KFF - ett lag i kris?
För ganska precis två år sen började bröderna Elm blogga på Barometern och jag läste den från starten, trots ett totalt ointresse av fotboll som sport, fotbollen hade aldrig lyckats engagera mig tillräckligt för att jag skulle ha ro att se en hel match med behållning, men de där tre bröderna var ändå lite speciella och att läsa vad de hade för tankar och funderingar var spännande. Och långsamt smög det sig på mig, en nyfikenhet inte bara på bröderna utan på resten av KFF och till slut även spelet. Den sommaren såg jag för första gången i mitt liv en hel fotbollsmatch och njöt av det, jag drogs in i en sport som är ren magi, jag drogs in i ett engagemang som fortfarande förvånar mig och även om jag enligt säkra källor inte begriper så mycket av det som sker på planen, jag kan helt enkelt inte göra det eftersom jag aldrig har spelat fotboll, så begriper jag mig på de känsloupplevelser som fotboll och Kalmar FF ger mig.
En av de många saker som har fascinerat mig med fotboll är det faktum att summan av ett lag är större än den totala nivån på de enskilda spelarna om ni förstår vad jag menar. För att få fram det ultimata laget verkar det som om man ska sitta inne på lösningen av ekvationen genialiska individualister gånger trofasta lagspelare delat med ungtuppar som vill upp. Under guldåret var det ingen som missade KFFs osvikliga förmåga att lösa den där ekvationen helt rätt i nästan varje match, och dessutom var balansen och harmonin i laget omtalad och omskriven och hyllad. Som nybliven glad amatörreporter fick jag möjlighet att komma in i omklädningsrummet efter ett par hemmamatcher på hösten och den omtalade harmonin var påtaglig, det var en glad, öppen stämning som mötte mig. Förra årets inledning på allsvenskan stod i bjärt kontrast till höstens segerrus, efter den oavgjorda kallduschen mot Gefle i öppningsmatchen följde en förlust hemma mot AIK, en räddad poäng borta mot Elfsborg och ytterligare en svidande förlust hemma mot Halmstad. Och den där glada nyblivna amatörreportern från guldhösten fick göra sina första intervjuer med nedslagna hundögda spelare som gång på gång pratade om att kämpa, att komma igen, att bita ihop och att ge allt för laget. Men de sa också allihop att vi har en bra känsla i laget, vi pratar mycket om hur vi ska lösa det här, vi trivs med varandra. Och jag trodde på dem, för även om stämningen i omklädningsrummet inte direkt var segerrusig så fanns den goda känslan kvar, där fanns en grundläggande harmoni, småprat, skämt och gliringar. Laganda antar jag att det kallas. Den lagandan förde KFF till en fjärde plats i allsvenskan 2009, vårens milt sagt skrala inledning och bröderna Elms frånvaro under hösten till trots.
Den här säsongen har KFF inlett snäppet bättre, två poäng istället för en efter tre omgångar, tre gjorda mål istället för två. Så man kan säga att årets upplaga utan Rasmus och David har inlett bättre än förra årets även om skillnaden är hårfin. Men en sak skiljer sig inte nämnvärt åt i år jämfört med förra året. Känslan den där glada och mycket amatörmässiga reportern får i omklädningsrummet efter match. Jag må vara naiv, oerfaren och orutinerad i de här sammanhangen, jag har ingen journalistutbildning, jag vågar inte ta för mig bland intervjuoffren utan väntar snällt på att de stora elefanterna ska dansa klart, det finns åtskilliga som skulle göra det jag gör betydligt bättre än jag och som har mer insyn i KFF än jag någonsin kan drömma om att få. Men jag vet vad jag ser och hör det jag hör, jag kan dra slutsatser inte på grund av mina kunskaper om fotboll och journalistik utan på grund av att jag har jobbat på en rad olika arbetsplatser och som alla andra som jobbat på en arbetsplats med fler än tre anställda så jag vet ett och annat om gruppdynamik, vantrivsel och interna bråk. Och jag kan inte se någon större kris i KFF som lag, inte större kris än det var förra våren.
Jag hör fortfarande samma sorl från laget efter match, det är stämt i lite olika tonarter allt efter hur matchen slutat, men det är ett lag med en fungerande dynamik jag hör. Sen må det vara så att ledningen har en del problem, milt uttryckt, ett par av årets värvningar är verkligen inte på den nivån vi fans vill se, en dömd våldbrottsling och en stjärna som ännu inte visat vad han går för går inte riktigt hem i de småländska stugorna. Men hur än en enskild spelare skäller och gapar i ett omklädningsrum och hur många svarta rubriker det än skrivs om rättegångar och överklaganden så kan lilla naiva jag inte riktigt se att det har nått in i kärnan i laget. Inte ens det faktum att Nanne Bergstrand och till och med Ola Ragnarsson tappade huvudet en aning efter slutsignalen i lördags är det samma som att laget är i kris. Laget som består av trettiotalet människor som går till sin arbetsplats och söker att vara proffessionella ut i fingerspetsarna, som fokuserar på det de kan påverka, den egna prestationen och den egna inställningen, som gör så gott de kan. Visst borde de tycka det är jobbigt och gör det säkert med kollegor som bryter mot lagen, som kommer och försvinner, kollegor som reagerar med ilska på minsta motgång, men när det kommer till kritan, det har stormat förr kring laget, det har varit ifrågasatt, hånat , vi minns två 0-5 förluster i rad, och den tunga inledningen förra våren och då borde vi inse att de är vana att hantera negativ uppståndelse omkring dem. Och om nu laget skulle vara i en sådan kris så skulle det ha varit knäpp tyst i omklädningsrummet, det var det inte, det var lite dämpat, men de planerade kvällen, sorlade, strosade in och ut ur duschen och alldeles som vanligt släppte de in pressen.
Öppenheten finns kvar, de ställer upp på intervjuer, är vänliga och tillmötesgående och jag har aldrig hört ett hårt ord från någon spelare i Kalmar FF, hur pressad situationen än har varit. Nu är jag ju som sagt oerfaren och naiv, de stora elefanterna har säkert helt rätt i sin bedömning att det är en kris i laget, kanske missbedömer jag det jag hör och ser för jag hyser för stor respekt för spelarna, kanske undervärderar jag alla lördagens känsloutbrotts påverkan på lagets moral och kanske stormar det under ytan på varenda en i laget men ändå är min känsla att laget är intakt. Och till syvende och sist är det väl det det här handlar om i den här situationen, hur vi som står utanför med våra känslor bedömer hur de som är mitt i laget hanterar sina enskilda och gemensamma känslor kring det som händer på deras arbetsplats. För det här är känslofyllda situationer vi ser, fyllda av ilska, frustration, besvikelse. Och det är så lätt att bara se känslorna som något negativt, något som hämmar, drar isär, förstör. Kanske är det bra att vädra ut, gapa och skrika, kanske är det ett sundhetstecken att någon visar känslor efter en utvisning, kanske behöver laget den här tändvätskan, kanske är den förödande. Jag vet ärligt inte. Men jag vet att när något är riktig riktigt illa, på en arbetsplats, i ett förhållande eller i en grupp människor som lever tätt inpå varandra så är det största tecknet på kris tystnad. Och det var inte tyst i Kalmar FFs omklädningsrum på Fredriksskans i lördags. Jag kan inte annat än se det som ett sundhetstecken.
