Lundblad om guldet: Vädret ett tecken på vilken säsong HIF gjort
Gustav Lundblad kommenterar guldsäsongen och tre kommande utmaningar.
Veckan efter festen. 15-20 grader och solsken. Inte direkt väder man förknippar med en säkrad allsvensk serieseger.
Vi föreställde ju alltid oss att när HIF skulle vinna allsvenskan igen så skulle det vara efter en lerig slutomgång i början av november, efter någon ångestmässig 1-0-seger. Som 1999 eller som det varit för merparten av SM-segrarna sedan dess.
Istället fick vi en rekordkort allsvenska. Från en regnig 3 april, där Erik Sundin gjorde matchens enda mål på Strandvallen i Hällevik, genom en solig 24 september där Elfsborg reste ifrån samma stadion utan poäng och till en fullständigt galen söndag den 25 september, löpte endast 5 månader och 21 dagar.
Jämför det med fjolårets Skånemaraton: Det började med Mattias Lindströms övertidsvolley mot BP den 14 mars, och var inte avgjort förrän MFF avfärdat ett Bagarn-löst Mjällby (det laget tenderar visst att dyka upp i den här artikeln) den 7 november - ett guldrace som pågick i 7 månader och 24 dagar.
Det, och alltså den här veckans väder, är ett mått så gott som något på vilket oerhört otroligt fantastiskt superb allsvensk säsong detta HIF gjort.
Vad kan man då göra i detta läge? Ja, man kan ju ta på sig ett par shades och gå ut i solen och begrunda vissa saker.
Förr om åren brukade vi sitta i slutet av september och förbanna inkonsistens, augustiförluster mot bottenlag och den synbart underliga logiken i att HIF på Olympia slagit knut på den blivande seriesegraren, men ändå var en bra bit från att nalla densamma på Lennart Johanssons Pokal. 2009 slog vi till exempel AIK med 3-2 vid den här tiden, 2008 1-0-avfärdades Kalmar vid den här tiden och 2005 mejades Djurgården ner i en storartad 2-0-match.
I år är det HIF som förlorat bortamötena mot AIK och Elfsborg, men gått obesegrat genom resten. Samtidigt som AIK tagit en poäng i derbyna mot bottenlaget Djurgården, och Elfsborg förlorat hemma mot Gais och borta mot TFF.
Därför är det också HIF som redan nu, medan solen fortfarande skiner, bärgat SM-titeln. Därför är det också så att HIF nu kan fokusera på helt andra mål än det primära - att vinna allsvenskan.
Det är främst tre saker jag tycker blir intressanta resten av det här året.
Det första är en lyxgrej: HIF sitter idag på 61 poäng i allsvenskan, och vinner man de avslutande seriematcherna mot IFK Norrköping, Gefle och AIK, når man alltså det magiska 70-strecket, med ett poängantal inget allsvenskt lag någonsin uppnått. 70 poäng skulle även innebära att man slår MFF:s facit från förra året och att man kan stoltsera med det bästa poängsnittet per match (2,33) i allsvenskan sedan övergången till rak serie 1993 (bäst sedan dess är IFK Göteborg, just 1993, med 2,26 poäng per match).
Och, kanske viktigast av allt: Når man 70 poäng innebär det också att man gjort den bästa säsongen i klubbens historia. 1933 tog ett överlägset titelvinnande HIF 16 vinster, 3 oavgjorda och 3 förluster, vilket räknat med trepoängssystemet ger ett poängsnitt på 2,32.
Det andra intressanta: Självklart försöket att vinna Svenska Cupen och därigenom en så kallad trippel av titlar med cup, serie och supercup. Det blir tufft: först väntar ett taggat Elfsborg i kvartsfinal, därefter Örebro i semi på Behrn Arena (ja, ni vet, den så kallade mardrömsarenan för HIF) och till sist Nannes Kalmar på hemmaplan i en eventuell final.
Det tredje blir det som kommer att utspela sig efter säsongen, när sportchef Jesper Jansson åter kliver in i det mediala rampljuset under en ny Silly Season.
I somras handlade hans aktiviteter om att casha in ordentligt på hrr Jönsson, Gerndt och Nilsson. I vinter kommer fokus vara på att rusta HIF-bygget för att klara av två "omöjligheter": Att kvala in till Champions League (som inget svenskt lag lyckats med sedan 2000, ni vet vilka som slog ut Inter den gången), och att försvara SM-titeln (som inget svenskt lag lyckats med sedan 2003, då Djurgården vann för andra året i rad).
Vad händer med Ardian Gashi? Förnyar HIF avtalen med Markus Holgersson, Erik Wahlstedt och Erik Sundin? Står Rade Prica och Peter Larsson i tamburen och knackar på för återkomster? Och var spelar Pär Hansson och May Mahlangu 2012?
Det har bara gått en månad sedan sommaren tog slut och dess transferfönster stängde. Solen lyser fortfarande, men vi kan lika gärna börja spekulera kring nästa transferperiod redan nu.
