Lundblad: Det är KRIS i HIF
Gustav Lundblad kommenterar läget i HIF efter ännu en förlust, 0-1 hemma mot Mjällby.
Det är ingen publik på läktarna, vilket gör att det ibland känns som att det man ser på TV:n är någon form av genrep eller i alla fall inte ”på riktigt”.
Men det är på riktigt: HIF har gjort noll mål på fem matcher. Det har gått en sjättedel av säsongen och på den har HIF tagit en poäng.
Fram till idag var undertecknad ganska lugn inför läget. HIF har trots allt förbättrats i match efter match efter det inledande totalhaveriet mot Varberg. Senast mot Häcken skapade man en hel del chanser och man förtjänade poäng borta mot ett av seriens bättre lag.
Tyvärr var kvällens insats mycket långt ifrån att injicera någon form av hoppfullhet i den rödblå sfären.
HIF var under större delen av matchen långsamt och statiskt och jämngrått.
Detta var ingen kollaps som premiären och matchen mot Kalmar. Detta var bara… Intetsägande.
Ett förutsägbart anfallsspel kryddades med inslag av defensivt slarv som gav Mjällby chanser på omställningar. I samband med sådana misstag kom också Mjällbys mål till, när Ravy Tsouka först blev överspelad på högerkanten och därefter upphävde offsiden på Mamudo Moro när skicklige Joel Nilsson väl enkelt av Adam Eriksson tillåtits slå in bollen framför mål av Adam Eriksson.
Moro som gjorde ett enda mål i allsvenskan för HIF förra året, verkar ha betydligt mer torrt krut i bössan på Listerlandet. I cupen gjorde han tre mål på tre matcher och nu, i sin andra startmatch för säsongen, sänkte han alltså sin gamla klubb.
Det var ytterligare en jobbig detalj rörande dagens HIF, att en före detta spelare går till en annan miljö och framträder klart förbättrad i den.
Utöver att Ravy Tsouka, som tidigare i år sett bra ut, hade en fullständig mardrömshalvlek efter paus ikväll, är det svårt att peka på individuella bottennapp idag. Visserligen är Rasmus Jönsson och Anthony van den Hurk fortsatt ganska iskalla, men dagens match förlorades mest på ett svagt kollektivt spel – framåt.
Olof Mellbergs HIF famlar fortfarande i anfallsspelet och det är inte bara de tomma läktarna som gör att detta kändes som en träningsmatch på försäsongen. Det samlade intrycket från de fem inledande omgångarna är att detta är ett ofärdigt lag. Skadorna har såklart bidragit till det men det kan inte vara hela förklaringen.
Under hela andra halvleken fick Alhaji Gero brottas med Mjällbys backar inne i boxen, men det fanns inte så mycket annat där. När Tsouka inte fick till inläggen hade HIF inte mer att komma med. På 49 minuter blev det bara två stora lägen att kvittera Moros ledningsmål.
Och i den första halvleken gav det inget att Adam Eriksson ständigt tog sig fram längs vänsterkanten då han inte fick några bollar av de för dagen fyra centrala mittfältarna. Den ende av dessa som försökte kliva fram och bryta mönster var Brandur Hendriksson, men han var å andra sidan svajigast bakåt och när knappt någon annan än Eriksson löpte in i farliga ytor spelade det mindre roll.
Max Svensson och Alex Timossi visade i alla fall på nytt avslutsform, men de fick bara ett läge vardera i den här matchen. Och då stod en stark bortamålvakt i Marko Johansson i vägen.
På tal om målvakter så var Anders Lindegaard bäst i HIF, men när det inte sker något framåt så är effekten begränsad. Framför sig har han en imponerande stabil kontraktsförlängd Martin Olsson, som stoppat blödningen bakåt från de första matcherna och verkligen levererar all sin rutin och klass och gör sitt för att HIF ska vända detta. Men det räcker inte och de här positiva ingredienserna i soppan spelar egentligen mindre roll. För problemen med HIF:s spel är som sagt först och främst kollektiva, snarare än individuella.
