Lundblad: Innermittfältet är nyckeln
Gustav Lundblad kommenterar vinsten mot IFK Göteborg.
När vi i juni såg ett tamt HIF spela en mållös match mot bottenlaget IFK Norrköping, fanns det anledning att tro att tabellen gjorde något den sägs aldrig göra – ljög. HIF ledde visserligen allsvenskan med tre poäng före Elfsborg, men så långt hade Pär Hansson gjort fler avgörande räddningar än vad laget gjort mål. Den interna skytteligan toppades av Alexander Gerndt med tre fullträffar på tio matcher. Centralt fanns ett stort hål mellan anfall och mittfält, och May Mahlangu var inte i form.
Sju matcher senare har HIF nu mer än fördubblat de tolv första matchernas målskörd, Alexander Gerndt har bidragit med ytterligare nio poäng och blivit såld, Rasmus Jönsson närmar sig ett snitt på ett mål per match och HIF spelar ut det ena starka laget efter det andra. Vad hände egentligen?
Som jag ser det är den största skillnaden mellan HIF våren 2011 och HIF sommaren 2011 innermittfältet. Inför matchen hemma mot TFF som blev starten på formtoppen signerade May Mahlangu överraskande ett nytt kontrakt med HIF. Och plötsligt var han sitt forna jag igen, fast lite bättre. Med sig har han tagit Ardian Gashi i en hysterisk formtopp, och med ett kontrollerat passningsspel och precisionssäkra crossbollar styr duon den HIF-offensiv som stundtals gjorde att IFK Göteborg var ett utspelat lag på Olympia på söndagseftermiddagen.
Mays enorma arbetsinsatser och ständiga löpande i sommar har fyllt det hål som i våras fanns i HIF:s anfallsspel centralt i banan. Hans jobb avlastar också Gashi, som även han i större utsträckning fått större utrymme för sitt passningsspel och också kunnat gå framåt i banan mer än tidigare. Och det är ingen slump att sex av elva HIF-avslut igår, var skott från 15-25 meters avstånd av de båda innermittfältarna.
Ett av dessa skott, Mays fjärde i matchen, innebar ett mål som SVT-profilen Ken Olofsson i pressrummet efteråt kallade det vackraste han sett på Olympia. Det säger inte lite när det kommer från en kännare som regelbundet besökt den nordvästskånska fotbollens högborg sedan 1955.
50-meters-löpningen, vändningen ut och in på Karl Svensson och skottet i krysset var bara en del av en sekvens som blev direkt matchavgörande. May fick nämligen bollen av Erik Wahlstedt efter att Pär Hansson räddat ett Tobias Hysén-friläge. En chans som Hysén kanske borde gjort mer av. Joel Allanssons fina framspelning gav Hysén ett ordentligt försprång gentemot Joseph Baffo, och den allsvenska skytteligatrean brukar kunna utnyttja sina lägen bättre än vad som var fallet den här gången.
Baffo hängde inte med vid det tillfället, men annars löste han de utmaningar han ställdes inför på ett riktigt bra sätt. Han utnyttjade sin speed när ett för dagen defensivt Blåvitt ställde om kvickt, och visade på nytt sin stora potential.
Och i och med insatsen ställer han nu en allvarlig fråga till Conny Karlsson inför torsdagens match mot Bnei Yehuda: Ska den beprövade Markus Holgersson eller supertalangen Baffo starta bredvid Peter Larsson i mittlåset? Rimligen borde det vara liten fördel för Holgersson, som sällan gjort bort sig defensivt under sina tre år i klubben. Samtidigt borde den typ av match som vi kan vänta oss på torsdag tala för den snabbare Baffo: HIF måste gå framåt i och med 0-1-underläget, och det finns en risk för att det kan bli julafton för Bnei Yehudas kvicka anfallare.
Hur som helst, Connys val på torsdag kommer att ge en tydlig fingervisning om hur backlinjen kommer att formeras i höst – i alla fall så länge Peter Larsson finns i klubben.
******
Emil Åberg visade verkligen framfötterna så mycket som man kan visa framfötterna i ett treminutersinhopp. 18-åringen är snabb och smidig och ser stark ut. Mycket intressant för framtiden. Kom också ihåg att en viss Rasmus Jönsson var lika gammal när han blev startman i HIF.
******
Det snackas mycket om Mays mål (aMAYzing, kallade min vän Artisten det hela), men Jönssons framspelning till Christoffer Anderssons 1-0 var nästintill lika imponerande.
******
HIF utan Marcus Nilsson och Markus Holgersson bakåt, utan Alexander Gerndt och Rachid Bouaouzan framåt, fortsatte att vinna. Visst saknade man de tekniska aspekterna av skadade Bouaouzans spel, men Chrisses frejdiga löpningar visade att han kan vara en minst lika duglig offensiv pjäs. Och utan Gerndt blev det lite mindre utrymme för Sundin än mot Malmö FF och en spelare av hans kaliber saknas självklart på alla möjliga sätt. Men så länge May och Gashi styr spelet på den här nivån klarar HIF av att spela högklassig anfallsfotboll även med nuvarande manskap. Speciellt om Rasmus Jönsson fortsätter att strö magi över de allsvenska fotbollsplanerna vecka efter vecka.
******
Elfsborg tog en mycket tung skalp, tillsammans med HIF:s vinst i Kalmar den tyngsta i årets allsvenska, då man efter ett tidigt Lasse Nilsson-mål vann i Solna mot AIK. När nu HIF och de gulsvarta är sju respektive sex poäng före AIK, så ser Allsvenskan precis som i fjor ut att avgöras i duellform. Nedräkningen inför omgång 26 och den förmodade seriefinalen på Borås Arena är i full gång – Borås Arena, torsdag 21 september 2011: IF Elfsborg-HIF.
