Krönika: Fel har begåtts på flera fronter
ÖIS säsong hittills är inget annat än katastrofal. Laget ligger på negativ kvalplats och om inget förändras snart kan det bli ödesdigert. Något har gått väldigt fel i ÖIS och den här gången är det många som bär ansvaret.
Åtta poäng på nio matcher.
Två segrar. Två kryss. Fem förluster.
Åtta gjorda mål.
Minus åtta i målskillnad. Alltså sämst i serien tillsammans med AFC Eskilstuna.
Plats 14 i tabellen.
Där har ni en liten summering av ÖIS säsong hitills i superettan 2020.
Varsågoda.
Ett Örgryte, som har två framgångsrika år (nåja, 2018 var åtminstone det) bakom sig, som de senaste åren har varit närmare Allsvenskan än vad man varit sedan 2008, som äntligen känt att Allsvenskan inte är en så omöjlig dröm...
Ja, de Örgryte är nu, en bra bit in på sommaren 2020, snarare på väg ned i Division 1 snarare än Allsvenskan. För Allsvenskan är ingen utopisk dröm nu, den är just omöjlig.
Å hur kunde det bli såhär då?
I år har ingen krävt ett avancemang till Allsvenskan. Ny sportchef i Igor Krulj, ny tränare i Keith Millen. En hel drös med nya spelare, flertalet av dem unga och oerfarna. Helt okej med en mellansäsong. Med en mellansäsong menar jag typ topp åtta. Men det här? Ni läste siffrorna förut, jag orkar inte rabbla upp dem igen – det är inget annat än en fullständig katastrof och ett fett underbetyg till samtliga. Spelare, ledare, men även de högsta hönsen uppe på ÖIS-gården.
Något har gått fruktansvärt fel – eller förlåt, allt har i princip, såhär långt in på säsongen, gått fruktansvärt fel. Nämn en positiv sak med ÖIS hitills under 2020 och jag häpnar.
Jag blir inte förvånad om det är någon annan än Keith Millen som står vid sidlinjen och är chefstränare för ÖIS när Västerås kommer till Gamla Ullevi på måndag. För spelet under Millens ledning börjar bli ohållbart.
ÖIS har haft världshistoriens längsta försäsong (årets försäsong måste ju vara det?) på sig att förbereda sig inför vad som komma skall. Efter fadäsen i cupen hoppades man på att få se ett spel, en spelidé och någon slags vägvinnande fotboll. Men så har inte blivit fallet. En 14:e plats i tabellen och komplett mörker istället, med få, om ens några ljusglimtar i sikte.
Vad är ÖIS för lag 2020? Defensiven sitter inte, mitffältet är inte samspelt och anfallet producerar inga mål. Det finns en spelare som är godkänd – och det med råge: Aílton. Han har visat att rykterna om en Aílton i superform på försäsongen stämmer och har levererat i match efter match. Bakom honom finns ingen som jag kan minnas har gjort mer än en bra match i följd. Bubacarr Jobe har blixtrat till ibland, Abdul Razak likaså. Men annars har ÖIS anno 2020 varit ett så vilset, håglöst, och underpresterande lag att man blir helt matt.
Huvudansvaret för det spelmässiga haveriet ligger på Keith Millen. Det är han som är chefstränare, det är han som ska se till att laget fungerar och det har det ju som sagt inte gjort. Med all respekt till Keith, men säsongsinledningen har varit så katastrofal att hans plats snart, om inte direkt, måste ställas till förfogande. För det här går inte längre. Visst, ÖIS har haft ett tufft spelschema och avverkat topplagen, men är det är ingen ursäkt. Det har ju för den delen inte sett bra ut mot sämre lag heller, med AFC undantaget.
Men det är inte bara Keith Millens fel detta. Spelarna har också ett ansvar och när samtliga i princip som sagt har underpresterat så måste även de se sig själva i spegeln.
När ÖIS för snart ett år sedan gick ut med nyheten om att en sportchef kom det som en välkommen nyhet. Någon skulle få fullt ansvar för det sportsliga och avlasta Niklas Allbäck i hans roll som klubbchef.
In kom Igor Krulj, som året innan fått sparken av det då som nu topptippade Halmstad efter en katastrofal inledning på säsongen. Halmstads fiasko vårsäsongen 2019 var ett sällan skådat magplask och att Krulj till slut fick gå chockade nog inte någon. Bakom honom var Keith Millen assisterande. Millen fick vara kvar säsongen ut, men när Krulj hade fått sportchefsjobbet i ÖIS lockades Millen dit när han erbjöds chefstränarjobbet. Hans första chefstränarjobb någonsin.
Jag har som sagt, full respekt för de båda herrarna Krulj och Millen, men det går inte att komma ifrån att rekryteringen av de två mer och mer framstår som en grov felrekrytering. Ingen av de två har ett CV som är värt att skryta med. De har heller inga meriter att skryta med.
Ansvaret för rekryteringen ligger på styrelsen. I ett kortsiktigt perspektiv – om det fortsätter på den mörka inslagna vägen – så kommer Millen få gå. In kommer väl, tror jag, en tillfällig lösning från de egna leden, typ som 2017 när Sören Börjesson tog över. Men i det långsiktiga perspektivet är de fler som bör se över sin plats i ÖIS. Mycket har gått väldigt fel och denna gången är det inte bara tränare och spelare som bär ett stort ansvar. Denna gången är felen större än så.
ÖIS har på drygt två år gått från en allsvensk kandidat till en klubb i – just nu – totalt förfall som är år och dagar från Allsvenskan och snarare bra mycket närmare Division 1.
Än är säsongen inte över på ett bra tag, men jag kan inte se vad som ska bli bättre. Förändring måste ske och det nu. Ingen, eller ytterst få, hade krav på allsvenskt avancemang i år. En mellansäsong är okej för att sedan komma riktigt starkt året efter – men här är det inte tal om någon mellansäsong. Här är det snarare tal om en säsong som håller på att kasta ÖIS ut ur den svenska elitfotbollen.
Det är inget annat än ett fett underbetyg. Till spelare, tränare och styrelse. Om säsongen fortsätter som den har börjat – ja, då är det nog inte bara Keith Millen som kommer att få lämna sin plats till förfogande.
