Krönikan som inte ville bli skriven
Det är mycket sällsynt att jag upplever skrivkramp och problem att formulera mina tankar och teorier kring Örebro SK i varken text eller tal. Men att summera vårsäsongen i sammanfattad skrift är den tuffaste utmaningen på länge. För jag har lika svårt att ta in vad det är som har skett – som jag har problem att egentligen veta vad jag ska tro om framtiden för klubben. Men det känns mer ovisst och värre än någonsin att blicka framåt.
Upp som en sol – ned som en pannkaka. Ja, så långt är det inga problem att få fram budskapet kring hur undertecknad har uppfattat Örebro SK anno 2023 hittills.
Tappades både den egna koncepten och den egna fattningen efter den i mångt och mycket utmärkta försäsongen? Blev naiviteten för stor? Inte skulle det väl gå att förändra ett lag, dessutom ett så förändrat och så föryngrat, så pass snabbt för nye tränaren Christian Järdler?
Sköna vindar blåste också där det kändes, i mina och många andras ögon, som om både ordförande Lars Larsen och vd Jonas Lindegren kom in och bidrog med energi och geist som lyfte sentimentet runt och intresset för klubben.
Prestationerna i träningsmatcherna och inte minst Svenska Cupen pumpade i alla fall upp hoppet inför föreningens andra säsong i Superettan. När det redan fungerat så bra och så mycket såg ut att fungera, borde det väl sakta men säkert rulla på ännu bättre allt efterhand i serien?
Det gick absolut inte att förvänta sig att det skulle flyta på lika bra i spelet eller att poängen bara skulle plockas på löpande band. Men visst fanns alla möjligheter att prestera riktigt bra fotboll, vinna tillbaka örebroarnas och den bredare publikens förtroende och att åtminstone vinna tillräckligt med matcher för att vara med på den övre halvan och ha en skön känsla med sig inför sommaruppehållet? Det måste ju i alla fall bli bättre än under 2022. Eller?
Efter tolv omgångar har vi svaret: Nej, verkligen inte. Det som började med fyra matcher i rad utan mål där en tidigare sprudlande och rak offensiv byttes mot sidledsspel, tveksamheter och en förmåga att göra allt svårt i sista tredjedelen kom visserligen att följas upp med tre segrar på de följande åtta mötena. Men allt som oftast har ÖSK inte fixat att hålla någon vidare nivå sett över 90 minuter.
Rejäla svängdörrar
Även om det defensiva spelet stundtals suttit betydligt bättre än offensiven, har de djupa dalarna satt alla tänkbara käppar i hjulet och flera gånger har ÖSK varit fullständigt utspelat av motståndare som man på pappret är minst lika starkt som.
Det så spelglada, energiska lag med ungdomlig entusiasm och hunger som vi bjöds på under försäsongen har försvunnit. Oron, nervositeten och svårigheterna att ta till sig av (eller förstå alternativt tro på) Christian Järdlers spelidé.
Då och då, i perioder, har det glimtat till. Som genom tre mål på tio minuter i segern över AFC Eskilstuna eller den starka insatsen när Gefle slogs tillbaka med 2–0. Dock har det skett alldeles för sällan.
I stället överskuggas de här prestationerna av inte minst den rätt så väntade stjärnsmällen mot Gais i sista omgången före uppehållet. 0–4-förlusten var i underkant. Utan underdrift.
Inte blir det bättre av att den svaga starten satte laget i en redan svår utgångsposition eller att flera nyckelspelare dragits med skadeproblem från och till. Naturligtvis påverkar frånvaron en redan på förhand tunn trupp. Det är inte konstigt och nog blev förväntningarna, bland annat mina egna, lite väl uppskruvade. Det finns absolut ingen uttalad målsättning om att gå upp i Allsvenskan direkt. Tvärtom.
Men att det skulle falla så här djupt och se så himla ofärdigt ut? Att nivån skulle bli ojämnare och ojämnare och den lägsta sådana katastrofalare och katastrofalare? Nej, det kunde jag absolut inte se framför mig. Någonting känns bara … märkligt.
Gick många spelares egna självförtroenden upp i rök och var, eller kanske till och med är, Christian Järdlers sätt att spela fotboll helt plötsligt inte längre det rätta? Jag har inget svar på den frågan. Kliar mig i huvudet och fortsätter att lägga pannan i djupa veck.
Superettans mittenskikt är extremt jämnt. Från nästjumbon Helsingborg till åttan Östersund skiljer det bara sex poäng. ÖSK parkerar på en 13:e-plats, som innebär negativt kval, med sina lika många poäng. Det går att se glaset som halvtomt eller halvfullt. Tre poäng upp till åttondeplatsen och viss kontakt med toppen. Tre poäng ned till direktnedflyttningsplats. Lite över en tredjedel av serien har spelats.
En ovisshet utöver det vanliga
Jag försöker alltid att vara balanserad och sätta saker i flera perspektiv för att därefter kunna landa in i en slutsats. Det tuffa i den här situationen är att jag har väldigt svårt att summera den.
