Krönika: Dags för förändring
ÖIS stod för ett magplask i gårdagens derby och viker återigen ner sig när det gäller som mest. Allsvenskan är evigheter bort – och nu är det på sin plats att kräva förändring.
”Jag är nöjd med en poäng med tanke på hur det såg ut. Vi får göra en bättre match på lördag”.
Orden är Thomas Askebrands från presskonferensen efter 0-0 mot Gais.
Vad är det jag hör?
Spelarna i ÖIS har efter matchen mot Brage i fredags sagt att nu är det idel vinster som gäller om ÖIS skall kunna nå kvalplats. Jag tror alla håller med om det. Förutom Askebrand uppenbarligen – han är nöjd med 0-0 mot Gais och att det vid Mjällby-seger senare ikväll kan vara åtta poäng upp till allsvenskt kval med 15 poäng kvar att spela om.
Jag hade knappast varit särskilt ”nöjd” över det.
Derbyt igår kväll tycker jag var talande på väldigt många sätt för Thomas Askebrands tid i ÖIS. Laget har så otroligt svårt att vinna mot bottenlag, och är allt som ofta sämst när det gäller som mest. ÖIS hade en skadedrabbad trupp, men det skall inte spela någon roll. Med all respekt till Gais, men de låg innan gårdagens derby en poäng från negativt kval och har gjort nitton mål i årets superetta, och det är man sämst i serien med. Gais är helt enkelt ett lag som ÖIS bara ska vinna mot. Det spelar ingen roll att det är derby och att det är ett dåligt skadeläge i ÖIS trupp – en sådan match som igår skall bara vinnas.
Skall bara vinnas, ja. Men vad var det vi fick se istället? Knappast ett ÖIS som krigade för en allsvensk kvalplats. ÖIS blev totalt utspelade första halvlek, ryckte upp sig något i andra, men det var fortfarande inte bra för det.
Det här med att ÖIS har blivit utspelade av bottenlag har ju hänt förut. Skall det behöva vara så? ÖIS har en anfallare i Gustav Ludwigson som har haft hela allsvenskans ögon på sig och så småningom kommer flytta dit. Bredvid honom finns Alexander Bernhardsson som har stått för ett stort genombrott denna säsongen och även han haft allsvenska ögon på sig. Sist men inte minst så har ÖIS Aílton som innan gårdagens derby gjort fyra mål på de fyra senaste matcherna.
Resterande lagdelar besitter mycket kvalitet också. ÖIS har ett av de bästa lagen på papperet i hela Superettan, det tror jag de flesta håller med om.
Men varför har ÖIS då under stora delar av säsongen blivit totalt utspelade? Varför var ÖIS inte bättre mot Gais, Trelleborg (gånger två), Öster (trots att ÖIS vann blev de långa stunder utspelade), Frej eller BP? Lägg därtill också på 2-5-torsken mot J-Södra och 2-3-tappet mot Dalkurd, där ÖIS i båda matcherna släppte in tre mål i den andra halvleken.
Skall det behöva vara så när ÖIS har det laget de har? Jag säger inte att ÖIS borde ha gått som tåget denna säsongen och vunnit mot allt och alla, superettan är en tuff serie, absolut. Men det skall inte se ut så som det har gjort, det är inte tillräckligt bra när man har den spelartrupp ÖIS har och det är knappast tillräckligt bra för allsvenskan.
Varför har det blivit så då? Vad är det som har blivit fel?
Det är spelarnas ansvar att se till att prestera på planen. Det är de som ska göra jobbet där ute, ingen annan. Men när spelarna ibland springer vilsna runt på planen och inte har någon aning om vad de ska göra, ja då kan vi börja ta in tränarens ansvar, i ÖIS fall Thomas Askebrand.
