Lundblad: Besvikelse efter besvikelse
Gustav Lundblad om Levante-matchen och 2012.
Efter gårdagskvällens tråkiga match återstår nu mest tomhet när 2012 summeras: HIF gick in i den här säsongen med fyra raka titlar som sedan blev fem när Supercupen bärgades i mars. När Levante nu spolade bort det sista hoppet om avancemang i Europa League kan vi se tillbaka på en säsong som bjöd på besvikelse efter besvikelse efter besvikelse. Inte för att HIF ofta spelade dåligt - det var ju just det som var grejen. HIF åkte till Hannover och spelade ut hemmalaget i andra halvlek och berövades sedan på poäng, Walid Atta och Peter Larsson av en bisarr fransk domare. HIF tävlade om en CL-plats och spelade ut Celtic i en förstahalvlek på Olympia som skottarna vann med 1-0 trots tre enorma målchanser för HIF. Och 80 miljoner kronor flög iväg.
SM-guldet flög i samma riktning några dagar senare när David Accam gjorde 2-0 i HIF:s sista match på Råsunda. Problemet där: Domarteamet missade att bollen var typ 70 centimeter över linjen och istället vände AIK och vann med 2-1. Mot blivande mästarna Elfsborg borta spelade HIF bra men 1-0 blev till 1-2 sista 20 minuterna. Självklart efter insläppt mål på fast situation - en händelse som upprepade sig under sensommaren och hösten mot Celtic, mot AIK, mot Malmö FF, mot Häcken, mot Levante, mot Twente, mot Hannover, mot Hannover igen. Hela hösten var det hack i skivan när vi satt efter matchen och berättade om varför HIF tappat poäng eller förlorat trots bra spel. Kanske värst av allt: 1-1 hemma mot ett mer eller mindre nedflyttningsklart Örebro efter en sen Valdet Rama-kvitteirng.
Och så hade vi våren. Conny Karlssons sista veckor som HIF-tränare blev det enda smolket i bägaren för en tränarsejour som var historiskt framgångsrik. Mot Gais (!), som slutade sist i allsvenskan, spelade HIF 1-1 hemma. Det gjorde man även mot tolvan Mjällby och tian Djurgården. Mot nästjumbon Örebro blev det 0-0 borta i den tredje omgången och i den allsvenska premiären förlorade HIF mot IFK Norrköping på Parken. En föraning om att det här inte skulle bli något nytt 2011.
Alfred Finnbogason dök upp som en sen lösning på HIF:s anfallsproblem (varken Erik Sundin, Álvaro Santos, Thomas Sørum eller någon annan som testades på anfallsplats under försäsongen lyckades göra något mål. Lagom till sommaren hade islänningen på allvar börjat visa varför Lars Lagerbäck jämfört honom med Henrik Larsson. Mot Slask Wroclaw i CL-kvalet gjorde han fem assist inom loppet av 70 minuter. Sedan spelade han huvudrollen när HIF 7-2-krossade Kalmar på Olympia i mitten av augusti. Åge Hareide hade fått ordning på HIF, som såg ut att spurta mot Champions League-gruppspel och nytt SM-guld trots den tröga starten på säsongen.
Några dagar senare var han plötsligt en Heerenveen-spelare. Ni kan den storyn. Och efter den soppan har HIF vunnit fyra av 20 tävlingsmatcher - hemma mot Åtvidaberg, GIF Sundsvall och IFK Göteborg, samt borta i Svenska Cupen mot Höllviken. Detta med en trupp som jag vill påstå är den bästa i serien, möjligen i konkurrens med Elfsborgs.
Jag vet inte vilket av alla debacle som bäst symboliserar det här året. Om det är Accam-målet mot AIK, utvisningskalabaliken på AWD-Arena, May Mahlangus friläge mot Celtic, Wilton Figueiredos hands eller Brian Spans kvittering på Olympia. Men 2012 bjöd mest på jobbiga minnen och HIF var tillbaka i det tillstånd som präglade hela 2000-talet: Tränaravhopp, svängigt spel, transferkaos, konstiga resultat och ständiga förändringar i startelvorna.
Det senare handlade för övrigt mest om en absurd mängd skador. Leif berättade för mig för ett tag sedan om hur många olika backlinjekompositioner HIF använt sig av under 2012. Jag minns inte siffran just nu, men den var tvåsiffrig. Mittbackarna Walid Atta, Peter Larsson, Joseph Baffo, Erlend Hanstveit och Loret Sadiku har alla haft mer eller mindre långa skadeperioder. Samma sak har gällt ytterbackarna Erik Wahlstedt, Jere Uronen, Christoffer Andersson, Erik Edman och Emil Krafth. Vilken kontrast mot lugnet från 2010 och 2011, då det "bara" blåste storm på transfermarknaden!
Om matchen igår kan vi konstatera att den slutgiltiga dödsstöten på HIF:s 2012 blev Peter Larssons och Walid Attas felaktiga utvisningar i Hannover. HIF, märkt av avsaknaden av matchning sedan allsvenskan tog slut för tre veckor sen, hade inte kraft nog att resa sig ännu en gång till gårdagens match.
Inte så konstigt och Levante är ett riktigt bra lag, dessutom. För att störa den spanska ligafyran krävs optimala förutsättningar för ett lag som HIF - några sådana fanns inte igår. Framför allt inte med ringrostiga mittbacksparet Erlend Hanstveit och Joe Baffo, som knappt spelat något alls de senaste två-tre månaderna.
HIF gjorde trots allt en OK insats i Europa League och har fortfarande chansen att få med sig en seger ur turneringen - den betydelselösa matchen borta mot Twente återstår ju. Men Juanfrans chockmål på den snabba frisparken i Valencia, den tappade 2-0-ledningen mot Twente, Hannovers övertidsavgörande på Olympia och det nämnda utvisningsvansinnet i bortamatchen mot tyskarna gör att man bara vill glömma och gå in i 2013.
******
Hur HIF ser ut då och vem som tränar laget då är ett ämne för en annan artikel, men vi kan konstatera att Roar Hansen (med Kalle Björklund?) i alla fall inte verkar vara ett så självklart namn som rapporterats innan (se länk). Kanske får Åge Hareide förnyat förtroende och en försäsong på sig att sätta sin prägel på det här laget.
******
Nikola Djurdjic verkar oavsett vilket vara förlorad och även om Thomas Sørum gjorde ett mycket fint mål igår verkar det som att anfallsfrågan, för fjärde året i rad, blir den tunga nöten att knäcka på transfermarknaden 2013.
******
Det där målet av Sørum gjorde förresten att gårdagens match inte blev ensam blev den största HIF-hemmaförlusten för HIF i Europaspel. 1-3 blev ju även resultatet hemma mot Bayern i CL 2000, mot Parma i UEFA-cupen 1999, mot Ipswich i samma turnering 2001 och mot Standard Liege i fjor.
******
Slutligen är det åter på plats att tacka Erik Wahlstedt för 14 fantastiska år i HIF. 2 SM-guld, 4 cuptitlar, 2 supercuptitlar, Champions League, EM-plats och ständig lojalitet. Erik Wahlstedtar växer så att säga inte på träd. Jag hoppas på 90 stabila högerbacksminuter för Wahlen mot Twente.
(Bifogar en dassig mobilkamera-bild från 3-2-segern i Trelleborg 2007, där Andy Jakobsson avgjorde med sekunder kvar av stopptid)
