Krönika: Konsten att vika ner sig när det gäller som mest
Hannes Sahlin deppar efter mötet mellan ÖIS och GAIS.

Krönika: Konsten att vika ner sig när det gäller som mest

Det tar emot att säga det – men det är svårt att komma ifrån: Konsten att vika ner sig när det gäller som mest – det börjar mer och mer bli en rödblå konst. Varför är det så?

Sedan 2006 har ÖIS spelat 22 "riktiga" derbymatcher om jag har räknat rätt – det vill säga mot GAIS, IFK eller Häcken – i tävlingssammanhang och man har vunnit tre av dem. Hurra!

Innan Gustav Ludwigson rullade in segermålet mot Grönsvart förra sommaren hade inte ÖIS vunnit ett derby på tretton år.

ÖIS har haft några speciella matcher genom mina år som Öisare. Matcher som avgör säsonger, som betyder så mycket mer än en "vanlig" seriematch. Sådana matcher som känns lite extra hos supportrarna, som man våndas lite extra inför.

Derbyn passar tveklöst in i den kategorin av matcher. Derbymatcher är matcher som får supportrarna att våndas, som betyder så mycket mer än annat. Seger eller förlust kan defineria en säsong. 

Att som Öisare blicka tillbaka över de här speciellt betydelsefulla matcherna är knappast en munter läsning. Visst, kvalvinsten mot Mjällby höstrarna 2015 och 2017 är starka. Och i derbyna säsongen efter uppflyttningen till Superettan mot GAIS så var det ju i ärlighetens namn mest en utomjordiskt bra spelande Tommi Vaiho och en kryssribba som satte stopp för tre poäng.

Men sen då? 

ÖIS är aldrig tillräckligt bra när det verkligen gäller som mest. Inte i toppmatcher. Inte i derbyn. 

Ta säsongen 2018 som exempel: Ett ÖIS som låg i toppen av Superettan en bit in i juni tappade en tvåmålsledning på tilläggstid till ett kryss i derbyt mot GAIS (vi behöver inte gå in mer på det va?) och vann inte på nästan exakt två månader. Visserligen gjorde man en urstark höst efter att vinsttorkan brutits och var två poäng från positivt kval när den säsongen summerades, men den säsongen innehöll förutom det där fruktansvärda 4–4-derbyt även en förlust i höstderbyt, en förlust som skakade om ÖIS rejält.

Förra året ställde Rödblått ett lag på benen som skulle vara med och slåss om en allsvensk plats. Man var där uppe och slogs ett tag – men hur nära var man egentligen att verkligen blanda sig i toppstriden på riktigt? Den där derbyvinsten samt bortavinsten mot Varberg på sensommaren är icke att förglömma, men när det väl gällde på riktigt, vad gjorde ÖIS då?

Man vek ner sig. Jönköpings Södra borta, 2–5 i röven. En match där ÖIS verkligen kunde visa att man ville vara med och slåss om den där allsvenska platsen. Ett mållöst höstderby mot GAIS där ett betydligt sämre grönsvart lag – både på papperet och tabellmässigt – körde över ÖIS och det är bara att tacka gudarna för att Karl Bohm spelade med ett träben den matchen. Annars hade det blivit förlust där med.

Nu har vi kommit in en bit på hösten 2020. Tack vare den försenade seriestarten är slutspurten av serien, som normalt sett drar igång så här års, framflyttad någon månad. ÖIS har precis förlorat ett derby mot GAIS med 0–2. Gjort en extremt slätstruken insats i en sån där match vi pratat om: En match som definierar säsonger, som betyder så mycket mer än andra matcher.

Om vi backar bandet cirka två veckor så spelade ÖIS ännu en sån där match i "betyder-så-mycket-mer-kategorin". Då borta mot J-Södra. Precis samma utgångsläge som inför 2–5-torsken i fjol. Seger och ÖIS skulle haka på i toppstriden.

Hur det gick i den matchen? Förlust. Såklart. 

Vi kan även passa på att backa bandet en dryg månad tillbaka när vi ändå håller på. Då spelade ÖIS mot GAIS. Obesegrade i fyra raka matcher inför och efter en tung sommar började Rödblått få viss vittring på toppen.

Hur det gick? Visserligen 0–0, men om inte Nikola Ladan blivit utvisad en bit in i andra halvlek så hade det mycket väl kunnat sluta annorlunda.

Greppar ni min poäng? ÖIS vinner i princip aldrig i de matcherna där det gäller som allra mest. Man viker ner sig, och problemet när man gör det är att man aldrig kommer nå någon allsvenska med det spöket hängande över sig. Man kan ställa ett lag med en formtoppad Gustav Ludwigson, en fintande Aílton och en vrålsnabb Alexander Bernhardsson på planen, men så länge man inte vinner matcherna som definierar en säsong spelar det ingen roll hur bra spelare man har. 

Jag vill inte säga det – men det är svårt att inte göra det nu: Att vika ner sig när det gäller som mest är lite av en rödblå konst.

För vilken annan slutsats kan man dra efter säsonger där ÖIS inte vinner derbyn, där ÖIS med starka lag viker ner sig i måstematch efter måstematch?

Uppenabrligen spelar det ingen roll vilka som är på plan eller vem som står vid sidlinjen. Visan har varit densamma oavsett om Marcus Lantz, Thomas Askebrand eller Keith Millen tränat laget, eller om Adam Bergmark Wiberg eller Gustav Ludwigson varit på plan.

Att vinna de här måstematcherna, matcherna som betyder mer än andra är avgörande om man överhuvudtaget ska tänka på någon allsvenska – för vi kan alla vara överens om att det är dit ÖIS ska. Inte i år, men inom en snar framtid.

För att komma dit måste ÖIS lära sig att vinna när det gäller som mest. Det får vara hur skitigt som helst, men bara tre poäng inkasseras på kontot – och det brukar det ju som sagt inte göra när ÖIS spelar viktiga matcher.

Det är en sjukdom som plågar ÖIS och som uppenbarligen är större än spelarna själva. Det är mentaliteten det är fel på och där måste det till en förändring. Annars kan vi nog få vänta några år på nästa derbyseger, eller för den delen en allsvensk uppflyttning.



 

Nils Cedmannilscedman@gmail.comTwitter: CedmanNils2020-09-29 01:10:00
Author

Fler artiklar om Örgryte

Det krävs trygghet för spelarna i ÖIS
Är ÖIS inte bättre än såhär?
Kvantresultat för ÖIS mot ÖFK