Krönika: Ett fall framåt – men ändå långt ifrån bra
ÖIS kryssar mot J-Södra. Ett resultat som inte är något extraordinärt, men ändå är ett fall framåt. Det visar att ÖIS har problem, problem som behöver lösas snarast.
Måstematcher har inte varit ÖIS grej de senaste åren. Visst, den kanske viktigaste måstematchen av de alla, Mjällby hemma i kvalet 2017 vanns – men sen gapar det tomt när det kommer till segrar i måstematcher.
Segrar.
Det är en sak att ta poäng i en måstematch – det är en helt annan sak att faktiskt vinna den. Ifjol fick vi se ÖIS tappa poäng i de flesta måstematcher. Jag tänker Falkenberg hemma (1-1), Norrby hemma (1-2) J-Södra hemma (1-2), GAIS hemma (1-3). Listan kan göras lång på matcher där en vinst krävdes – där resultatet istället blev något annat. Visst kryssades det i de båda matcherna mot de dåvarande toppkonkurenterna AFC och Falkeneberg, och de togs sex poäng av sex möjliga mot HBK. Men i de matcherna där det var lite kniven mot strupen-känsla? När det bara fanns en vinst på kartan? Hur gick det då? Inte lika bra.
Kvällens match hemma mot J-Södra var just en sådan typ av match. Det fanns bara en sak på kartan – vinst.
Att ÖIS redan i maj spelar ångestladdade måstematcher är väl inget bra tecken. Det vittnar om ÖIS nuvarande kräftgång (så tycker jag man kan kalla det). ÖIS två förluster mot Västerås och Mjällby var tuffa smällar i matcher där det borde ha varit sex poäng.
ÖIS är tänkt som ett topplag 2019, så om man har två förluster på raken så blir det som det blir. Ångestladdat. Krav på vinst.
Blev det vinst denna måstematch? Nä. Var det ett fall framåt? Ja. Var det tillräckligt bra? Nä. inte alls.
ÖIS har problem. Det är uppenbart. De fanns innan matchen mot J-Södra, de finns kvar efter matchen mot J-Södra. Fredrik Zanjanchi fick göra sin startdebut, Calle Wede likaså. Den förstnämde var ett av ÖIS få utropstecken i denna match. Assisterade Gustav Ludwigson, "Gurra" som som vanligt var bäst i ÖIS, till 1-1 målet, och var ständigt i rörelse på sin vänsterkant. Sammarbetet mellan Joel Qwiberg och Zanjanchi var bra, och det kan vara något att hålla ögonen på i framtiden. Hannes Sahlin var stabil på sin nygamla plats i trebackslinjen. Fördelade boll bra och stod för mycket arbete både defensivt och offensivt i en match som ofta stod och vägde och var i mångt och mycket ett ställningskrig.
Det är enligt mig det positiva man kan ta med sig från matchen. Det vill säga inte så värst mycket.
Det krävs mer av så många fler. Fredrik Anderssons position på J-Södras 1-0 mål är tveksam, och det bör han och ska han kunna göra bättre tycker jag. Det var en svår bollbana absolut, men långt ifrån en projektil direkt.
Försvarsspelet? Nja. Känns som att kommunikationen inte är där. Engström var illa ute flera gånger. Det kändes svettigt så fort J-Södra kom till attack. De kom visserligen inte till så många hundraprocentiga lägen, men när samspelet i backlinjen som sagt inte såg ut att vara på topp kändes det inte bra.
Jag kan göra en hyfsat lång lista på saker som inte var bra, för det finns absolut mer att diskutera. Men det har jag inte utrymme till här.
Det räcker att konstatera att ÖIS gjorde ett steg framåt – ett steg som var alldeles för kort för att faktiskt bli riktigt bra. Med all respekt för J-Södra, de är verkligen inget lag som man städar av utan större problem. Men skillnaden mellan potentiella topplag och faktiska topplag är att man tar tre poäng istället för en i matcher som står och väger, speciellt när man spelar hemma. Man vinner matcher som man måste vinna.
Det gjorde inte ÖIS ikväll, och det är inte tillräckligt bra. Nu väntar nästa måstematch, mot Varberg, på onsdag. En match där det måste tas en seger. En match där ÖIS måste visa att de är ett faktiskt är ett vinnande lag. Ett topplag, helt enkelt.