Jag har tidigare tjatat om att de inte finns ett grundspel inpräglat i ÖIS denna säsongen. Nu är vi framme i september månad, och ja…nu är det ju på tok för sent att få in något sådant överhuvudtaget. Avsaknaden av ett grundspel är enligt mig den faktor som överlägset mest bidrar till att ÖIS spelar som de gör allt för ofta – håglöst, tafatt, och förvirrat. Det är därför ÖIS inte vinner de här matcherna mot bottenlagen eller toppmatcher likt den mot J-Södra; ÖIS under Thomas Askebrand är så fruktansvärt lättlästa. Om trion på topp har en bra dag kan det gå. Då får ÖIS segrar lite här och där. Det har räckt en bit, men knappast hela vägen.
Ett ÖIS med den kvalitén skall inte behöva vara så håglösa, tafatta och förvirrade. Då har man misslyckats som tränare, det är helt uppenbart. Om ÖIS hade haft ett grundspel så kan jag lova er att det hade sätt annorlunda ut. Ett grundspel hade gjort att spelarna litade på varandra mer och hade vetat vad de ska göra. Istället brukar det se ut som raka motsatsen – spelarna har ingen aning om vad de ska göra.
ÖIS har alltså en av superettans bästa trupper, och med ÖIS mått mätt en av de bästa trupperna på över ett decennium. Nu är det september och ÖIS har ännu inte fått in ett grundspel, och spelarna har ingen aning om hur de ska spela. Det är så det ser ut iallafall, och det är illa, och ett kapitalt misslyckande för Thomas Askebrand som tränare.
Det spelmässiga är en sak, det psykiska en annan. Kanske säger det lite om Askebrands inställning när han är nöjd med 0-0 mot bottenlaget Gais i ett derby som ÖIS behövde vinna mer än något annat derby de senaste åren. Varför är man nöjd då?
När Askebrand kom till ÖIS inför 2018 så tog han över en klubb som med nöd och näppe precis klarat kontraktet i superettan. Askebrand skapade harmoni i truppen och fick ÖIS på fötter igen och ÖIS slutade fyra. Det skall han ha all cred och respekt för, men det är lätt att man låter fjärdeplatsen gömma hur det faktiskt såg ut; ÖIS gick segerlösa från maj till september, och om Diego Montiel inte hade funnits i laget hade det inte alls slutat lika bra, det är jag övertygad om.
Kanske har han gjort spelarna bekväma? Jag menar, vad skickar man ut för signaler när man säger att man är nöjd med 0-0 i en match man måste vinna, vad skickar det för signaler när man står med armarna i kors och assisterande tränaren får gapa och skrika när man blir helt utrullade i ett derby? Derbyt var en i raden av måstematcher som ÖIS inte vann. Varför är det så, att ÖIS är som sämst när det gäller som mest?
Jag köper inte det. När det är ett derby, viktig match, eller egentligen vilken match som helst, så vill jag se att man är Olof Mellberg-hes efter matcherna, så hes att man inte ens kan prata och skickar fram andretränaren för presskonferensen efter matchen. Jag vill se lite desperation, både från tränare och spelare, och det är tränarens uppgift att skapa desperationen. När spelarna uppträder så håglöst, tafatt, och förvirrat så är det Thomas ansvar som tränare att få spelarna att vakna, ingen annan. Då hjälper det inte att stå med armarna i kors och fundera för sig själv, det hjälper ingen.
ÖIS har som ambition att vara ett allsvenskt lag inom ett till tre år. Detta året var ett ypperligt läge att gå upp, men jag har fruktansvärt svårt att se det hända. Med den truppen ÖIS har ska man gå upp, eller man ska iallafall vara nära, och det är inte ÖIS just nu.
Då är det någonting som har blivit fel och som måste rättas till, och det är ingen annan än Thomas Askebrand som bär det yttersta ansvaret för den sportsliga säsongen. Askebrands kontrakt går ut efter säsongen, och jag kan inte se någon annan utväg än att bortamatchen mot Norrby den 3 november blir den sista som Askebrand är tränare för ÖIS. För när ÖIS blir utrullade mot bottenlag och är vad som känns som evigheter från spel i allsvenskan med en av superettans bästa trupper, då är det dags för förändring.
