Krönika: Svartvita drömmar väcks till liv i gråaste december
Regn, blåst och mörker sänker sig och sätter stora avtryck på sinnesstämningen. Men en måndag mitt i december, när det är som allra kargast i Sverige, lyser alla med ÖSK-hjärtan upp. För en stund glöms verkligheten bort och precis vad som helst är möjligt för laget vi älskar.
Ett intensivt möte är inne i de absoluta slutsekunderna på ett Behrn Arena som är fyllt till sista platsen denna fina våreftermiddag i början av april. Tusentals örebroare manar på sitt lag att göra en sista framstöt.
Djurgården, som ÖSK inte besegrat hemma på närmare tio år och som kom till matchen som storfavorit i egenskap av regerande mästare, kryper tillbaka för att säkra en poäng i den allsvenska premiären 2020.
Trots chanser i massvis och högklassigt spel av båda lagen är det mållöst på tavlan. Med 93.34 på klockan, det ska spelas fyra övertidsminuter, slår ÖSK-yttern Jake Larsson ett inlägg. Annars briljante Marcus Danielsson kommer för en gångs skull helt fel. Bollen går rakt igenom straffområdet. Vid bortre stolpen dyker Viktor Prodell upp.
Anfallaren, som kritiserats hårt 2019 men som visat bättre takter under den långa försäsongen, får en tåspets på bollen och styr den in i nät. 1–0! Jublet vet inga gränser, klassiska ÖSK-visan ekar i högtalarna och Viktor Prodell och lagkamraterna kramas om av en uppsjö svartvita supportrar som tagit sig ned till staketet framför Västra Stå. Seger över de regerande mästarna i dess spektakuläraste form.
Sedan fortsätter det bara att flyta på. Fina, jämna prestationer och imponerande resultat såväl hemma som borta. ÖSK håller en konsekvent nivå och slåss i toppen hela säsongen. Poäng trillar in, publiken återvänder till Behrn Arena och sittplats vaknar till liv. Det landar till sist i en skrällartad tredjeplats, Europaspel och att Svenska Cupen-titeln tas hem på vägen.
Ingen verklighet
Jag vaknar ur mitt dagdrömmeri på lunchrasten. Hur sannolikt är egentligen något av scenarierna ovan? Inte särskilt, för att vara ärlig. Men just denna beigea måndag i december när regnet öser ned och vinden blåser extra kall på Östermalm, passande nog med tanke på motståndet i premiären, i Stockholm flyter sådana här tankar runt i huvudet.
Det brukar alltid släppas i mitten av december, spelschemat för den aktuella serien laget i ens hjärta ska medverka i 2020. Det är en dag när vintertrötta, uttråkade fotbollsintresserade människor vaknar lite ur det ide de gått i sedan säsongen såg sitt sista ljus i slutet av oktober eller början av november.
Det är en dag fylld av glädje, drömmar och förväntningar som lyser upp i mörkret för en stund. En påminnelse av att det inte dröjer alltför länge, trots att det på pappret återstår ett helt år, innan det är dags att få se sitt lag spela boll.
Att spelscheman för träningsmatcher och Svenska Cupen redan finns ute sedan länge spär förstås på känslorna. Det går tydligare och tydligare att se ljuset i den långa, breda tunneln, alltså perioden på året under vilken ÖSK inte spelar fotboll.
Målar upp tillvaron
För en stund försvinner alla risker och tråkiga tankar angående hur laget kommer att prestera och hur stark truppen egentligen kommer att bli.
Det enda som finns i huvudet är möjligheter, att snart få känna gemenskap och samhörighet med likasinnade som pratar det fotbollsspråk jag gör och bilden av att fira segrar och poäng med spelarna i laget i både Örebro och andra delar av Sverige.
Jag stänger ögonen och slappnar av. Tar ett djupt andetag. Plötsligt är jag där. Jublandes efter just succéavgörandet mot Djurgården och med mobilkameran i högsta hugg för att föreviga ögonblicket. Den kanske ännu mer överraskande 2–1-triumfen över Malmö FF ett par veckor senare firas i sällskap av ett 50-tal ÖSK:are på bortasektionen i Skåne.
Ser framför mig hur sommaren består av svenska framgångar i EM – och framför allt hur segersångerna, filmklippen och minnen blir ännu fler från när ÖSK tar nya kliv och slåss i toppen. Bland annat görs processerna med Kalmar och Falkenberg, båda matcherna spelas i fantastiskt, oslagbart sommarväder i städerna som lever upp under årets varmaste tid, korta och matcherna blir två långa fester. Såväl på planen som på läktaren.
Jag inser själv hur orealistisk jag låter. Det är något som jag är högst medveten om att ÖSK, i alla fall inte för stunden, är det lag som har bäst förutsättningar i Allsvenskan och att risken är betydligt större att det blir en tuff kamp på nedre halvan än att det blir en strid om de ädlaste medaljerna.
Men just den här dagen, då allsvensk fotboll och fina dagar med människor som delar min kärlek till Örebro SK känns miljoner år bort, får det vara så.
Inställningen betyder mycket
Allt är ju faktiskt möjligt. Inte minst innan säsongens allsvenska matcher ännu har fått datum och den första avsparken har gjorts. Det är en känsla att bära med sig så långt som möjligt. Och vem vet, genom att försöka ändra sitt tankesätt och tro att det går att lyckas kanske ett par kliv redan har tagits mot det vi alla drömmer om?
Klockan slår 21.00. Jag landar i verkligheten på nytt. Det är trots allt ett bra tag kvar innan det blir till att se ÖSK spela igen och både jul och nyår ska firas.
Fyller på kaffekoppen och sätter mig i soffan. Tittar ut genom fönstret. Någonstans borta i horisonten hägrar ändå en ny säsong med allt vad den innebär. Jag tillåter mig att drömma om framgångar och ÖSK:s spelmässiga succé. Det är det mer än tillåtet att göra just denna kväll.
