Toronto FC - Los Angeles Galaxy5 - 3
Lundblad: Oj, vilken viktig vinst!
Gustav Lundblad kommenterar HIF:s vinstmatch mot Elfsborg.
Oj, vilken viktig seger HIF tog ikväll! Det är väl ungefär essensen i alla de intryck man tar med sig från en småkylig aprilafton då det äntligen bjöds på allsvensk match på Olympia igen.
Måndagens debacle i Norrköping var en stor besvikelse, och jag tror inte att jag var den ende som kände att det kom lite grand som en blixt från klar himmel. Spelet i Supercupen var så lovande, alla nyförvärven såg ut som en miljon dollar, och så kom den här konstgräsmatchen och kastade allt över ända!
Av den anledningen fanns det såklart en osäkerhet inför hemmapremiären. Var skulle detta nya HIF, med bara fyra spelare kvar i startelvan från motsvarande match i april 2011, stå?
Nu vet vi i alla fall en sak: Man är på rätt väg. De första 20-30 minuterna på Olympia var riktigt bra, i klass med HIF:s bättre prestationer under Conny Karlssons styre. Man pressade högt och etablerade ett tryck långt upp på Elfsborgs planhalva. Målchanser dök upp och en av dem konverterades ju också till mål av klassforwarden Alfred Finnbogason.
Men HIF pendlade mycket i prestation under matchen, och backlinjen fungerar inte helt och hållet. Visst blev det stabilare med Erlend Hanstveit till vänster, jämfört med Joseph Baffo sist - men även Hanstveit hade brister i sin defensiv och det var ingen fantastisk insats av norrmannen. Skadade Erik Wahlstedt och Erik Edman väntar i kulisserna, och inte heller en startplats för Jere Uronen kan ligga särskilt långt bort.
När det sedan gäller den centrala biten av försvaret så ser Walid Atta riktigt bra ut, och hans läge påminner rätt mycket om det Peter Larsson hade vid den här tiden för ett år sedan. Loret Sadiku gör det OK, är extremt lovande, men behöver lite fler matcher som mittback innanför västen - fram till förra hösten hade 20-åringen enbart agerat innermittfältare i sin karriär. Elfsborg kom flera gånger igenom mellan honom och Christoffer Andersson till höger.
I den andra halvleken försökte Elfsborg täta hålen bakåt och kontra, och det blev en betydligt mer chansfattig halvlek än den första. Men precis som så ofta under fjolåret så nötte HIF långsamt sig fram till ett avgörande mål lagom till sista kvarten. May Mahlangu blev mer och mer dominant allt eftersom matchen gick, och när väl möjligheten dök upp så var Finnbogason på plats igen och bärgade hem de tre poängen.
I den isländske goalgettern framstår det alltmer som att HIF åter hittat den poängspelare och matchvinnare som man förlorade i somras i och med försäljningen av Alexander Gerndt. Och det är extra viktigt i nuvarande skede, när spelet med detta "nya" HIF-lag inte sitter helt och hållet.
Av det jag har sett av allsvenskan hittills, så kan man för övrigt konstatera att det är fler tippade topplag vars spel inte "sitter helt och hållet". Varken IFK Göteborg (svajade betänkligt mot Syrianska), Malmö FF (no comments) eller Elfsborg (defensiv instabilitet) har övertygat hittills. Och visst finns det en styrka i att Kalmar vann utan att visa något alls offensivt på Norrporten Arena, men med alla nya ansikten och skador i Nannes gäng, så lär det dröja en stund innan man når sin maximala nivå.
******
Nu är det Örebro nästa, konstgräset på Behrnabeu, Tobias Grahn (som redan hunnit få årets första varning för snack), och nytt för i år är att vi inte kommer att behöva använda de här närmaste dagarna till att prata om att HIF inte tagit poäng där sedan 2001 (1-1 i fjor, och dessutom 2-0-3-1-vinst i cupsemin). Tre dagar kvar!
