...Del II
Gb-signaturen "Köpenick" är tillbaka med ytterligare rödvit nostalgi. Den här gången handlar det om en bortamatch i Blekinge 1980.
I första anfallet i andra halvlek får Lennart Johansson på ett skruvat skott som susar precis över Fribergs bortre kryss och efter tio minuter får Sven-Bertil Andersson önskeläge för en frispark, men det blir bara hörna till slut.
Tre minuter senare ligger bollen i FF-målet igen. Bosse Andersson har slagit till, men från offsideläge. Även detta mål döms bort.
Efter 70 minuter måste Jan-Åke till slut linka av plan. In på mittfältet kommer Mikael Marko och Thomas Sunesson flyttas upp för att ersätta Jan-Åke där framme. Två minuter senare får FF en vänsterhörna som Benno förstås tar hand om. Han smeker iväg en lång boll som Peter Rydasp nickar in mot mål, Uffe Olsson skickar den vidare mot bortre stolpen och där vinner Thomas Sunesson luftduellen mot Lennart Weidenstolpe och skallar in 1-0 i nättaket.
Bedrövelsen är total i det gulsvarta havet runt Strandvallen. Själv kommer jag av mig mitt i ett glädjeskutt eftersom jag upptäcker att jag plötsligt inte kan lyfta på vänsterfoten. Närmare undersökning visar att skosnöret gått upp och någon av de smågrabbar som sprungit omkring under läktaren mest hela matchen har upptäckt det och knutit ihop snöret under plankan jag står på. Ett ganska raffinerat bustrick och inte helt enkelt att få bukt med. Ändå svårt att låta bli att le åt, särskilt med tanke på ställningen i matchen.
Fler chanser får inte FF och bakåt håller man tätt, även om kvitteringen är ohyggligt nära då en hårt attackerad Leif Friberg tappar bollen framför fötterna på Lennart Johansson, men Leif lyckas på något obegripligt vis få undan bollen till slut.
Så blåser domare Björck av matchen och 8 000 molokna Mjällbysupportrar lunkar tysta iväg mot den underdimensionerade parkeringsplatsen. Känslan av att festen tagit slut innan den ens hunnit börja breder ut sig över Strandvallen som en dyster dimma från Hanöbukten.
Det brydde vi oss inte ett skvatt om där vi satt en god stund i Amazonen utan att lyckas ta oss ut från parkeringsplatsen. Vi konstaterade att FF sett lite säkrare ut i försvaret än föregående säsong men inte alls gjort någon bländande insats. Och det var tur för FF att Flemming Pehrson gick sönder. Att Bosse Falks nya 4-4-2-taktik skulle göra FF till ett lag för toppstriden betvivlade vi.
Så blev det inte heller. Först när man återgått till 4-3-3 med Johny och Benno i anfallet lyckades FF knapra åt sig tillräckligt med poäng för att ta sig ur bottenstriden.
Där förblev dock Mjällby fast förankrat hela säsongen. Flemmings Pehrsons skada var förstås en av de viktigaste anledningarna till att Mjällby till sist åkte ur. En annan var att Anders Linderoth - som i premiärmatchen helt raderats ut av Johny Erlandsson - också blev långtidsskadad senare under säsongen. Mjällby spelade ofta riktigt bra men som så många nykomlingar i allsvenskan fått erfara räckte man inte riktigt till. I inte mindre än elva matcher blev det uddamålsförlust.
Å andra sidan hade Listerlandet varit en hel legendflora fattigare om Flemming fått förbli hel. Som ersättare hyrde man nämligen in Tipsextrafavoriten och playboyen Frank Worthington, som just då tillhörde Birmingham City. Han gjorde fyra mål på tolv matcher och var en färgstark personlighet även utanför planen. I sin bok "One Hump or Two" berättar han lyriskt om sin tid i Sverige - och om de svenska damerna. Särskilt kul tyckte han det var när han lyckades förföra en svensk tonårstjej - och hennes mamma. "They were great days", summerar han (se den här hemsidan - ett par något sedesammare Worthingtonhistorier finns på Mjällby AIF:s alldeles utomordentligt välskötta hemsida).
