Lundblad: Marcus Nilssons tårar och en grym första halvlek av Kalmar
HIF:s åtta raka allsvenska matcher utan förlust ställdes mot Kalmars åtta raka allsvenska hemmamatcher utan förlust. 11787 på de nästintill fyllda läktarna och fantastisk inramning. Det var i ordets alla bemärkelser ett toppmöte på Guldfågeln Arena igår kväll.
Om serieledande HIF var lite pressat i guldstriden efter Elfsborgs och AIK:s vinster, så var Kalmars titelchanser liggande under bilan inför matchen. Man var helt enkelt, med sex poängs avstånd till HIF och Elfsborg, tvungna att vinna för att hålla de realistiska drömmarna om Lennart Johanssons Pokal vid liv.
Och det märktes under den första halvtimmen av matchen: Tobias Eriksson och Kristoffer Fagercrantz löpte och pressade May Mahlangu och Ardian Gashi, Henrik Rydström stod rätt som mittfältsankare och sög upp bollar mot HIF:s anfallsduo. Och när Kalmar erövrade bollen och vände spelet stormade man fram längs med två olika vägar i HIF-land: Dels med ett snabbt one-touch-kombinationsspel genom mittfältet vidare till den utomordentlige Daniel Sobralense, dels med längre bollar mot evigt löpande Daniel Mendes och Abiola Dauda. Pär Hansson hade problem med timingen, hål uppstod mellan Markus Holgersson och Marcus Nilsson, mellan Erik Edman och Peter Larsson.
Kort sagt: Kalmar åsamkade stor skada på HIF, men trots det gick man till pausvila med 1-1. Och med den obehagliga vetskapen att fysiskt starka HIF ”alltid” drar det längsta strået i andra halvlekar.
Om Kalmar haft spelare (säg en Alexander Gerndt, en Patrik Ingelsten version 2008) som är bättre avslutare än vad Mendes och Dauda är, så hade man kunnat trycka till HIF ordentligt i första halvlek, kanske gått till pausvila med 3-1. Så bra var hemmalaget, så bra att jag vill hävda att den första halvleken var den klart bästa något lag i årets allsvenska presterat mot HIF.
Men istället fick vi se en andra halvlek där HIF tätade ihop hålen, spelade sig ur pressen och tvingade Kalmar att springa ännu mer. Ardian Gashi slet som Ardian Gashi, fick sitt första (!) gula kort för säsongen och visade att han är en av seriens bästa mittfältare. Och efter det fantastiska anfallet Gashi-Gerndt-Jönsson som gav 1-2 med halvtimmen kvar, så hade Kalmar inte många hot kvar.
Så gick det som det brukar: Kombinationen av fysik, kondition, hårt jobb och så kallade spetsegenskaper, denna gång hos Gerndt och Jönsson, fällde ännu en gång avgörandet för Conny Karlssons HIF. Kalmar FF får nog vänta med absolut toppstrid till nästa år, och HIF håller fast vid tre-poängs-marginalen till Elfsborg. Nu med nio raka utan förlust i bagaget.
HIF har i årets allsvenska, om man bortser från det avbrutna Skånederbyt mot MFF, spelat 16 hela matcher. Under 16 förstahalvlekar har man gjort 11 mål, släppt in 9. Samtidigt har de 16 andrahalvlekarna gett 17 mål framåt, och endast 3 (TRE) insläppta bakåt. En ganska anmärkningsvärd statistik som visar hur oerhört starka detta HIF är i matchavslutningarna.
******
Men det bestående minnet från Kalmar FF-HIF för mig blir nog inte vinsten och det stora spelet och underhållningen som de bägge lagen bjöd på. Marcus Nilssons handsvarning var, korrekt eller ej, ett brutalt slag i ansiktet på den laglojale mittbacken. HIF:s Utrecht-klare version av Marco Materazzi skulle ju som bekant få avsluta sin sejour i HIF med lördagens stekheta Skånederby på Olympia.
Det gula kortet innebär istället avstängning i det som skulle bli den perfekta avslutningsfesten, och ”sista natten med gänget” får istället ”Mackan” bevittna från läktaren. Det är hårt, grymt, och Marcus Nilssons tårar när han avtackades av de tillresta fansen skall jag sent glömma. Förhoppningsvis arrangeras en ordentlig avtackning trots allt på lördag.
Och kanske, kanske, kan Nilssons bidrag till årets HIF, i de sexton allsvenska matcher han hann med, räcka till en guldfest i Sundets Pärla i slutet av oktober.
