på papper än vad den var i verkligheten. Det var nämligen ett Örgryte som var utspelat många gånger och extremt svårt att skapa målchanser. Siffrorna snyggades till när reduceringen kom i slutminuterna, men de rödblå supportarna mådde lika illa för det. Utspelade där precis allt saknades. Den tunga höstsäsongen 2018 blir bara värre och värre, samtidigt svackan aldrig vekar få ett slut.
Visserligen är David Engström borta men det går inte att undvika att kritisera den backlinjen som finns. Trots allt är två av tre ordinarie spelare i startelvan. Att spela en trebacklinje med en såpass svag backlinje som den faktiskt visat sig vara är också svårt att undvika att kritisera. Försvaret är inte längre så ramstarkt som det var i inledningen. Visst att det är oturligt vid 1-0 när bollen styrs på Danny Erviks fot, men det är också ett otroligt passivt försvarspel. Två spelare är helt ensamma och en markering finns inte på kartan.
Vid 2-0 är det återigen oturligt när Anton Lans halkar och Leonard Pllana kommer fri. Sedan ska inte den en mot en duellen för Anton Lans bli så farlig som den blir från första början. På mittfältet kryllar det av spelare som inte tar jobbet för att hjälpa till i försvaret, för det är trots allt ingen kontring som flyger fram av de grönsvarta. 3-0 är däremot det som grämer mig allra mest. Det är heller inte första gången det händer under säsongen. Det är tydligen inte svårare än att skicka ut en utspark, en förlorad nickduell för mittback, nickskarv och friläge som resulterar i mål. Usch så enkelt.
Diego Montiel får chansen gång efter gång efter att gång på gång inte kommit upp i nivå det senaste, precis som resten av laget. Spelaren som såg som gjuten och många gånger gjorde att vi skulle spela just formationen vi gör visar i dagsläget inga skäl på att vi bör fortsätta göra det. Det finns ingen anledning att bygga laget kring ett fåtal spelare när de inte levererar.
Det som värmde mig ute i kylan var hur tränare Thomas Askebrand hanterade sin beskrivning av förlusten i efterhand. Där han sväljer sin stolthet och får gå hem och skämmas, som han personligen uttyckte sig. När tränaren på andra sidan motorvägen både skyller på spelare och supportrar har vi faktiskt en tränare som står rakryggad vid förlust när han med ärlighet och ödmjukhet förklarar och välkommnar kritiken. Här är jag, det är jag som har gjort fel - kritisera mig. Det kan tyckas vara självklart och en del av hans jobb. Men jag finner ändå något fint i det.
Det är en den sista matchen där det bör vara svårt att hitta tändvätska, vilja och hjärta. Trots det saknades precis alla dessa egenskaper hos näst intill samtliga spelare under tisdagen. Jag trodde aldrig jag skulle säga det, ge mig 4-4-2. Ge mig stabilitet och rakare spel. Ge mig grisiga segrar. Askebrand, det fungerade till en början. Nu krävs en förändring. Inte på tränarfronten, utan snarare i formation. Jag vill se en rakare uppställning, en förändring - och poäng.