Lundblad efter KVALBRAGDEN: "Sju sorger och åtta år av bedrövelser skingrades för vinden"
Man hade glömt att sådant här kunde hända. Att följa HIF de senaste åtta och ett halvt åren – för att vara exakt sedan Mattias Lindström gjorde 4-2 borta mot IFK Göteborg den 28 juli 2013 – har varit en nedslående historia.
Visst har det funnits ljusglimtar här och där på senare år: Derbysegern 2016, hösten 2018 när Granqvist och Jönsson kom hem och hjälpte Bojanic, Bjarnason, Svensson och de andra att ta HIF tillbaka till allsvenskan och den allsvenska premiärföreställningen mot IFK Norrköping året därpå – men överlag hade man vant sig. Vant sig att det i slutändan skulle gå åt skogen.
Så även hösten 2021. När HIF väl såg ut att ha hittat rätt med sju vinster av tio möjliga under sommaren (inkl dubbla derbysegrar mot BoIS) föll Jörgen Lennartssons lag sönder. Hösten blev en tvär inbromsning och kvalplatsen räddades tack vare Norrby, Trelleborg, och Landskronas ännu sämre formkurvor (och en liten filmning av Vladislav Kreida).
”Allt att vinna i kvalet!” Det var det man fick intala sig inför ett dubbelmöte mot en motståndare som stundtals imponerat i allsvenskan och som kändes nästintill oslagbar när man nyktert jämförde lagens förutsättningar.
Värst av allt var att superettan 2022 utvecklade sig till en mardrömsserie. Gais och Falkenberg ut. En uppsjö konstgräslag in. Medan allsvenskan får naturgräsmajoritet nästa år, kommer 10 av 16 lag i näst högsta serien att spela på plast. Men där skulle även HIF, av allt döma, få harva.
Och mycket riktigt. I sjunde minuten av första mötet: 0-1-ledning för Halmstad, efter fyrdubbelt slarv på en hörna. Ridå tungt ned.
HIF höll sig fast i den där första matchen, tog inga risker att släppa in ett till bortamål, och gick till halvtid i kvalet utan att ha producerat ett enda avslut på mål. Tränare Jörgen Lennartsson kritiserades för en allt för defensiv approach. De flesta tvivlade på om HIF hade någon chans att över huvud taget skaka Halmstad.
Samma elva som föll med 0-1 på Olympia i lördags fick förtroendet i dagens match. ”Siktar HIF på att försvara sig till 0-0 i paus?”, skrev jag till min vän Ekonomen när startuppställningen offentliggjordes.
Men Jörgen Lennartsson fick sista ordet.
HIF fick sista ordet.
Alla rödblå anhängare, som upplevt så många motgångar under de här senaste åtta och ett halvt åren, fick sista ordet.
För Herr Lennartsson hade en plan och han hade fått spelarna att utföra den på bästa möjliga sätt. När allt stod på spel i säsongens svåraste match, plockade HIF fram säsongens bästa insats.
Det var fullt påställt, från alla håll. Direkt, i minut ett.
Visserligen var det kanske lite väl påtänt från Brandur Hendriksson här – han fick ett gult kort redan efter tio sekunder när han gick in med sulan före mot Joel Allansson. Men HIF klev fram, satte press på Halmstad, vann andrabollar, vågade spela bollen framåt, släppte hängslena som höll laget tillbaka i den första matchen.
Mot det defensivt välorganiserade Halmstad blev det sällan särskilt farligt, men egentligen var HIF det bättre laget matchen igenom, förutom 10-15 minuten i mitten av andra halvlek. Hela vägen var man mer aggressiva, mer påhittiga, bättre med bollen.
Wilhelm Loeper pumpade fram på sin högerkant, rusade över till vänsterkanten för att få bollen i straffområdet, vräkte fram inlägg och såg till sist till att liggande med ryggen mot mål lyfta in det mål han drömde om i morgonens Helsingborgs Dagblad.
I mittlåset var Casper Widell och Charlie Weberg, som båda svajade i första mötet, jättar. Vladislav Kreida, under ett halvår dunderpetad, gick in och gjorde absolut allt han kunde i bataljen i mittcirkeln. Hendriksson, en stor besvikelse i lördags, hade sikte och fart inställda igen och skickade fram sin nionde assist för året till Loepers mål.
Assad Al Hamlawi, ifrågasatt efter en svag säsong, brottade ned Andreas Johansson och Joseph Baffo och bidrog till HIF:s fysiska övertag. Adam Kaied gjorde en allsvensk halvlek till vänster. Ravy Tsouka saknade, som så ofta när HIF är i svåra lägen, rädsla och tvekan.
Men Halmstad var trots allt tunga, disciplinerade, svårforcerade och den här historien kunde trots allt slutat hur som helst.
De hade en het Samuel Kroon och de hade Sadat Karim. Med lite flyt hade de gjort 2-1 när Karim gjorde bort vikarierande inhopparvänsterbacken Dennis Olsson (spelaren på den enda positionen där HIF saknade naturlig reserv, Bödvar Bödvarsson, gick typiskt nog sönder i minut 64) och frispelade Kroon mitt i boxen. Men avslutet blev orent och 19-årige järnstatyn Widell täckte med huvudet.
För det här var en sådan kväll. Sju sorger och åtta år av bedrövelser skingrades för vinden när Olsson istället tio minuter senare skickade in matchens allra bästa inlägg och Anthony van den Hurk gjorde det han är skapad för, med pannan mitt i straffområdet. 1-2.
Mitt i bengalröken och kramkalaset under HIF-sektionen var det omöjliga plötsligt inte bara inom räckhåll, utan i Nordvästra Skånes famn. Tusentals rödblå i Halmstad, i Skåne, ja, över hela världen, skrek rakt ut och med hjälp av en Kalle Joelsson-räddning och en Rasmus Jönsson-rensning kunde till sist den sistnämnds namne Karjalainen smälla in en gigantisk spik i den allsvenska kistan (efter en barnförbjuden miss av stackars Baffo).
Symboliken i det som hände är dramatisk. För fem år sedan sjönk HIF-skeppet efter 24 guldkantade allsvenska år tillbaka ned i gärdsgårdsserierna på Olympia. Superettan-utmanaren Halmstad gjorde det isande och utjämnande 1-1-målet i 87:e minuten den gången och släckte Olympia via Marcus Mathisens andra mål i den 90:e.
Idag: Återbetalningens minuter på Örjans vall. Van den Hurk gav HIF ledningen mot detta Halmstad i den 84:e och Karjalainen säkrade det hela i 90:e.
Revanschens kväll är här. Inte revanschen på Halmstad i första hand – HIF har främst helt enkelt fått tillbaka för allt möjligt skit som hänt sedan SM-guldet säkrades för dryga tio år sedan.
Kanske fortsätter det att gå åt skogen för HIF snart igen. Vem vet?
Men just ikväll är alla rödblå vinnare.
Det var alldeles för länge sedan sist.
