Minnesvärt: När FF förstörde festen, del I & II
Gb-signaturen "Köpenick" är tillbaka med ytterligare rödvit nostalgi. Den här gången handlar det om en bortamatch i Blekinge 1980.
Mjällby AIF:s hemmaplan Strandvallen i Hällevik är en plats man gärna besöker. Dels för att det är den enda fotbollsarena jag känner till där man möts av doften av stekt sill i entrén - den går att inhandla som alternativ till varmkorven - och dels för att publiken kommer tätt inpå spelet, här finns inga löparbanor mellan planen och läktarna.
Och så finns det ett skäl till förstås - Kalmar FF brukar ofta lyckas bra här. Hittills har man tagit hem åtta av 13 seriematcher medan hemmalaget bara vunnit hälften så många gånger.
Det började redan i det allra första mötet lagen emellan, premiären i allsvenskan 1980, Mjällbys första match någonsin i högsta serien. 8 438 förväntansfulla åskådare var på plats i solskenet och det är fortfarande publikrekord för Strandvallen.
Mjällby AIF hade chockat och charmat hela fotbollssverige med sin snabba marsch upp genom seriesystemet. 1975 låg laget fortfarande i fyran, trean vann man året därpå. Sedan följde två fjärdeplatser i tvåan innan den lilla klubben från Listerlandet 1979 kvalificerade sig för spel i allsvenskan. Hela vintern ägnade sig tidningar, radio och TV åt att skildra hur minkfarmarna och fiskarpojkarna förberedde sig för nästa säsong. Hysterin skruvades upp maximalt och folk i hela västra Blekinge och en god del av nordöstra Skåne var fullständigt övertygade om att Mjällby AIF skulle göra succé allsvenskan också.
Vi gav oss iväg från Kalmar i en gammal gul Volvo Amazon i synnerligen god tid, eftersom Blekingepolisen varnat för det trafikkaos som skulle uppstå. När Helsingborg hade varit på besök året innan hade polis och arrangörer varit fullkomligt oförberedda på invasionen av 7 300 åskådare och den smala, en halv mil långa väg som leder till arenan hade korkats igen totalt. Nu räknade man förstås med ännu mer folk.
Kalmar FF hade anlänt till Sölvesborg redan på lördagskvällen och begärt poliseskort från hotellet för att spelarbussen inte skulle fastna i köerna på matchdagen. Tillförordnade poliskommissarien Sven Jansson vid Karlshamnspolisen ledde operationerna och garanterade att FF-spelarna skulle vara på plats på Strandvallen senast en och en halvtimme före avspark.
Vi kom fram utan missöden, ungefär samtidigt som FF-bussen, Polisen skötte sitt jobb och trafiken flöt så bra som någon kunde önska. Vi ställde oss på läktaren och fick bevittna hur blekingarna omring oss blev allt nervösare i takt med att avsparken närmade sig. I ett halvår hade man seglat på moln, byggt upp förväntningar inför just den här dagen och tyckt att man levt i en dröm. Nu var allt plötsligt verklighet, och den kan som bekant vara bister... Matchen skulle faktiskt spelas, det skulle finnas ett motståndarlag på plan - och det fanns till och med publik på plats som inte hade något som helst emot om hela landets fotbollskelgrisar förlorade.
Nåväl, solen sken, orkestern spelade och en kvinnlig supporter, med ett djupt olyckligt förhållande till diktkonsten, läste upp ett evighetslångt, egenhändigt hopkommet epos till bygdens, fotbollens och de gulsvarta hjältarnas ära. Inget rim var bättre än "vi litar på dej från Marseille", vilket syftade på hemmalagets miljonförvärv, landslagsmannen Anders Linderoth, som lockats hem från sin franska proffskarriär. Han var tillsammans med den lille - bara 165 cm - danske målsprutan Flemming Pehrson, den som hela Listerlandet satte sina förhoppningar till. Och så förstås brödratrion Andersson, bygdens egna söner: Rolf-Inge höll ihop försvaret, Bo spelade högerytter och landslagsaktuelle Sven-Bertil - givetvis minkfarmare - skulle slå sina fruktade frisparkar och lägga upp spelet tillsammans med Linderoth.
