Krönika: En säsong som överträffade alla förväntningar är över - en säsong som hade kunnat sluta ännu bättre
ÖIS säsong 2018 är över. 4-0 mot Landskrona BoIS, och till slut en fjärdeplats i tabellen. En säsong som överträffade förväntningar, men som ändå hade kunnat sluta bättre.
Rubriken kan låta något pessimistisk och bitter, jag vet. Men innan jag går in på något annat ämne vill jag först hylla ledare och spelare i ÖIS. Efter 4-0 mot Landskrona BoIS står det klart att säsongen 2018 blev den bästa resultatmässigt sedan uppflyttningen till Allsvenskan för tio år sedan. En fjärdeplats blev det, långt bättre än vad de flesta trodde inför säsongen. Spelare, tränare och alla därefter förtjänar alla hyllningar de kan få, för de har visat att Rödblått är att räkna med igen, att ÖIS är på frammarsch.
Mot Landskrona fick vi dock se en krampaktig första halvlek. På ett kylslaget och regnigt Gamla Ullevi fick vi inte se någon rolig fotboll. Sömnigt var det rätta ordet för första akten. Trots det kunde ÖIS gå till ledning med 1-0 efter att Diego Montiel gjort mål, som han brukar. Detta efter att han vunnit boll högt upp i plan och säkert rullat in bollen i det bortre hörnet.
Om första 45 var sömniga var det andra takter efter pausvilan. ÖIS tog över fullständigt, och när matchen var över stod det 4-0 på resultattavlan. Detta efter mål av Daniel Sliper, (som för övrigt gjorde sin sista match i ÖIS) Jesper Jörnvik och Gustav Ludwigson. Men finast denna eftermiddag vart inte ÖIS fyra mål, det var hyllningarna till kapten Daniel Paulson som blir borta från spel en längre tid efter skadan mot HBK för en vecka sedan. Både Montiel och Ludwigson drog efter sina mål av sig matchtröjan och visade sitt stöd för Paulson. På vita t-shirtar stod det kort och gott "Min kapten" med versaler. Även Östra Stå visade sitt stöd när man i början av andra halvlek rullade upp ett litet tifo med en avbildning av Paulson, ihop med en banderoll. "Förlorare ger upp, vinnare kommer tillbaka starkare. Krya på dig, ses nästa säsong", stod det på banderollerna. En fin och värdig hyllning av Paulson.
Vi fick även två nya ansikten i andra halvlek. Otto Peterson fick äntligen göra sin debut i Superettan, det fick också Kevin Fransson göra. Två spännande spelare som det blir intressant att följa nästa år.
Men när jag satt på Gamla Ullevis kylslagna läktare kunde jag ändå inte låta bli att känna mig lite bitter. En bitterhet där jag kände att denna säsong hade kunnat sluta ännu bättre. Två poäng från kval till Allsvenskan. Så lite var det. Två poäng som kom genom sena, mycket onödiga poängtapp. Poängtappen mot Gais, Värnamo och J-Södra är poängtapp som svider. Eller Engströms nick i slutsekunderna mot Helsingborg som gick ribba ut istället för ribba in.
I det sistnämnda fallet handlade det om ren otur, men i de övriga fallen handlade det om en okoncentration, en okoncentration som uppenbarligen var skillnaden mellan Superettan och Allsvenskan. En okoncentration som borde ha kunnat undvikas.
Nåväl, djupare analyser av säsongen som gick och hur det ser ut framöver får vänta. Det räcker med att ÖIS äntligen är ett lag som mår bra igen, ett lag som har framtiden för sig, en spännande sådan. I vinter börjar ett cup-äventyr som jag tror och hoppas kan bli något utöver det vanliga. Jag känner en ivrighet över ÖIS som jag inte har känt på många år, en ivrighet som gör att jag har svårt att bärga mig inför vad som händer härnäst i den rödblåa historien.
Men, ikväll är det läge att leva i nuet, slappna av och känna sig stolt över att vara Öisare. Framåt Rödblått!