Var är ÖSK egentligen på väg? Det vore en sak om förnedringen i Göteborg senast var en engångsföreteelse, att allt bara blev fel en enda gång. Sådant händer ju. Problemet är att det inte är det.
Om det inte vore för hur laget blixtrade till mot Gefle vore jag övertygad om att det här, som det sett ut på sistone, skulle sluta på sämsta tänkbara sätt. Med riktigt dåliga odds i en stenhård och oviss nedflyttningskamp väl framme i november.
Det som gör mig mest konfunderad och besviken är lagets hittills stora oförmåga att göra situationerna färdiga. Mer eller mindre varje mål mot Gais kom till så, att ett stressat och otajmat ÖSK-lag liksom tappade på linjer och förstånd och bara öppnade ytor och släppte in bollar i helt fel lägen.
Bristen av att kliva in bestämt och verkligen visa motståndarna att “ni ska få jobba hårt otroligt hårt och vara väldigt bra om ni ska få med er något i dag” har ofta saknats. Det har ofta fungerat en stund under matcherna, för att sedan fallera totalt. Det borde det inte göra. Inte så djupt.
Någonstans måste det väl handla om budskap från sidlinjen som inte riktigt går fram? Eller är det truppen som bara är för tunn, orutinerad och svag? Skador spelar så klart in. Men det är ändå ingen ursäkt för att inte vara noggrann eller verkligen se till att ordna upp situationer på planen där kontrollen till synes finns. Eller att bli numret mindre i respektive straffområde och vara steget bakom.
Var ligger sanningen då? Eftersom det här är en krönika som inte ville bli skriven blir det absolut inget klart och färdigt svar. Men vad som går att se är att den röda tråden någonstans har naggats rejält i kanten, om än inte gått av helt. Både på och utanför planen.
Vad som från början kändes väldigt lovande med satsningar på den fina ÖSK-utställningen på Scandic Grand Hotel, bilder från diverse partnerträffar, seniorfikor och inbjudna ungdomslag till premiären mot Östersund har inte följts upp vid sidan av planen. Inte utåt sett åtminstone.
Enkla värvningar
Vi är många supportrar som reagerat på att kommunikationen blivit mindre och mindre från klubben i takt med att säsongen gått. Det ska tilläggas att jag absolut inte vet i detalj hur vare sig arbetsdagar eller förutsättningar ser ut för de nu färre än tidigare anställda på det svartvita kansliet. Jag anklagar absolut ingen för att inte göra sitt bästa för Örebro Sportklubb.
Men jag blir likväl förbryllad över avsaknaden av innehåll på webbplatsen, i sociala kanaler och i video- och ljudform. Podcast och längre tv-inslag lyser med sin frånvaro. Saknar informationsbrev och dylikt till medlemmar från vd och ordförande och att få bilden av vad tankarna är framåt.
Hur arbetas det för att sälja in klubben från vd:s och säljares sida? Hur går det med de här “arbetsgrupperna” som lades fram inför säsongen? Det är ett måste att ta vara på de många ideella krafter, i olika åldrar och med olika egenskaper, som brinner för ÖSK och vill göra skillnad för klubben. Där finns många nyttiga “nyförvärv” att hämta.
Örebroarna, bortsett från de fantastiska, hängivna supportrarna som finns på plats runt om i hela Sverige oavsett, köper uppenbarligen inte riktigt produkten i och med hur sittplatsläktarna gapar tomma i en i grunden fotbollstokig stad och region med stor svartvit kärlek i ådrorna. Så ska det inte behöva vara och min känsla är att en mer kontinuerlig kommunikation från klubbens sida hade kunnat förbättra situationen något.
På samma sätt blir jag inte klok kring vad ÖSK vill med spelet på planen på herrsidan.
Det är helt rätt och ett nödvändigt ont att kapa kostnader och lägga mer fokus på att få fram egna talanger. Satsningen på akademin är utmärkt och har alla möjligheter att bära rikligt med goda frukter över tid.
Men det gäller också att inte glömma det nutida perspektivet. Jag räknar kallt med att det vänds och vrids på varje sten för att stärka truppen med åtminstone någon rutinerad spelare i sommar.
Jag räknar också kallt med att Christian Järdler och alla involverade i hans stab också tänker lite mer kortsiktigt och ser över möjligheter att lägga om spelet, som det absolut finns uppsidor och stora utvecklingsmöjligheter i, till ett sådant som spelarna känner att de kan behärska och köper in sig på oavsett vilka som står på andra sidan banan. Det sistnämnda behöver ske nu under uppehållet och mynna ut i att balansen blir bättre.
Om poängen inte börjar tas mer regelbundet snart kan det här sluta riktigt illa. Och då blir det svårt att få någon utväxling på den långsiktiga potentialen – som jag fortsatt är övertygad om finns i och runt ÖSK – både på som utanför planen.
Mycket av det här kan vi dock lösa genom att tala med och inspireras av varandra, men vi är svältfödda och behöver något att tro på. Låt oss i alla fall försöka att göra det i en större utsträckning framöver.
