IFK Norrköping - Varbergs BoIS4 - 3
Krönika: för den som bara bestämmer sig
Är det bara att köra över årets upplaga av Varbergs BoIS.
“Viva la Varberg”!
Det var tänkt att bli en krönika om hur härligt det ändå är att få se sitt lag vinna igen, fastän matchen var helt betydelselös. Om hur skönt det är att få se sitt lag åter göra en riktigt bra prestation. Om Vilmer Rönnbergs väl genomförda insats som mittback när han nu äntligen fick chansen från start av Martin Skogman. Om att även Varbergs BoIS kan tilldömas en straff (till och med en tveksam sådan) i årets allsvenska efter 12 stycken emot. Om två fina assist av Ismet Lushaku. Om Måns Anderssons allsvenska debut. Om vikten av att sommarförvärvet Mads Borchers äntligen fick hitta målet och vilken betydelse det kan få för framtiden.
På tal om framtiden, ja. Detta skulle också bli en positiv injektion, en viktig signal om att “nya Varbergs BoIS” är på rätt väg inför nästa års säsong i superettan. Att man hittat en ny “stabilitet” som jag själv tyckt varit på väg att infinna sig på sistone. Istället hittade BoIS ett helt nytt sätt att förlora på.
Med en 2-0 ledning i paus var Hampus Zackrisson imponerad av sitt lags sätt att spela och undrade varför man inte spelat på liknande sätt tidigare under året. Jag tänkte att det är nog inte riktigt så enkelt, kanske framför allt med gårdagsmatchens “betydelse” tagen i beaktande. Och efter 70 spelade minuter och i 3-0 ledning visade Varbergs BoIS snarare upp det spelsätt som förklarar varför det gått som det gått denna säsong. Det är som om motståndaren bara bestämmer sig för att “nu kör vi” så är det bara att köra över årets upplaga av Varberg och målen trillar in som på beställning.
Man kanske kan tycka att “va fan spelar roll” i den tabellsituation som klubben befinner sig i nuläget. Men det gör det, det spelar verkligen roll. För mig svider gårdagen bra mycket värre än 0-7 mot Sirius eftersom just en liten framgång hade känts så oerhört välbehövlig efter en säsong som denna. Och för att den stolthet man åter fick känna för sitt lag istället förbyttes i ännu en total förnedring. Hur det känns för de 5 supportrar med fanbäraren Otto Smith i spetsen som tagit sig cirka 40 mil till Norrköping vill jag inte ens tänka på.
På söndag väntar årets sista match mot Göteborg hemma på ett utsålt Påskbergsvallen. Ett Göteborg som har kniven mot strupen för att undvika kval och som Varberg kommer att “ha noll chans emot” enligt experten Alexander Axén. Mitt i all bedrövelse kan jag nog ändå känna att kan man ha 3-0 borta mot Norrköping på konstgräs fram till minut 70 ska man nog inte räknas ut hemma mot ett på sistone ganska uddlöst Göteborg.
Och kan Tyskland släppa 4 bollar på en halvlek hemma mot Sverige utan att gå under med man och allt så kan Varberg resa sig ur nesan av gårdagens resultat också. Sådan är fotbollen ibland helt enkelt. Även om det kan sägas ha blivit lite för mycket av det “goda” denna skitsäsong.
