Lundblad inför Allsvenskan 2013: HIF har guldchans
Gustav Lundblad kommenterar HIF:s chanser i Allsvenskan 2013.
För ett år sedan skulle HIF spela allsvensk premiär borta mot IFK Norrköping. Efter en stabil vinst i Supercupen mot AIK och ett par ruskigt imponerande avslutningsmatcher i Svenska Cupen 2011 så var vi förvissade om att ingenting var omöjligt – förutom att förlora.
Marcus Lantz och Joel Ekstrand hade lämnat HIF inför 2011. Det blev ett par titlar ändå. Alexander Gerndt, Rasmus Jönsson, Marcus Nilsson och Peter Larsson hade stuckit under sommaren. HIF var ändå bättre än… någonsin (?) i cupfinalen mot Kalmar FF. Markus Holgersson hade åkt till New York. Supercupen hade inte varit några problem trots det.
”Fem i rad” och ”Mästarnas mästare”, marknadsförde klubben bedrifterna med. På HIF E-zine var vi förvissade – fyra av sex HIF-experter trodde på nytt guld 2012 (Mårten Brorsson och Ted Egger trodde bara på andraplats).
Sedan vann IFK Norrköping premiären med 1-0. Thomas Sørum såg bortkommen ut. Ardian Gashi och May Mahlangu var inte på samma nivå som ett par månader tidigare. Pär Hansson var inte bra. Och även om guldhjältarna spelade upp sig i de kommande matcherna så förstod vi efter ett par veckor att chocken i premiären kanske inte var någon tillfällighet. 2012 skulle inte bli en fortsättning på segertåget. Istället: Tillbakagång till berg-och dalbanan som präglade 00-talet. Tappade ledningar i en tredjedel av ligamatcherna. Tränarbyte. Enorma skadeproblem. Kollaps på Swedbank Stadion. Alfred Finnbogason som plötsligt under några högsommardagar såg lika bra ut som Henrik Larsson, men sedan försvann. Fredy Fautrel. Andra domare som hade dåliga dagar. Till sist: En sjätteplats.
Inför 2013 är vi helt enkelt tillbaka nere på jorden – i den mån man nu kan vara det i Nordvästskåne.
Och Conny Karlsson är i Borlänge. Erik (Sundin), Erik (Wahlstedt) och Erik (Edman) på andra håll. Guldtipsen, både från presskåren och vanliga helsingborgare går till Häcken, Elfsborg, Malmö FF, AIK och IFK Göteborg. Mycket är annorlunda mot hur det var under ett par galna år.
Men samtidigt är en hel del också likadant. Den 26 april 2010 mötte HIF Mjällby borta i den åttonde allsvenska omgången. Man tog sin sjunde seger för säsongen med ett mittfält bestående av Mattias Lindström, Ardian Gashi, May Mahlangu och Christoffer Andersson. Nästan tre år sedan gick HIF vidare i Svenska Cupen mot Gefle med samma fyra spelare på motsvarande positioner. Pär Hansson räddade HIF. Och precis som i de fem augustisegrar som avgjorde allsvenskan 2011, dominerade Peter Larsson backlinjen. Rachid Bouaouzan, tvåa i interna assistligan under guldåret, är också kvar.
Det finns någon form av stomme, en ryggrad, som uppenbarligen kan väldigt mycket i det här HIF-laget. Och med sig har de kollegor som gjorde mycket positiva intryck under 2012: Alejandro Bedoya på mitten. Walid Atta, Loret Sadiku och Jere Uronen längre bak i banan.
De här namnen illustrerar dock på tre olika sätt också de potentiella problemen i HIF 2013:
1) De tre nämnda backarna är extremt skadebenägna. Uronen blir borta ett bra tag till. Atta spelade 18 ligamatcher i fjor och det var det största antalet han genomfört under en säsong i karriären. 2012 präglades av ständiga byten av uppsättningar i backlinjen – ofta med svajighet som följd.
2) Alejandro Bedoya sitter på ett korttidskontrakt som går ut i sommar. Fortsätter han på inslagen väg lär han försvinna utomlands då och det kan även spelare som Pär Hansson, Walid Atta och May Mahlangu göra.
3) Ingen av de nämnda är anfallare. Allsvenska debutanten Robin Simovic ska försöka ersätta Nikola Djurdjic. Det görs, så att säga, inte i en handvändning. Eller blir David Accam sin snabba (just det) utveckling och slutar som en ny Majeed Waris?
Ytterligare en fråga: Hur påverkar övergången till ett mer bollvårdande 4-2-3-1? Hur påverkar ett nytt spelsätt jämnheten?
Hur går det? Ett år har alltså runnit förbi sedan HIF nyss tagit ”fem i rad”. Efter allt som hände under 2012 så tror jag att åtminstone en del av den enorma hunger som ryggradsbärarna hade under 2011, borde vara tillbaka. Och trots alla frågetecken känns serien på förhand så pass oviss och jämn att HIF har god chans att slåss om guldet. Truppen håller definitivt guldklass i tre av fyra lagdelar. Och glöm inte: Roar Hansens CV imponerar.
Och alla jobsposterna då? Ja, de är några stycken. Men det är de å andra sidan hos övriga storlag också.
