Krönika: Viljan att vara katalansk
Att den fina passningen kan uppskattas mer än den tuffa tacklingen är förstås positivt för fotbollen. Men för vårt svartvita lags del stillas inte min oro av ett skott i krysset av Tobias Grahn. Oron över bristen på den destruktive kämpen på mitten gnager. Låt oss hoppas att oron är obefogad.
När jag växte upp och upptäckte fotbollens dragningskraft under tidigt 90-tal var en defensiv mittfältare synonym med hårda tacklingar, hög lungkapacitet och rensningar till inkast. Herrar som personifierade dessa oglamorösa egenskaper, förvisso mer eller mindre förtjänt var bland andra Klas Ingesson (mindre) och Håkan Mild (mer). Att kunna springa långt och hoppa högt var egenskaper som sågs som viktigare än att komma ner och möta en passning från backlinjen, vända upp och slå den viktiga första, vägvinnande bollen framåt. Så är det inte längre.
När jag förstod att fotbollsvärlden existerade söder om Trelleborg och långboll-Tipsextra-England upptäcktes att en defensiv position på planen inte förutsätter en taskig passningsfot. Även den mer sydlige defensivt positionerade mittfältaren kan förstås tacklas och springa, men registan i Italien och pivoten i Spanien ska sätta igång spelet, styra tempot och initiera passningsspelet. En spelartyp som Andre Pirlos (egentligen bara defensiv i bemärkelsen tillbakadragen position på innermittfältet) var länge i stort sett okänd i denna del av fotbollsvärlden. Det finns säkert undantag, självfallet var Jonas Thern en härlig kombination av lungor och spelskicklighet, men i alla fall under stor del av min fotbollslivstid har tumregeln varit: ju sämre passningsfot, desto längre ner i planen.
Men, nu tycks andra logiker gälla: passningsspel istället för rensningar och bollinnehav istället för långa bollar på centertank. Barcelonas passningsspels inflytande över fotbollen i världen de senaste åren ska nog inte underskattas och min hobbyanalys är att det även påverkar svensk fotboll. Kanske är det talande att det numera inte är ovanligt att spelare omskolas från en offensivare position till ytterback, medan det svenska 90-talets slaktare på innermittfältet, Stefan Schwarz, gjorde den omvända resan, han började sin karriär som vänsterback (f ö var van Bronckhorst spelfördelare i Glasgow Rangers och vänsterback i Barcelona). Det är ju förstås helskojigt med fint passningsspel även från en defensivt positionerad mittfältare och det är bekant så att man sällan släpper in mål om man själv har bollen. Men jag tror ändå att man inte ska tro på det för mycket; ibland kan det vara bra med stora lungor, hårda tacklingar och långa rensningar. Hamréns debacle i bortamatchen mot Holland var ett exempel på hur det kan gå när viljan att vara katalansk (ja, eller kanske egentligen Cruyffiansk) snarare går i takt med tiden än med truppens kompetens.
Som jag ser det har pendelns svängning även nått Örebro SK. ÖSK värvade, som jag förstått det, Grahn för att spela i en tillbakadragen mittfältsroll för att just diktera spelet bakifrån. Nu är han visserligen framflyttad, men det är inga stora, elaka killar som nu finns där. Boströms 4-3-3, eller som nu 4-2-3-1, bygger mer på att spela ut motståndaren med fint passningsspel och göra fler mål än på fysik, tajt försvarsspel från hela laget och att släppa in färre mål.
Den tiki-taka-älskande delen av mig (och den är stor) vill känna tilltro till Sixtens fokus på passningsorienterad fotboll, och då med hemmamatchen mot Helsingborg 2010 som ideal. Men samtidigt, den mer krassa vinstviljande delen av mig undrar ändå hur detta ska sluta? Kanske underskattar jag Schwarz-egenskaperna hos trion Grahn-Berger-Saeid, men finns det verkligen nog med fysik och glidtacklingar på vårt innermittfält för att lyfta vårt lag i en liga där sådana egenskaper är väldigt viktiga? Min fotbollskarriär har tillbringats på innermittfältet, och då ägnat en hel del tid åt att försöka vinna nickdueller efter målvaktsinsparkar, och jag skulle vilja tycka att det är oviktigt, men ändå: borde vi ändå inte ha någon lång, stor kille som nickar bort det mesta på mitten?
Det är inte bara kul att den centrale lite tillbakadragna mittfältaren är mindre Johan Mjällby och mer Xavi Hernández, utan det kan såklart även vara matchvinnande. Att den fina passningen kan uppskattas mer än den tuffa tacklingen är förstås positivt för fotbollen. Men för vårt svartvita lags del stillas inte min oro av ett skott i krysset av Tobias Grahn. Oron över bristen på den destruktive kämpen på mitten gnager. Låt oss hoppas att oron är obefogad.
