Krönika: Tillbaka i finrummet igen
Tillsammans med väldigt många andra ser jag nu fram emot de första träningsmatcherna om knappt tre månader, och att solen åter ska börja värma över Behrn Arenas evigt gröna gräs. Om målsättningen är att hänga kvar tror jag faktiskt att vi kommer att uppfylla den med råge, och det kan mycket väl bli roligare än så.
Det har nu gått drygt två veckor sedan det till mångas oändliga lättnad och glädje blev klart att ÖSK studsar tillbaka direkt efter degraderingen till Superettan, och 2014 spelar i Allsvenskan igen. Det satt dock hårt åt. ÖSK var under våren som en stabil 10 000-meterslöpare som ligger ett halvt varv före resten av fältet efter halva loppet, för att sedan tappa fart och känna flåset från förföljarna och undra om man ska orka över mållinjen innan man är omsprungen och inte ens får medaljplats. Det är en otäck känsla, vilket alla vi som älskar svartvitt fick erfara under hösten. Därför blev också lättnaden så oerhörd när ÖSK med en sista krampaktig kraftansträngning höll undan och klarade silverplatsen. Det blev ingen defilering, men en kämpainsats som räckte tack vare att värsta konkurrenten Sundsvall också tappade fart.
Nu börjar vi svartvita blicka fram emot nästa år. Spekulationerna och surret om nyförvärv är redan igång på högvarv. Det är roligt att vara ÖSK-are. Det är så här det ska vara. Det är roligare att se fram emot ÖSK-AIK och ÖSK-MFF än ÖSK-Värnamo och ÖSK-Varberg. Så är det bara. Efter att ha sett de stora luckorna på läktarna med ett hemmasnitt på omkring 5 000 är det lätt att nostalgiskt tänka tillbaka på åren efter förra uppflyttningen, med ett snitt på över 8 500 och ett härligt go omkring fotbollen i Örebro. Jag tvivlar en aning på att vi kommer upp i de siffrorna 2014 såvida vi inte chockar alla och kämpar i toppen, men den som lever får se.
Det ligger nära till hands att göra jämförelser mellan läget nu och för sju år sedan, och beredskapen i klubben för Allsvenskan. Jag tror att beredskapen är betydligt bättre i dag, och att man är flera erfarenheter och lärdomar rikare. Då gick man in i Allsvenskan med en alltför tunn trupp, enligt mitt förmenande, och det blev smärtsamt tydligt att det är en sak att vara kvalhjälte eller skyttekung i Superettan och en helt annan i Allsvenskan. Jag vet inte om Patrick Walker fick de redskap han begärde eller om han kunnat rädda oss kvar om han fått det, men det är en akademisk fråga, och det blev Urban Hammar som fick tacket som räddande ängel hösten 2007.
Jag tror att organisationen inom ÖSK har lärt sig en hel del sedan dess, både av sina framgångar och sina misslyckanden, och att man går in i 2014 som en klart starkare maskin med en realistisk syn på vad som krävs för att vi ska etablera oss i Allsvenskan igen. Vi går in i 2014 med en av Allsvenskans redan nu bästa målvakter, vilket inte är någon dålig grund att bygga på. Den målmedvetenhet med vilken man gått in och värvat skicklige mittbacken Erik Moberg i konkurrens med IFK Norrköping visar på att man vill bygga stabilt bakifrån, vilkelt jag också tycker är klokt. Ja, när man talar om grund att bygga på så är det väl få om något lag som så medvetet satsat på en tränartrojka av hög klass. Det kostar säkert men kommer nog också att betala sig.
Om man ska jämföra med suveränerna i Superettan i år, Falkenberg, så tror jag definitivt att vi står bättre rustade än de. Medan de nu något yrvaket konstaterar att de som fick kvala för att hänga kvar i Superettan för ett år sedan nu plötsligt befinner sig i högsta serien, har vi en allsvensk organisation med en stadion av ganska hög allsvensk klass (jag hade skrivit riktigt hög om det inte var för sorgebarnet södra läktaren) och en professionalitet som Falkenberg bara kan drömma om. Nu verkar de dessutom bli söndervärvade innan champagnebubblorna ens har slutat poppa i segerbägarna.
Ett stort glädjeämne är också att de pengar i Spelarinvest som legat låsta i flera år på grund av en obegriplig skattedom nu i precis rätt tid verkar bli tillgängliga till just det alla vi små ägare vill – att köpa bra spelare till ÖSK. Det ger en betydligt stabilare grund att bygga på, tillsammans med de ökade intäkter från SFF, TV och publik som man kan vänta under 2014. Vi har alla förstått att ekonomin har varit ansträngd sedan nedflyttningen genom att man varit tvungen att både gasa och bromsa samtidigt – skära ner på utgiftssidan samtidigt som man inte får vara dumsnål utan våga satsa för snabb återkomst. Hade vi inte lyckats studsa tillbaka så här snabbt är vi nog många som fruktat att det hade kunnat bli en lång ökenvandring med allt minskande resurser innan någon återkomst till finrummet varit i sikte.
En annan glädjande sak är att vi nu kan glömma den idiotiska bestämmelse enligt vilken polisen kunde pungslå klubbar som har aktiebolagsform, enligt den oerhört märkliga beslutsfattarlogiken att dessa drivs med vinstintresse vilket inte andra elitklubbar gör. Man har från klubbens sida tonat ned betydelsen av dessa kostnader, men klart är att det har varit en inte alltför lätt ryggsäck och en energitjuv – jag hörde en obekräftad siffra på 80 000 som poliskostnad för ÖSK då Hammarby senast var på besök med sin svans med högst varierande pannhöjd. Om den siffran stämmer så gick minst 500 åskådares biljettpengar åt bara till att betala för polisbevakningen. Ohållbart i längden, och det har redan kostat klubben dyrt, men skönt att kunna förpassa bestämmelsen dit den hör hemma – i papperskorgen – och inrikta sig på fotboll i stället.
Från att under många år ha varit det självklara varumärket och sponsormagneten framför andra i Örebro, har ÖSK senaste året fått känna av svår konkurrens från hockeylagets succé. Nu hackar ÖHK betänkligt medan ÖSK återtar sin gamla plats i högsta serien. Det blir intressant att se hur mycket av sponsortappet man hämtar in. En hel del, hoppas jag. Det är visserligen sant att den enes död är den andres bröd i sådana här sammanhang, men likväl tycker jag det vore roligt om Örebro kunde etablera sig med lag i högsta serien i båda de stora publiksporterna fotboll och ishockey, och varför inte även bandy? Då borde Örebro åter vara självklar kandidat som årets idrottsstad.
Jag tänker inte gå in i detalj och recensera spelartruppen eller peka på vilka som bör köpas loss eller skickas iväg; det har andra redan gjort detaljerat här på forumet. (Dock medger jag att jag vore oerhört nyfiken på att se kombinationen Gerzic-Kamara samtidigt på plan, vilka inte har hänt hittills.) Det får räcka med att påminna om vikten av kontinuitet, vilket var vad som ledde fram till lilla silvret 2010. Stommen av det här laget gjorde en charmant avslutning i Allsvenskan 2012. En eller ett par spetsvärvningar i varje lagdel torde vara optimalt, vilket också signalerats från klubbledningen.
Tillsammans med väldigt många andra ser jag nu fram emot de första träningsmatcherna om knappt tre månader, och att solen åter ska börja värma över Behrn Arenas evigt gröna gräs. Om målsättningen är att hänga kvar tror jag faktiskt att vi kommer att uppfylla den med råge, och det kan mycket väl bli roligare än så.
