Krönika: Minns mig själv på ”gamla betong”…
"Vi hade Arnor, vi hade Kuba och livet lekte. Jag var cementerad på norra ståplats"
Mitten av 80-talet.
I mitt inre ser jag det som en äldre nostalgisk bild av en pojkvasker i 5-6-årsåldern, meddragen av sin farfar på match efter match… Ett växande ÖSK-hjärta som klappar allt hårdare och hårdare för varje minut som jag delar med laget.
Ska tilläggas att minnena är vaga. Det är väl därför jag romaniterserat om dem till något som bäst kan liknas vid ett gammalt Busteromslag. Ser mig själv i gubbkeps, virkad väst, hängsleshorts bärandes en gammal läderfotboll under armen.
Kan inte påminna mig om att jag sett dessa kläder i min garderob. Längs vägen måste bilden således ha förvrängts på något vis.
Till en början visste jag nog knappt vad jag gjorde där… allteftersom tiden gick och min farfar blev tröttare så var det jag som blev den mer aktiva i meddragningarna. Minns inte så många resultat från den här tiden. Inte något för att vara exakt. Tror inte det var viktigt för mig, på samma sätt som idag. Det var mer en gemenskap. En känsla av att vara en del av något större än mig själv. Att få dela något med min farfar och alla andra som satt och svor över Tommy Ståhls ständigt sneda passningar.
Det var här allt startade. Det var där jag blev ÖSK:are.
Gemenskapen växer
Mitt nästa minne är från 10-årsåldern. Jag och mina vänner hade insett att man kunde bli förmögen på att samla burkar under läktaren när matcherna hade spelats färdigt. Vet inte om de redan då, precis som jag, hade etablerat ett solitt ÖSK-intresse och egentligen var där för fotbollen … men varför inte förena nytta med nöje?
Jag minns att jag var där utan föräldrar och inträdet var, som jag kommer ihåg det, obefintligt. Missade inte en match. Om jag inte tvingats åka och hälsa på en släkting eller något annat bedrövligt… så klart. Vid den här tiden styrde man inte över sin egen kalender.
Nästa klara minne är från tidigt 90-tal. Vi hade Arnor, vi hade Kuba och livet lekte. Jag var cementerad på norra ståplats. Ibland pausade vi dock och tog plats på insidan av reklamplanken till dess att speakern fick syn på oss och gormade ut att vi omedelbart skulle avlägsna oss. Vi var nära spelet. Inget kändes farligt, obehagligt eller skrämmande på något sätt. Kanske är denna känsla en del av romantiseringen jag har kring ÖSK. Jag vet inte.
Jag minns att jag skämdes över att det alltid var så ofantligt tyst på vår arena. Som mest ljud blev det när farbröderna på gamla trä fick för sig att stampa. Det var pinsamt att heja. Man störde. Skulle man säga något så skulle det vara en negativitet.
Pingvinerna var, i våra ögon, stans hjältar vid de tappra enstaka försök de gjorde för att få liv på ”gamla betong”. Tyvärr gick det inte speciellt bra. Fler försök med olika intressen gjordes av diverse grupperingar, men alla stöp efter några fåtalet matcher. Black & White forces, som mest verkade nöjda med sitt namn (förlåt om jag trampar på någon tå nu), höll ut längst.
Även vi som nu var i 14-årsåldern och tyvärr inte hade våra röstregister helt under kontroll ville dra vårt strå till stack och kämpade tappert för att få igång södra ståplats. Det slutade dock alltid med att vi själva fick köra ”Ge oss ett Ö”… ibland påhejad av någon farbror som tyckte vi var söta. Vi drömde om att få vara med i en klack, men kände inte att vi passade in i de alternativ som erbjöds. Drömmen slog därför inte in… inte under den period som den hade starkast fäste i mitt liv.
På Universitetet var det svårare att hitta likasinnade. Där hade man alla möjliga märkliga böjelser och höll på allt från Blåvitt till Peking. Man hade således föga intresse av att analysera startuppställningar och åka och titta på provspelare. Jag hittade svartvitt.net, och insåg att vi var fler.
2002 hände något. Något jag önskar hade hänt 10 år tidigare, så att jag hade fått växa upp med det. Vi fick äntligen grunden till en supporterkultur värd namnet. Kubanerna hade sett dagens ljus! För detta kommer jag alltid vara eldsjälarna tacksam. Ungefär samtidigt gick jag in i en ny epok i mitt liv och blev pappa. Konkurrensen om timmarna blev därmed hårdare och fotbollen kunde, av naturliga skäl, inte längre ta lika mycket plats i mitt liv.
Idag
Det går fortfarande inte en dag utan att jag tillägnar ÖSK minst en tanke. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Jag har växt upp med ÖSK.
Allt eftersom tiden har gått har jag dock lärt mig att styra mina tankar på ett annat sätt. Dra ur sötman ur en bra prestation och förtränga en mindre bra. Många skulle säga att jag inte är en riktig supporter. För mig är det en överlevnadsstrategi. ÖSK kom att påverka mig allt för mycket. En oväntad förlust kunde hålla mig i mollkänsla veckovis medan jag surfade på en seger bara någon enstaka dag. Eftersom jag alltid trodde på ÖSK-seger så blev smällarna både många och hårda. Jag orkade under en period knappt bry mig. Jag mådde illa när jag hörde talas om ÖSK och fick en klump i magen när någon ville häckla (vilket många vill när man är ÖSK:are). Visst känner jag att en del av min hardcore-supporterness, försvinner samtidigt som jag skriver dessa ord.
Men!
…Ingen som inte testat att hålla på ÖSK ska fasiken komma och säga att det är enkelt att utöva detta intresse. ÖSK har, så länge jag kan komma ihåg, alltid ägnat sig åt någon form av sadomasochistiskt upplägg som aldrig lämnar en riktigt helt nöjd. Vi har ofta varit på G, haft medgång och varit ”nära”… Men jag har till dags datum aldrig upplevt att vi nått hela vägen. Att en framgång håller i sig. Att vi kommit i mål på något vis. Det närmsta är så klart våra otaliga avancemang till Allsvenskan. Kanske är det dessa som vi ÖSK-supportrar är destinerade till att nöja oss med. Jag vet inte.
Någonstans inom mig tror jag dock fortfarande alltid på att jag ska få uppleva en titel. En felfri säsong utan felbeslut med en välfylld, välljudande läktare. Kanske spänner jag bågen för högt… men det är väl just det som gör mig till ÖSK:are. Att alltid sikta lite för högt och sedan ta smällen när den per automatik kommer?