Lundblad: Det finns bara en Conny Karlsson
Gustav Lundblad kommenterar Conny Karlssons avhopp och tid i HIF.
Det var så mycket vi inte visste då, i slutet av november 2009. HIF hade rasat samman på hösten, en förstaplats efter 19 omgångar blev till en åttondeplats och Henrik Larsson lade skorna på hyllan. Efter fyra tunga guldmissar med Kungarnas Kung i laget kändes det som att det skulle dröja ett tag innan vi skulle utmana om titeln igen.
Detta skulle visa sig vara felaktigt.
Sent på kvällen den 22 november 2009 kallade HIF till presskonferens klockan 12 dagen därpå. Bosse Nilssons efterträdare som tränare skulle presenteras och spekulationerna (och farhågorna) handlade under förmiddagen den 23:e mest om Roland Andersson, nyligen avgången från jobbet som assisterande förbundskapten, och Tony Gustavsson, f.d. Bajen.
Men mannen som Sten-Inge Fredin skulle presentera där i sitt ordförandeskaps sista skälvande veckor hade ett namn som överhuvudtaget inte nämnts på förhand. Alls.
Conny Karlsson. En 57-åring som dittills mestadels utmärkt sig som en hygglig andradivisionstränare som fört upp Landskrona BoIS, Kalmar FF och Trelleborgs FF i allsvenskan och Haugesund och Ham-Kam i Tippeligaen - men inte lyckats fortsätta framgångarna i högstadivisionen. UEFA-cup-vinnande lagkapten med IFK Göteborg 1982. Lugn, knappast spektakulär. Många nordvästskåningar tvekade till rekryteringen och expertkåren sågade HIF:s chanser inför allsvenskan 2010.
Men Conny Karlsson skulle bevisa att rutin och ”hög” ålder inte har något med fallande kompetens att göra. Att det nya, fräscha och moderna inte är likställt med väg till framgång. Att en traditionell 4-4-2-man utan fallenhet för yviga gester kan vara precis det som behövs för att ett lag som kroniskt pendlar mellan oro och kaos slutligen ska nå harmoni och toppen.
Och han skulle till och med bevisa att det bara finns en Conny Karlsson.
För en allsvensk andraplats och fem titlar senare sitter vi här nu och summerar två och ett halvt år av framgång som knappast ens de mest optimistiska av oss kunde drömma om den där novemberdagen 2009.
Conny Karlssons och lojale assistenten Per-Ola Ljungs HIF slog knut på allsvenskan direkt. Under den två månader långa vårsäsongen gnetade HIF sig från ett sent segermål av Mattias Lindström i premiären mot BP genom tjäle, plast och en gropig Vångavall, ända fram till en solig majlördag där Halmstad besegrades med 2-1. HIF gick till VM-uppehåll med 11 segrar, 2 oavgjorda och 1 förlust.
Och även om en formsvacka på sensommaren gjorde att ett urstarkt Malmö FF gick om och vann serien skulle Connys expresståg inte sakta ner förrän fem titlar bärgats inom loppet av ett och ett halvt år.
Conny Karlsson fick goda förutsättningar att lyckas i HIF. Dels i form av en gyllene generation av unga stjärnor (Joel Ekstrand, Pär Hansson, Rasmus Jönsson, Marcus Nilsson, May Mahlangu) som drillats in på högsta nivå direkt av Bosse Nilsson. Dels med en rad smarta nyförvärv (Ardian Gashi, Mattias Lindström, Erik Edman, Rachid Bouaouzan, Alexander Gerndt, Peter Larsson, Simon Thern, Joseph Baffo) från Jesper Jansson med kompani.
Men goda förutsättningar innebär inte per automatik titlar. Det vet alla som håller på HIF. Conny Karlsson och P-O Ljung fick alla bitarna på plats och fick ihop en kort men nästintill exempellös framgångsera.
För att lite bättre ta in exakt hur framgångsrika Conny och P-O var kan vi återigen räkna upp SM-guldet 2011, Svenska Cupen-vinsterna 2010 och 2011 och Supercuptitlarna 2011 och 2012.
Vi kan också peka på att HIF under Conny Karlssons ledning förlorade 1 av 36 allsvensk hemmamatcher. Räknar man alla 44 tävlingsmatcher på Olympia blev det två förluster: 0-1 mot GAIS i allsvenskan 2010 och 1-4 mot Standard Liege i fjolårets Europa League-kval. Totalt 84 tävlingsmatcher på svensk mark bjöd på 51 segrar, 23 oavgjorda och 10 förluster. 72 allsvenska matcher summeras i 42 vinster, 20 oavgjorda och 10 förluster – eller ett snitt om på 2,03 poäng per match.
Sedan allsvenskan övergick till trepoängssystem 1990 når varken tränarsejourer som Roger Gustafssons (fem SM-guld med IFK Göteborg 1990-95), Djurgårdens Zoran Lukic/Sören Åkebys (två guld och ett stora silver 2001-03) eller Mats Jingblads (guld och silver med IFK Göteborg 1996 och 1997 innan han fick sparken 1998) lika högt poängsnitt. Om jag räknat rätt så är det faktiskt bara Jörgen Lennartsson, under vårens inledning som Elfsborgstränare, som lyckats bättre. När det gäller hemmaförluster slås Conny Karlsson bara på fingrarna av Sören Cratz, som inkasserade noll sådana under sin sejour i IFK Norrköping 1993-94.
******
Men en halvljummen vår efter Supercuptiteln petades Per-Ola Ljung och nu står vi här utan Conny Karlsson också. Om HIF-ledningen tagit rätt eller fel beslut får tiden utvisa, och med hur mycket värdighet två mycket stora HIF:are behandlats lär också framgå tydligare framöver.
Idag när det hela offentliggjordes kan vi i alla fall konstatera att Conny Karlsson lämnade HIF med stil. Utan bitterhet redogjorde han lugnt och sansat för situationen som fått den på många sätt mest framgångsrike HIF-tränaren någonsin att lämna klubben, efter bara två och ett halvt år. Precis som Per-Ola Ljung förra veckan.
Om Conny kan upprepa framgångarna från tiden i HIF någon annanstans har jag ingen aning om. Inte heller om P-O kan bygga något storartat på Behrn Arena.
Jag vet inte heller om HIF inom en överskådlig framtid kommer att uppleva två sådana här år igen. Man får trots allt gå tillbaka till säsongen 1940-41 för att hitta senaste dubbeln, och till 1932-33 för att hitta en poängmässigt bättre säsong än fjolårets.
Men jag vet att duon - som skapade ordning i kaos med lugn, med stil, utan krusiduller och med stora hjärtan – aldrig, aldrig, någonsin kommer att glömmas bort i Helsingborg med omnejd. Det finns bara en Conny Karlsson.