I allsvenskans näst sista omgång spelades returen på Fredriksskans. Då var Mjällby redan avsågat och FF hade sitt kontrakt säkrat. Men det blev ändå en minnesvärd tillställning, inte minst för att Benno Magnusson i sitt tredje försök för dagen lyckades upprepa vad hans bror Roger gjort i en landskamp mot Finland i Luleå 1964: att i farten lägga upp bollen på nacken och springa vidare med den. När Roger rundat sin back och släppt ner bollen på marken igen avslutade han cirkusnumret med ett perfekt inlägg. När Benno utförde sin repris 16 år senare försökte han sig på en tunnel på en motståndare. Om den gick hem minns jag inte längre, men alldeles otroligt är det väl inte.
- Jag hade slagit vad med en kompis, sa Benno.
Även i övrigt dominerade han matchen helt och hållet, lyckades till och med göra mål på nick och var inblandad i ytterligare ett par av fullträffarna.
1-0 gjorde Affe Nilsson efter fyra minuter. Han kom farande från sin backplats och lyckades osannolikt nog med tre snabba dragningar innan han avslutade med ett distinkt skott intill vänstra stolpen.
2-0 kom tre minuter senare. Hela Mjällbyförsvaret stod omtänksamt nog och tittade på hur Uffe Olssons inkast nådde Benno som bara hade att sätta pannan till.
Mjällbys 2-1-reducering kom sedan Uffe i den hårda blåsten misslyckats med att nicka undan en boll. Den damp rakt ner igen och Sven-Bertil Andersson petade in bollen från nära håll.
3-1 kom efter ett mycket stilfullt anfall. Börje Axelsson (!) slog en elegant passning till Affe Nilsson. Med ett väl avvägt inlägg hittade han Jan-Åke som omarkerad stod där han skulle och nickade in bollen.
4-1-målet hade sin upprinnelse i ett inlägg från Benno som Mikael Marko fick kalasträff på. Hans skott täcktes av en Mjällbyspelare, bollen hamnade hos Johny som drog på han också. Lars Rosell i målet klarade men returen hamnade hos Johny som smällde på igen. Den här gången gick bollen verkligen in, via stolproten.
5-1 nickade Uffe Olsson in sedan Börje Axelsson nickskarvat en Bennohörna.
Ett roligt slut på en småtrist säsong, där FF för ovanlighetens skull haft svårare att vinna hemma än borta. Totalt blev det inte mer än tre hemmasegrar på hela året, förutom Mjällby besegrades bara Elfsborg och Djurgården.
Mjällby kom emellertid tillbaka till allsvenskan efter två år. Och 1983 - när FF var nere och vände - var blekingarna faktiskt bara tio sekunder från att lyckas hänga kvar. Men då kvitterade Malmö FF Mjällbys 1-0-ledning på Strandvallen med påföljd att Gefle klarade kontraktet, tack vare 3-0 på IFK Göteborg hemma på Strömvallen. Mjällby försvann ner i tvåan igen, tillsammans med BK Häcken.
Vem som gjorde Malmös mål?
En gammal bekant från premiärmatchen 1980: Thomas Sunesson...
Matchfakta:
Strandvallen, 13 april 1980, allsvenskan, omg 1
Mjällby AIF-Kalmar FF 0-1 (0-0)
0-1 Thomas Sunesson (72)
Domare: Lars-Åke Björck, Partille
Publik: 8 438
Fredriksskans, 19 oktober 1980, allsvenskan, omg 25
Kalmar FF-Mjällby AIF 5-1 (2-1)
1-0 Alf Nilsson (4)
2-0 Benno Magnusson (7)
2-1 Sven-Bertil Andersson (42)
3-1 Jan-Åke Lundberg (53)
4-1 Johny Erlandsson (77)
5-1 Ulf Olsson (79)
Domare: Kjell Johansson, Holm
Publik: 2 112
