Krönika: Supporterskap - himmel och helvete
"På 90 minuter har jag genomgått en känslomässig berg- och dalbana som till slut landar någonstans i mitten. ÖSK har fortfarande ett väldigt bra läge att knipa en direktplats till allsvenskan och behåller man bara det där jäkla fokuset som det pratats om sedan maj så ska det här gå vägen."
På många sätt är det helt fantastiskt att vara fotbollssupporter. Glädjeruset som uppstår vid en vinst kan få det mörkaste vardagsproblem att tyna bort och bli obetydligt. Samtidigt kan supporterskap vara den diametrala motsatsen, ett sinne post-förlust kan få de flesta ljuspunkter i vardagen att verka meningslösa.
Att heja på ett fotbollslag kan alltså vara både himmel och helvete. I matchen mot Hammarby fick jag känna på båda sidor av de mynt som är att vara supporter till Örebro sportklubb. Förra måndagen satt jag bänkad på Behrn arena för att bevittna ÖSK mot Hammarby. Jag hade en riktigt bra känsla inför matchen, södergänget har inte haft någon vidare säsong. Trots att man besitter offensiva krafter såsom Kennedy Bakircioglü och Erik Sundin hade man inför matchen bara mäktat med 17 baljor jämfört med ÖSK som nätat 31 gånger. Dessutom borde sportklubben rimligtvis vara grymt taggade efter den näsvisa sortin i Norrland en dryg vecka innan.
När matchen väl vart igång så var "grymt taggade" inte ord jag använt för att beskriva hemmalagets insats, inte heller gästernas visserligen. Ända sen man kopplade greppet om den här serien så har man pratat om att aldrig tappa fokus, hoppas det inte var tomma ord.
Första halvlek var förutom en stolpskott signerat Kalle Holmberg inte mycket att hänga i julgran. Den andra halvleken var betydligt mer spännande, på gott och ont. När bollen långsamt, långsamt rullade in i mål efter att Yasin varit (näst) sist på bollen känner jag mig stensäker, idag blir det vinst. På vad som ska visas sig vara lite väl naivt spelar jag upp ett scenario i huvudet hur Hammarby ger upp och blir överkörda. Tyvärr hinner jag inte fantisera så länge innan jag blir neddragen ifrån min fotbollshimmel. På ett ögonblick går jag från att vara övertygad om en hemmavinst till det motsatta. Direkt efter utvisningen tar Hammarby över helt och matar inlägg efter inlägg in boxen. Men efter tjugo minuters av vad som känns som en blitzenattack så avtar pressen så smått. Mohammed Saeid kommer in, vinner boll, löper och fixar frisparkar. När han vid den tredje gången blir nedsparkadav en frustrerad hammarbyare så knyter jag näven i fickan och känner att det här kanske går vägen. När den nyinsatte högerbacken Björnqvist sprintar ifrån Sundin och beger sig upp emot motsatt hörnflagga där han ställer sig och täcker bollen kommer den där känslan igen. "Idag blir det vinst". 20 sekundär senare står sitter jag framåtlutad med händerna för ansiktet. Killen med planens coolaste namn har kommit längst på Kennedy Bakircioglüs fantastiska framspelning och jag har än en gång slitits ner från mina rosa moln. Två minuter senare så är jag, nästan glad att det inte blev förlust i alla fall. En okänd hammarbyare har precis gjort som Henrik Larsson i kvartsfinalen mot Holland 2004, alltså: "fintar höger går vänster och klipper den". Lyckligtvis är resultatet detsamma och bollen touchar ribban och går över.
På 90 minuter har jag genomgått en känslomässig berg- och dalbana som till slut landar någonstans i mitten. ÖSK har fortfarande ett väldigt bra läge att knipa en direktplats till allsvenskan och behåller man bara det där jäkla fokuset som det pratats om sedan maj så ska det här gå vägen.
#tillsammanstillbaka