Matchstarten blir minst sagt dramatisk. 45 sekunder efter avspark bryter Benno Magnusson en tokpassning i Mjällbyförsvaret, kommer helt ren på högerkanten och slår in bollen till Jan-Åke Lundberg som två meter från mållinjen får hyfsad träff men lyckas med bedriften att pricka Mjällbymålvakten Leif Persson. I samma ögonblick får Jan-Åke känning av en gammal sträckning som kommer att hämma honom resten av matchen.
Efter fem minuters spel ligger plötsligt bollen bakom Leif Friberg, som först gjort en jätteräddning efter hörna men sedan inte kunnat stå emot Lennart Johansson när han forcerat in returen. Men Mjällbyjublet hinner aldrig komma igång. Domare Björck från Partille har redan blåst frispark för FF.
Efter elva minuter händer det som alla Mjällbyfans fruktar allra mest - Flemming Pehrson blir skadad! Han krockar med FF:s granithårde målvakt Leif Friberg, känd för att ha stått matchtiden ut med hjärnskakning borta mot AIK 1978 (vilket naturligtvis inte var så lyckat, Leif lyckades i sitt omtöcknade tillstånd fumla in den ena bollen efter den andra och FF förlorade till slut med 4-2. Själv mindes han ingenting efteråt).
Bosse Falk hade länge varit i valet och kvalet vilken av sina båda målvakter han skulle satsa på. Den rutinerade kämpen Tony Ström eller utmanaren Friberg, som spelat utmärkt de fyra sista matcherna i serien 1979 när Tony varit skadad - särskilt vid mirakelsegern borta över Malmö FF med 3-0. Båda hade gjort flera fina träningsmatcher och inte förrän på torsdagsmorgonen fick Leif beskedet att det var han som skulle stå medan Tony fick åka iväg med B-laget till Göteborg.
Bosse hade svårt att motivera sitt val på annat sätt än att han ju var så illa tvungen att välja en av dem, men sa så här innan matchen:
- Det är omöjligt att säga att den ene är bättre än den andre, men jag fastnade för att Mjällby troligen kommer att satsa på snabba genombrott och djupledsbollar. Och Leifs stora styrka är snabba utrusningar och närskott.
Och det är exakt vad som händer. Flemming springer på en djupledsboll men Friberg hinner före. Båda har full fart och smällen blir våldsam. Leif repar sig kvickt men Flemming får lång omvårdnad. Han försöker komma tillbaka på plan igen men knät bara viker sig. Det visar sig senare att han slitit av korsbandet och därmed fått hela säsongen spolierad.
- Onödigt och klumpigt av mig, Friberg var ju klart först på bollen, konstaterar Flemming bittert efter matchen.
Sedan Flemming försvunnit rycker FF åt sig initiativet i matchen igen. Jan-Åke lyckas få iväg ett riktigt giftigt skott som Leif Persson får anstränga sig rejält för att klara och Roland Sandberg rivs ner ett par tre gånger när han är på väg igenom. FF:s försvarsspel fungerar utmärkt och bäst på plan är bombsäkre debutanten Peter Rydasp.
I slutet av första halvlek tar Mjällby över. Sven-Bertil Andersson hittar bror Bosse i straffområdet med en fin passning. Han blir attackerad av Uffe Olsson (Nordenhem) men får i alla fall iväg bollen, som dock går förbi både Friberg och målet. Lennart Johansson tippas omkull av Börje Axelsson, för dagen mittfältslibero bakom Benno och Johny, och blir tvärsur för den uteblivna straffen.
Del II hittar du här.