Så här slutar Allsvenskan 2013:
1. Häcken
Har tappat Waris, men bättre fotbollsspelaren Moestafa El Kabir ersätter. I René Makondele och Martin Ericsson har man enormt giftiga poängspelare på mitten. Kan man vinna SM-guld med Fredrik Björck som mittback? Nja, är den spontana känslan, men Björck har enligt uppgift övertygat stort i Tromsø och sportchef Sonny Karlsson verkar veta vad han sysslar med. Trots det finns frågetecken för defensiven – man släppte trots allt in flest mål av topp 6-lagen i fjor.
2. HIF
I en tät serie där inget lag ser ut att kunna ta mycket mer än 60 poäng, har nya Roar Hansen-HIF guldchans trots frågetecknen. Maffig centrallinje när alla är friska. Intressanta namn även framåt.
3. IFK Göteborg
Årets lilla överraskning? Trots jättefiaskot i fjor gjorde man en fin höst i skymundan. Bjärsmyr och Johansson stärkte upp centrallinjen när Real Göteborg-namnen falerade. Viktigast: Hysén verkar ha hittat målformen.
4. Elfsborg
Har namn för namn den starkaste truppen – som vanligt. Men Jörgen Lennartssons lag såg efter EM lika ojämnt ut som under Magnus Haglund och vann enbart serien på en otrolig vårform och konkurrenternas missade smashlägen. Hur hanterar det faktum att man är svenska mästare? Hur hanterar man fokus på kval till Champions? Samtidigt har man Anders Svensson som mittfältsgeneral – det räcker en bra bit.
5. Malmö FF
Har blivit av med många spelare under senaste året och dessutom haft problem utanför planen som stört. Rickard Norlings lagbyggaregenskaper sätts på prov på allvar nu. Hittar Ivo Pekalski skadefri 2010-form kan man dock vinna allsvenskan. Stort ansvar på Magnus Eriksson.
6. IFK Norrköping
Var inte långt bakom topplagen i fjor och med maxklaff kan man faktiskt slåss om guldet. Janne Andersson har verkligen återupprättat sitt rykte efter en trist avslutning i Halmstad. Truppen är dock inte lika bred som hos de allra bästa. Gunnar Heidar Thorvaldsson måste dock hålla hälsa och form, liksom Andreas Johansson.
7. AIK
Klubben som alltid omges av storm kan få den i ansiktet som motvind i år. Föll igenom totalt i Svenska Cupen och motgång brukar föda motgång i AIK. Vilka kliver fram som målskyttar? Får Andreas Alm ihop pusselbitarna, däremot – ja, då kan det lika gärna bli guld.
8. Kalmar FF
Nanne har försökt att få ihop det defensiva på sitt torp. Ingen pratar om Kalmar i år, men efter förra årets kaos har jag en känsla av att man kan bli en liten överraskning. Skadedrabbat på försäsongen, dock, och Abiola Dauda har lämnat.
9. Djurgården
Andreas Johansson – ja. Erton Fejzullahu – ja. Men hur håller bygget i övrigt. Fokus verkar inte ligga på 2013, utan snarare 2014 eller 2015. Får vara nöjda med bästa placeringen sedan 2008.
10. Åtvidaberg
Peter Swärdh är Peter Swärdh och nu kommer han försöka få ihop samma fina organisation som han byggde upp i Mjällby. Det kan nog gå, även om förra årets åtta tappade en del på hösten utan Magnus Eriksson. Har dock kvar Kristian Bergström, 39, och Viktor Prodell, 15 mål i fjor, levererade i Svenska Cupen.
11. Halmstads BK
Jens Gustafssons lag tycks ha exakt rätt recept för nykomlingsframgång. Kollektiv defensiv, ödmjukhet inför uppgiften och ett par duktiga namn som krydda. Och det råkar ju även vara Halmstads klassiska koncept. Kan bli riktigt bra på sikt.
12. Gefle
Micke Dahlberg och Jakob Orlov gör sina mål. De vilar på basen av den vanliga 4-4-2-lösningen som gör att Per Olssons Gefle år efter år slår marknaden. Så även i år.
13. Öster
Intressant nykomling som krossade det mesta i Superettan. Har tappat tränare Roar Hansen till HIF, men krigar sig kvar i allsvenskan trots nyförvärv som knappast skrämmer.
14. Mjällby AIF
De kanske två viktigaste namnen i den allsvenska etableringen har försvunnit: Bagarn och Peter Swärdh. Pär Ericsson missar vårsäsongen med skada. Det blir tufft på Listerlandet i år, men det finns fortfarande allsvensk kvalitet i den här truppen. Vilken nivå håller Markus Ekenberg i år?
15. Syrianska
Özcan Melkemichels bygge överraskade stort i fjor och det verkar finnas någon speciell överlevnadsådra här – precis som i Mjällby. Har dock på nytt tappat en massa spelare och måste nog skrälla ännu större än i fjor för att klara sig kvar. Sharbel Touma och Louay Chanko nyckelbärare.
16. Brommapojkarna
Hade varit kul om goalgettern Andreas Haddad fick göra en skadefri säsong, men hur den här samlingen ska kunna hålla sig kvar i allsvenskan även om han gör det – det ser jag inte från min Skånehorisont.
