Lundblad: 5873 kommer att kunna säga att de var där när HIF behövde det som mest
5873 tappra åskådare var på plats på Olympia ikväll.
5873 personer som kan säga att ”jag var där.” ”Jag var där när HIF började resan uppåt igen”. ”Jag var där när HIF behövde det som mest”.
Och de 5873 lär komma att säga det länge. För det här var en kväll som ingen kommer att glömma.
5873 kommer att kunna berätta om hur HIF kom till bottenfinalen, ödesmatchen, mot GIF Sundsvall nedtryckta av sex raka förluster. Nedtryckta av den sinande kassakistan, turbulensen i klubben och den värsta sportsliga krisen på över tjugo år.
5873 kan berätta om en måstematch (Henrik Larsson hymlade inte, utan använde själv uttrycket på presskonferensen efteråt), spelad mot laget närmast ovanför i tabellen, i den 23:e allsvenska omgången 2016, med fem poäng upp till fast mark.
5873 kan berätta om hur HIF klev ut i den här måstematchen. Passivt, tillbakadraget, utan något egentligt sammanhållet anfallsspel. Man höll visserligen borta Sundsvall från farligheter i den första halvleken och sydde för det mesta ihop det hål framför backlinjen som man släppt in flera mål genom på sistone. Men några målchanser fick de 5873 inte se under 40 inledande krampaktiga minuter.
5873 kan sedan berätta om hur nära Superettan började kännas när Lars Krogh Gerson sköt ett skott som gick i ribban via HIF-spelare efter tio minuter. De kan berätta om hur de kände när samme Gerson en halvlek senare slog in en frispark i mål. Om hur Gefle på nedflyttningsplatsen i det läget var närmare HIF än Sundsvall i tabellen. Om hur Superettan började kännas som något nästan oundvikligt, om att botten gått ur, hur HIF:s fall 2016 blivit ett fritt fall.
Men 5873 kan också berätta om vad som hände sen. De kan berätta om det som Anton Wede efteråt beskrev som att ”trycka på en knapp”. Om hur HIF ”bara gör ett mål och så kör vi bara framåt, med massor av löpningar och energi.”
5873 kan berätta om hur Wede åtta minuter efter 0-1 slog en hörna från vänster och om hur Monday Samuel, som i det skedet aldrig varit med om att ens ta poäng som HIF-spelare, nickade in den i mål.
5873 kan berätta om hur södra stå och östra läktaren fortsatte att kämpa och skrika och sjunga och hur de gjorde allt för att lyfta HIF mot de tre poängen. Och om hur HIF:s elva spelare med Henrik Larssons ord ”visade ett enormt hjärta för denna klubben”.
5873 kan berätta om hur HIF sedan ”nästan körde över dem helt, hur det nästan blev målchans på varje speluppbyggnad” (Anton Wedes ord igen).
Sedan kan 5873 berätta om hur han skulle lägga en frispark som HIF fick ganska billigt till vänster på offensiv planhalva, mer än 40 meter från mål.
Och 5873 kan berätta om vad de kände när han skickade iväg den där bollen. Henrik Larsson ”svor i alla fall lite åt honom” när han såg att ”ingen av våra kommer att nå den för den är alldeles för lång och alldeles för hög”. 5873 kan berätta om hur de liksom Henrik Larsson såg bollen trä sig in mellan Tommy Naurin och ribban och hur de liksom managern kände att ”han är förlåten”.
5873 kan berätta om det målet, som var Anton Wedes största ögonblick så här långt i karriären. Om en kväll som de alltid kommer att förknippa med mittfältaren som började matchen till vänster, klev in i mitten och slutligen skickade den här förlustsviten till soptippen.
Några av de 5873 kan berätta om hur deras nära och kära hade sett målet på TV och hur de sa att ”det var ju som i en film”. Andra kan berätta om hur de på jobbet imorgon fick höra av sina kollegor som höll på andra lag att ”ni är fortfarande på kvalplats” och att det inte kändes som att det spelade någon som helst roll. Hur de skickade SMS till sina MFF-bekanta och struntade i att de säkert kommer få tillbaka för sin nyvunna kaxighet efter söndagens derby.
De 5873 kan berätta om hur de var där när HIF, Henrik Larsson, Anton Wede och de andra började resan ur krisen. Och förhoppningsvis kommer antalet åskådare vara större än 5873 nästa gång Olympia bjuder på en match ingen som var där någonsin kommer att glömma.
